Läs om lördagens händelser på Reeperbahn Festival.
Danske Alex Vargas är ytterligare en sådan där herre som sjunger över elektronisk bakgrund. Men är värd att ägna lite extra uppmärksamhet. Han har ett bra tryck i rösten, som inte är helt vanligt bland den soloelektroniska musikens artister. En själfylld stämma med bluesiga inslag som bidrar till stor dramatik. Även musiken lutar åt det dramatiska och storslagna. M83 kan nämnas, till och med ett sådant band som Band Of Horses, men allra mest är det smågotisk, elektronisk musik som må vara småskalig att producera men som siktar mot stadions storskalighet.
Låpsley lirar, precis som Elliot Moss under gårdagen, på Moondoo. Och ljudet är betydligt bättre denna gång. Låpsleys sound är antagligen lättare att hantera än Moss kraftiga bas. Brittiskan Holly Fletcher har redan nått en del framgångar, utan att ha släppt ett debutalbum, givetvis, som det ska vara i dessa dagar. Någon beskriver henne som en blandning av Adele och James Blake. Sådana där kategoriseringar och jämförelser är ju mer eller mindre jämt orättvisa, det ligger liksom i deras natur. Men om man ser Adele och James Blake som två ändar på en kategoriseringsskala, och placerar Låpsley precis i mitten, så fungerar beskrivningen ganska bra. Hon har ett konventionellt men något småtillskruvat uttryck som antagligen kommer göra henne till en så pass stor artist någon kan bli och ändå klassificeras som något "annorlunda". Fina slingor slingrar sig runt hennes beats och sången är nästan fläckfri. Men det konventionella tillåts ta överhanden live, på bekostnad av de spännande element hennes musik innehåller.
"He's massive!", utropar min brittiska kollega när vi diskuterar vilka som är de största artisterna på festivalen. James Morrison är definitivt den artist på festivalen som sålt mest skivor i alla fall. Mer mainstream kommer inte en artist. Morrison gör något slags urvattnad blue-eyed soul av fint hantverk. Men det är mördande ointressant. Hans röst är dock betydligt intressantare live än på skiva. En småskrikig och hes historia. Ibland låter den nästan som en nedtonad version av någon pudelrockares pipa. Särskilt kul är det ändå inte, denna soulens hissmusik.
Britten JP Cooper rör sig i ungefär samma universum som James Morrison. Han gör det bara på ett vackrare sätt, även om hans lättsouliga singer-songwriter-musik också den ibland nästintill absorberas av omgivningen. Han hanterar inte St. Pauli Kirche riktigt lika bra som Júníus Meyvant häromdagen. Men vackert är det bitvis, med lite gitarrplock och lätt falsettströdd sång.
Hardcorepunkbandet Bad Breeding är just ett hardcorepunkband. Med låtar korta som pisksnärtar manglar britterna sig igenom ett lika snabbt som hårt set. Det är en total urladdning, nästan för bra för att vara sant som festivalavslutning. Sångaren Chris Dodd ser ut som en KTH-student i sina småfina kläder med dålig passform. Han vrålar loss i mikrofonen och hoppar ut i publiken med jämna mellanrum. Bandet har uttalat sig kritiskt om Tories, UKIP, chauvinism och sexism. Både sång och musik är fullmatat med benhårt motstånd, de skulle mycket väl passa in på läktaren hos det lokala fotbollslaget FC St. Pauli. Bättre och hårdare avslutning på en fin festival går knappast att få.