GAFFAs Mathias Skeppstedt och Tomas Lundström skriver om en rocklegend som har somnat in för gott.
Lemmy Kilmister lämnade oss under måndagen efter att ha insjuknat i cancer. Den naturliga följden blev att Motörhead lägger ner, skrev Expressen tidigare idag. GAFFAs skribenter Tomas Lundström och Mathias Skeppstedt skriver här några rader om en redan saknad ikon.
Först ut Mathias Skeppstedt:
"Det är omöjligt att uppskatta precis hur viktig Lemmy har varit för den moderna rockmusiken. Bara genom att vara den han alltid varit, aldrig sälja sig, aldrig kompromissa och aldrig vara någonting annat än helt ärlig har han varit en förebild för otaliga musiker och rockfans. Men faktum är fortfarande att Motörhead aldrig var något stort band, sålde aldrig speciellt mycket skivor och förutom de sista åren spelade på ganska små ställen för ett såpass välkänt namn. Motörhead och Lemmy har alltid varit ett band som sålt mer t-shirts än skivor och som fler känner till än lyssnar på.
Och ändå är det ett av de absolut viktigaste banden i rockhistorien och det faktum att de aldrig blivit invalda i Rock'n Roll hall of Fame är ett stort skämt, men sen är ju också hela Rock'n Roll Hall of Fame ett stort skämt. Motörhead var under en tid i slutet på 70-talet och början på 80-talet ett band som blandade sin publik när alla andra höll väldigt hårt på sin stil. Hårdrockare såg bara hårdrocksband, punkare bara punkband och synthare bara synthband, men i Motörheads publik blandades alla och speciellt punkare och hårdrockare började umgås och korsbefruktas under deras spelningar. Och bakom det låg Lemmy och hans attityd. Lemmy som ville skapa en musik som lät som drogerna han tog, tog punkens tre ackord, hårdrockens tempo och blandade med sin idol Little Richards attityd och sväng. Han kunde inte spela bas så spelade den som en gitarr istället med fruktansvärd volym, drog upp mikrofonen så högt han kunde, sträckte på halsen och lät den av alkohol och cigaretter skadade rösten skrika ut sina texter om tjejer, alkohol och livet på vägarna.
När NME i början av Motörheads karriär frågade varför det var han som skrev texterna svarade han utan att blinka att han var den enda som ägde en kulspetspenna. För trots sitt hårda leverne och sin image så var Lemmy otroligt slagfärdig och snabb i tanken, väldigt intelligent och otroligt snäll. Han lästa massor, drack lika mycket och älskade att sitta vid sina enarmade banditer och mata in pengar.
Jag träffade honom flera gånger och han var alltid väldigt trevlig och tillmötesgående, otroligt ödmjuk och väldigt rolig. Han ville inte vara en legend eller rockgud, han sa alltid att han bara var en basist och sångare. Han hade en otrolig karisma och var en sådan som drog alla blickar till sig när han klev in i ett rum. Första gången jag träffade honom var backstage efter en spelning i New York 2002. Lemmy satt i en skinnsoffa med en handduk runt halsen och barfota med sina cowboystövlar prydligt uppställda under bordet. Jag pratade lite med Mikkey Dee först men vågade till slut gå fram till Lemmy som bad mig att slå mig ner i soffan. Medan han skrev sin autograf gav han mig sin Jack Daniels-flaska som jag drack ur, sen pratade vi lite om spelningen och när jag lämnade logen stod Scott Ian och Danzig utanför och väntade på sin tur. För Lemmy var en sådan andra musiker såg upp till och gärna väntade i kö för att få träffa.
När Mikkey Dee i P4 tidigare idag sa att inatt slutade Motörhead att finnas så dog inte bara en legend utan en hel era slutade och någonting liknande kommer aldrig att komma tillbaka. För det fanns bara en Lemmy Kilmister och bara ett Motörhead och det ena kan inte finnas utan det andra. För Lemmy fick som han ville till slut, även om han inte mådde bra de senaste turnéerna så vägrade han att lägga ner bandet så länge han levde."
Tomas Lundström har ordet:
"Till slut har det som det har pratats om titt som tätt flera gånger de senaste åren inträffat.
Ian "Lemmy" Kilmister, frontperson i ikoniska bandet Motörhead, har gått ur tiden.
Lemmys hårda leverne har varit lika konsekvent som Motörheads musik och klassiska citat om frontmannens förhållande till detta leverne finns det drösvis av. Lemmy var att döma av den bilden som har målats upp av honom en person som levde sitt liv på sina villkor och inte kompromissade nämnvärt. Just därför har väl larmen om hans hälsa inte varit särskilt förvånande – men icke desto mindre oroväckande för det.
Även om Lemmys bortgång har varit annalkande gör det inte förlusten mindre; tomheten är lika stor, saknaden finns där, framför allt för de som stod Lemmy nära, men också för oss som lyssnat och hänförts av Motörheads musik genom åren. Och vi är många.
Jag har aldrig träffat Lemmy. Ändå känns det sorgset att han nu har lämnat oss. För har man lyssnat på rockmusik har man alltid haft ett förhållande till Motörhead. Så stort är bandets inflytande. Många artister och band vittnar i dag om sorgen de känner och vilket avtryck Lemmy har gjort på deras musik. Det är vackert.
Det är ett tag sedan Motörhead snurrade på skivtallriken här hemma och jag ska inte sticka under stol med att jag förmodligen är en mycket mer sporadisk Motörheadlyssnare än många andra. I dag lyssnar jag, med samma vördnad och respekt som förut, men även med en saknad i bröstet. En av rockens stora röster har tystnat.
Tack för allt Lemmy!"
