COVER ME: Här är Full Of Keys 5 favoritomslag.
Full Of Keys är låtskrivaren och producenten Anni Bernhard som kommer från Göteborg. Förra året gav hon ut konceptalbumet Grazing Grounds där Anni Bernhard öppnade upp till sitt mörker genom att släppa en låt i veckan. Senaste släppet från Full Of Keys kom i form av singeln Strike Like The Lightning som blev mer som en öppning till en mer hoppfull framtid.
Vi tog tillfället i akt och lät Full Of Keys lista sina fem favoritomslag i GAFFAs artikelserie COVER ME. Detta fick vi till svar:
Erykah Babu – New Amerykah Part One
– Släpptes på Universal Motown 2008 och hyllades av många musikkritiker som det bästa albumet det året. Ett konceptalbum som bara är råsnyggt. Passar musiken otroligt bra också. Känns som att Erykah är mycket mer åskådare här än på tidigare album. Hon grottar in sig i socialpolitiska teman inom afroamerikanska samhället och funderingarna pågår som sagt inte riktigt i hennes huvud utan i hennes afro.
Michael Jackson – Dangerous
– Ojojoj vad jag har stirrat på det här omslaget. Släpptes tidigt 90-tal på Epic och jag hade som sexåring precis slutat sminka mig till vardags meddelade jag min förskolepedagog. Michael däremot, han var ju så cool i sin eyeliner. Jag fattade ingenting av omslaget, men fint var det. Konstnären Mark Ryden jobbade sex månader med den här målningen och Michael ville tydligen att omslaget skulle vara öppet för tolkning. Jag tror mig se ett mycket personligt konstverk där mycket av Michaels dolda person visas upp. Spännande både för ett djupdykande fan och den som bara diggar cool cirkuskonst.
Propagandhi – Supporting Caste
– Här har kanadensiska punkbandet Propagandhi lånat en målning av Kent Monkman. Albumet släpptes 2009 på G7 Welcoming Committee Records och Smallman Records. Vi har ett slagfält med teman som könsroller, sexualitet och mycket humor. Gillar verkligen stilen som är en blandning av landskapsmålning och nästan lite mytologi. Jag var redan som barn dragen till diverse mytologiska berättelser och uppskattar fortfarande den här typen av konst där man blandar gammalt och nytt. Slagfältet känns också väldigt närvarande när man lyssnar på albumet kan man lugnt säga.
Björk – Debut
– Den här skivan har gått varmt kan jag lova. Släpptes 1993 på One Litte Indian och Björk själv tycker inte alls att det här är en av hennes bästa skapelser. Jag däremot gillar att både omslaget och albumet känns okonstlade. Hon ser ut som det låter. Som en blandning mellan ett sånt där förvildat barn och en busig spirituell liten gudinna. Det är något förtroligt i hennes blick som drar in en. Som om hon just ska berätta årets hemlighet bara för dig. Så genialiskt i all sin enkelhet.
Kent – Du Och Jag Döden
– Jag brukar inte alls gilla Kents omslag och det här albumet är inte någon favorit. MEN. Johan Renck och Oskar Korsár skapade enligt mig det intressantaste omslaget de gjort. Släpptes på Sony BMG 2005. Liten tanig tjej med hängtuttar och kalsonger dricker bärs med döden. Kan inte bli bättre. Önskar att jag var hon så kunde jag bearbeta all min dödsångest. Spelar de klädpoker förresten? Så många frågor …
