Hur magisk var egentligen Ullevi-spelningen? Jonathan Bengtsson hoppas på något annat 2016.
När Håkan Hellström återvänder till Ullevi ser jag gärna att han gör om, gör rätt. Ni tycker jag låter vanvettig. Det är okej.
För var inte den där kvällen 2014 en enda imponerande maktdemonstration i hur någon kan vråla alla Göteborgs gator rena från ångest?
Är det inte så att, går vi idag in på Ullevi och lägger örat till den smutsiga betongen kan vi fortfarande urskilja vissa partier ur Boma Ye!-konsertens sista 30 minuter?
Jo, Håkan Hellström den sjätte juni förra året var för många enastående. Gränsen mellan verklighet och fiktion dog där, mellan de blåa plaststolarna. Två månar brände mot himlen på vägen hem från spelningen.
Ändå vill jag med bestämdhet hävda att han svek oss.
Ullevi-konserten 2014 kom att representera en slags brytpunkt för Håkan, där fanns ett före, där fanns ett efter. Tidningarna talade om en milstolpe. Egentligen var det en begravning.
Det var nämligen här pop-Håkan slutgiltigt segnade ner och dog. Kvar finns nu bara den väldige rockern. Han som slår ut med armarna inte till underdogs och nobodies, utan till Allihopa. Han som gör sig bättre på en Centerpartiet-stämma än på en förfest där allt för få dyker upp och fyllan inte landar och livet är en hög med sönderrivna A4 som någon pissat på.
Idag använder den övre medelklassen Det Kommer Aldrig Va Över För Mig som bakgrundsbrus vid sina middagsbjudningar. Det i sig behöver inte vara negativt, men det har kommit att bli negativt för Håkan. På Ullevi var det inte den stora massan som anpassade sig efter Håkans musik, det var han som anpassade sig efter deras smak. Och kommunikationen med det garde som varit där hela tiden, de som stått raka sedan första plattan och stod där nu också, bara med lite mindre hår och lite mindre ångest, den var sekundär. Den var helt enkelt inte lika viktig.
Håkan är en artist vars storhet alltid har legat i att han inte haft någon säkerhetslina, men när det betydde som allra mest bar han den ständigt: intränad repertoar från turnén innan. Få överraskningar (om Kapten Röd bjuds upp igen för att demolera Dom Där Jag Kommer Ifrån fyller jag fickorna med sten och går ut i havet). Och så hits hits hits.
Vad undertecknad önskar att se sommaren 2016 är lite mod. Framför sju spår från Det Är Så Jag Säger Det. Eller bara nytt material. Lira någonting som ni körde live senast 2005. Tala till dem som var med från början, istället för att försöka tillfredsställa de som kom sist. De som aldrig var i närheten när allt gick åt helvete, när himlen föll och världen brann och du bar oss.
