Kristian Anttila om vägen till nya mörka skivan ''Rum 4 Avd. 81''.
Det höll på att inte bli någon mer skiva för den här 36-åringen från Västra Frölunda. Men istället lyckades han samla kraft till vad som skulle bli hans mest smärtsamma låtar hittills. För GAFFA berättar han om den totala kraschen på Rum 4, Avdelning 81.
Hej Kristian. Hur är läget?
– Det är bra. Jag är lite nyvaken och dricker kaffe.
Klockan är fyra. Du har sovit ut.
– Ja, det är svart när jag lägger mig och svart när jag vaknar. Det är konstant natt här.
Gillar du vintern och de korta dagarna?
– Jag tycker det är ganska rofullt. Har inte ont av det alls. Jag trivs ganska bra i mörkret.
Vad ska du göra idag då?
– Först tänkte jag morgongymnastisera lite, så jag kvicknar till.
Vad blir det för övningar då?
– Det är ett egenhändigt konstruerat program. Jag kallar det för mina Tarzan-stunder. Jag använder mig utav min egen kroppsvikt. Hänger i dörrposten, kravlar på golvet och sådant.
Du, snart kommer det en ny skiva från dig. Helt akustisk. Den heter Rum 4 Avd. 81. Vill du berätta lite om varför den heter så?
– Jo, det är en fysisk plats som finns här i Göteborg där jag tvingades vistas en period i år i samband med att jag skrev den här skivan. Titeln får återspegla nån slags sinnestillstånd som fanns under den här tiden. Det är en ganska mörk skiva.
Vad hände?
– Någonstans under skrivprocessen så kraschade jag. Ända sedan jag var barn har jag haft en extrem ångest- och depressionsproblematik. Ibland blir den så stark att ingenting längre fungerar och jag totalkraschar. Och då är det fara för mitt liv, det var tack vare min närmsta omgivning som fick mig ... ja inlåst, haha. Så fick jag vila upp mig på avdelningen där ett tag.
Jag förstår. Hur var den upplevelsen?
– Jag önskar att det hade varit en engångsupplevelse, men jag har ju en historik av det här. Det var inte annorlunda den här gången. Kanske har jag lärt mig att sätta gränser. Jag hade pressat mig själv något nästan omänskligt, som att det inte fanns någon gräns. Det finns alltid hjälpmedel och mediciner som lugnande, sömnmedel men till slut blir man immun mot dem också, då finns ingen tillflyktsort kvar.
Hur har allt detta påverkat texterna och musiken på skivan?
– Jag är väldigt frispråkig när jag skriver. Jag brukar kunna skriva om vad som helst. Ibland blir det ju fel. Men jag ser texterna som tidsdokument, som speglar det som händer då. Men den här gången har jag bävat inför när det skulle bli aktuellt att börja prata om dem. Som nu.
Men är det inte lite skönt också att prata om det med någon?
– Jo det är väl det. Det kan också hjälpa till att förklara för omvärlden varför jag försvinner ibland. Jag har faktiskt velat bli öppnare med min sjukdom. Det kan bli en befrielse.
Hur klarade du av själva inspelningen?
– Jag fick avbryta mycket, eftersom jag fortfarande var i dåligt skick. Men musiken är alltid någon form av välgörande kraft, det är något religiöst över det nästan. En ventil att få sjunga ut vad man känner. Jag ställde mig mer eller mindre framför mikrofonen och sjöng, sen var det klart. Här finns inga pålägg eller något sånt. Det är bara jag och min kropp som gjort allt.
Ja, förra gången vet jag att du fastnade i detaljerna.
– Ja, det har varit skönt att det varit så enkelt i den bemärkelsen. På något konstigt sätt skiter jag i om det går dåligt för den här skivan. Det kan inte bli värre än sist när jag jag turnerade en arenarock-produktion på tomma fritidsgårdar. Haha, det var så jävla deprimerande. Nu är det mer: här är min skiva, jag spelade in den på en sommar, varsågoda, vi får se om ni gillar den. Den är inte sämre än allt annat piss i alla fall. Jag skulle faktiskt bli orolig för Sverige om den blev en succé, hur mår folk då egentligen. Det skulle innebära att det finns för många sjuka människor i det här landet.
I en text om skivan skriver du att det är slut på rövarlivet, är det så?
– I praktiken är det ju det. Jag lever ett ganska stilla hemmaliv nuförtiden, men när det börjar nalkas helg hör jag vrålen i periferin, det finns verkligen något som drar i mig. Jag kan inte heller påstå att jag mår bättre eller är friskare av det här sunda livet. Skulle nästan säga att jag var bättre som missbrukare. Det finns en förlösande aspekt av att vara slav under nånting och koppla bort sig själv. Under perioder blir det det enda som kan rädda en. Det finns något helande i att paja sig själv.
Men ändå har du valt det stilla livet?
– Jag har nog valt det av någon form av respekt för närstående också, man är ju aldrig helt isolerad. Det finns alltid medberoende eller anhöriga som lider av ens beteende.
Hur ser det nya året ut för dig?
– Jag ska vara iväg och spela mycket. Sen ska jag söka en utbildning där man bygger hus på hjul. Jag har alltid närt en fantasi om det ensliga livet på landet och på det här viset kan jag flytta runt det där livet.
Har du något nyårslöfte?
–Att dricka mer. Festa mer. Det gör en gott, trots allt.
