GAFFA.se – allt om musik
Det är som om Zlatan gått ur tiden.
De där V-formade ögonbrynen ingen annan haft, särskilt inte under en bakochframåtvänd keps. I en genre mer lätthånad än någon annan någonsin, rätt eller fel.
Vad man än har för åsikt om hans verk är Tim Berglings frånfälle en helt ojämförlig chock.
Jag minns så väl när han presenterade en ny låt i Miami för fem år sedan. Framförandet återgavs i radio och en oförstående bransch försökte låta sjunka in vad han ville uppnå. Somliga totalsågade honom medan få hyllade initiativet.
Jag ska inte påstå att jag personligen hoppade ur byxorna, men det var befriande att någon i en genre så fastslagen i särskilda mönster plötsligt bröt ny mark.
Idag har Wake Me Up över en halv miljard streams bara på Spotify. Gissa om vissa fick äta upp sina ord duktigt. Tim hade säkert själv gärna skedmatat de största kritikerna. Istället struntade han i det. Lät dem hållas. Fast övertygad om sin egen färdriktning och fokuserad på sitt.
En Avicii-låt är alltid en Avicii-låt, varken mer eller mindre. Det obligatoriska droppet är, beroende på ens läggning, likställt med antingen armageddon eller Edens lustgård. Hans sound var distinkt som ett väl inarbetat varumärke och inspirerade allt från bekymmerslösa lågstadieelever till skoltrötta gymnasister att fylla sina Macbooks med musikstudioprogram och en eller annan syntslinga spelad på enbart vita tangenter.
Jag ska vara ärlig, jag var inget Avicii-fan. Alla som känner mig skulle skriva under på det.
Men det är för jävligt att man ens ska behöva försöka skriva något vettigt om en 28-åring i preteritum när allt han borde göra är att leva och fortsätta utmana konventionerna här och nu.
Nu är det inte så.
Tim Bergling, tack för att du tog allt till en helt ny nivå. Sov gott, var droppet än är.
