GAFFA.se – allt om musik
För några veckor sen fick Ove Lundqvist tillbaka en elgitarr han lämnat till sin vän Johan Linnér för drygt ett och ett halvt år sedan – men då var den bara en halvfärdig gitarrkropp i en 34 år gammal Ica-kasse.
Sommaren 1984 var Ove Lundqvist 18 år, hade just slutat gymnasiet och fått ett så kallat ungdomsjobb på kommunens servicecentral i Örebro. Där spenderade han tiden i servicecentralens maskinrum genom att varva reparationer av kommunens parkgrejer med att påbörja bygget av en elgitarr, som skulle komma ta 34 år att bli färdig.
Hur kom idén till att bygga gitarren?
– Jag hade ju inget annat att göra ... På servicecentralen reparerade vi kommunens typ parkgrejer, men det fanns liksom inte saker att göra hela dagarna i ända. Man gjorde det man skulle, sen kanske man hade 4-5 timmar över där man inte gjorde nånting alls.
Hade du byggt nåt liknande tidigare?
– Nej, aldrig. Jag bara bestämde mig att nu ska jag göra det här. Sen försökte jag helt enkelt bara läsa på så mycket jag kunde av det som fanns på biblioteket. Men det fanns inte så mycket. Så man fick ju egentligen bara chansa, och vara noggrann när man mätte. Jag hade förvisso en gitarr som jag utgick från, och kroppen kan man ju göra lite som man känner för. Det viktiga var att halsen hamnade rätt.
Men Ove hann inte längre än att grovsåga halsen innan han fick ett nytt jobb och slutade på servicecentralen. Han tog med sig den påbörjade gitarren i en papperspåse med förhoppningen om att kunna bygga vidare när han hade tid och utrustning. Men Ica-kassen fick istället flytta runt mellan olika garderober och vindsförråd, tills Ove en dag gav upp tanken på att den någonsin skulle bli färdig och gav bort den till sin norske vän Stephen. I hopp om att den skulle bil färdig där.
För cirka två år sedan när Ove var på besök hos sin vän i Norge fick han se den igen. I samma Ica-kasse som för över 30 år sen låg den, den påbörjade elgitarren. Och i samma skick som när han lämnade den. Stephen sa att det var nog lika bra att Ove tog med sig den hem igen, för det skulle nog inte hända något mer med den där.
Sagt och gjort tog Ove med sig papperskassen hem till Sverige och Örebro. Väl hemma hade Ove helt gett upp idén om att det någonsin skulle bli en gitarr av den, och tänkte istället köpa ett urverk och göra en väggklocka av ”eländet.”
Men innan det blev någon väggklocka fick hans vän och tillika gitarrbyggaren Johan Linnér nys om historien och erbjöd han sig göra klart den. Utan några större förväntningar lämnade Ove över kroppen till Johan för ungefär ett och ett halvt år sedan. Så äntligen, för någon veckan sen ringde Johan till Ove och berättade att gitarren nästan var färdig, det var bara lite småjusteringar kvar. De möttes upp Ove fick äntligen prova gitarren, 34 år efter han påbörjat den. Och han fick en smärre chock.
– Först provade jag den helt akustiskt och kunde knappt tro mina öron. För det första så var halsprofilen helt perfekt, och sedan var det en så otrolig sustain som var nästan overklig. Nästa chock var att den stämde overkligt bra i banden. Det enda negativa var att stränghöjden var lite för låg för min smak, vilket var lätt justerat. Men trots den låga stränghöjden så fanns inte tillstymmelse till rassel. Jag måste säga att den här gitarren var värd att vänta 34 år på, för den är en av mina bästa gitarrer, hur märkligt det än låter.
Artikeln fortsätter under bilden.
Vad kommer hända med gitarren nu?
– Jag kommer använda den hela tiden tror jag. Den blev så sjukt oväntat bra! Det var inte alls väntat att det skulle bli så bra. Det var lite en happy accident kan man säga. Allting föll på plats, och det blev så bra. Vi hade tänkt uppdatera elektroniken i den, men den låter så bra så vi vågar inte röra den.
Du har inga planer på att sälja den?
– Nej, den har ju en så lång historia, den har följt med överallt, åkt till Norge och tillbaka. Och nu när den blev så bra också … Jag har visserligen ganska många gitarrer, den står bredvid en Les Paul Custom nu och den kostar ju en hel del pengar, men de är i samma nivå alltså.
Ove berättar att det var hans vän Johan (som gjorde färdigt gitarren) som sa åt honom att han måste dela med sig av historien och fick honom att skriva ett Facebook-inlägg om det.
– Själv har man ju levt med den där jävla gitarren i över 30 år. Man tyckte ju bara det är en jävla träbit som legat i en Ica-påse i 30 år.