GAFFA.se – allt om musik
Under hösten 2014 fick svenska folket ta del av hur det var när Markus Krunegård gav sig ut på Sveriges vägar med Little Jinder som förband. Åtminstone var det vad man kunde tro när man såg Jinder och Krunegård på turné. I en intervju med GAFFA pratar han om upplevelsen.
– Serien med Jinder var ju en lärdom. Att dokumentärer inte har någonting att göra med det dokumentära. Där fanns ju till och med ett manus och de valde att klippa ihop det på ett sådär dramatiskt sätt. Det fanns aldrig någon konflikt, den hittades ju på. Om du är en loge i Karlstad och filmar någon som stänger en dörr och sen kommer någon i Stockholm och knackar på och ”Hej, får jag komma in?” och så klipper man till dörren i Karlstad.
LÄS OCKSÅ: 23 färska album du bör kolla in
Ändå kändes det som om att ni i slutändan fann varandra där på turnén?
– Det är ju sant att vi fann varandra. Men det blev nåt helt annat än vad det pratades om före. Jag framstod som en etablerad, trött man och sen var det en rebellisk ung ny tjej. Om någon hade frågat mig om jag ville vara med på det, då hade jag ju inte sagt ja. Det är fine om folk tycker att man är dryg eller vad fan det är. Men när det är saker som inte ens är sant, då är det märkligt om man ska kalla det för dokumentär. Å andra sidan kan jag ju inte gå och tro att man ska bli framställd med kungaäpple och minkpäls, det är ju inte det man vill. Men det var tråkigt att de hade bestämt sig för att "det här ska vara din roll och det där är din roll". Det kändes obekvämt.
Läs en längre intervju med Markus Krunegård i GAFFAs oktobernummer.
RECENSION: Krunegård på Grönan – "Popälsklingen spred mänsklig värme"
