LISTA: Metallicas 10 bästa låtar

Med anledning av Metallicas Ullevi-spelning ikväll och den här artikeln känns det inte mer än rätt att även uppmärksamma höjdpunkterna i deras karriär.  

I en krönika i samband med att thrash metal-giganterna tilldelades Polarpriset förra året listade GAFFAs Emil Viksell Metallicas 10 bästa låtar. Här nedan har ni dem – Metallicas 10 bästa låtar!

10. Dyers Eve (…And Justice for All, 1988)

Snabb, snabbare, Dyers Eve. Precis som bandet avslutande Master Of Puppets, skivan före, med en snabb historia (Damage, Inc.) så avslutar de …And Justice for All med den rappa Dyers Eve. Den stora skillnaden är att Master Of Puppets var en ganska snabbt spelad skiva överlag. …And Justice for All är trögare och tyngre. Trots att 90-talet inte hade inletts när den kom ut så är den präglad av det sega sound som skulle drabba gitarrocken under åren som skulle komma. Därför kommer också Dyers Eve som en jäkla smäll på käften i slutet av skivan – som liksom, in case man hade somnat under de andra åtta låtarna. Låten handlar om frontaren James Hetfields uppväxt i en religiös familj. Rena traumat levererat med frenetiska riff. 

9. Eye Of The Beholder (…And Justice for All, 1988)

Sveriges meste rockare, Nicke Andersson (Imperial State Electric, The Hellacopters, Entombed, bland  annat) har sagt att …And Justice for All lät så ytterst jävla fet och maffig när den kom – och att den nu låter lite som "papp". Och så är det, bara om man jämför med det så kallade "svarta albumet" som Metallica släppte 1991 så hörs det att det hände en del på ljudfronten under dessa år. Men …And Justice for All innehåller trots det ett helt knippe bra (och feta) låtar. Bäst är frihetseposet Eye Of The Beholder, oaktat att det är en mycket märkligt producerad låt och Hetfields röst låter sjukt konstig i verserna.

8. Seek & Destroy (Kill 'Em All, 1983)

Kill 'Em All är någonting annat än de skivor som skulle komma senare. Mycket punkigare, burkigare och fartigare. Seek & Destroy är en av de låtar som bandet spelat flest gånger live. Och den är helt underbar i sin mix mellan tidig thrash och Motörhead-muller.

7. Orion (Master Of Puppets, 1986)

På bandets bästa album Master Of Puppets ligger Orion som en av de avslutande låtarna. Ett instrumentalt stycke som inte riktigt är representativ för plattans helhet. Låten avviker från albumets absolut perfekta legering av snabb thrash och episk hårdrocks-atmosfär. Orion är som en dröm och så här nära den klassiska musiken har Metallica aldrig kommit igen på egen hand.

6. The Four Horsemen (Kill 'Em All, 1983)

Ett bättre soundtrack kan inte Apokalypsens fyra ryttare få. Den galopperande The Four Horsemen är sju minuter tuggande fradga och den bästa låten på Kill 'Em All – något bättre än Seek & Destroyoch Whiplash. Grunden till den skrevs av den senare sparkade Dave Mustaine (Megadeath). Och den är själva sinnebilden för vad Metallica gjorde av Iron Maiden- och NWOBHM-arvet; de gjorde hårdrocken bättre genom att vara snabbare, tuffare och hårdare än sina föregångare. 

5. Ride The Lightning (Ride The Lightning, 1984)

Död och elände är ämnet på Ride The Lightning – precis som på mer eller mindre allt Metallica spottat ur sig. Här närmar sig bandet sin absoluta peak. Börjar forma den perfekta thrashmetal som sedan fullbordades på Master Of Puppets. Den dödsdömdes soundtrack är det som hörs på titellåten. En låt som skär, tuggar och skriar – "I don't want to die". 

4. Disposable Heroes (Master Of Puppets, 1986)

En underskattad låt på bandets bästa album. Aldrig har det krigiska elementet varit mer framträdande i musiken än på Master Of Puppets. Riffen i Disposable Heroes låter som kulsprutor och tillsammans med reverben på trummorna så låter det som att man plöjer fram på ett vitt och brett slagfält när man hör den.

3. For Whom The Bell Tolls (Ride The Lightning, 1984)

Det AC/DC-influerade introt, med det ödesmättade klockljudet, är ett av bandets största stunder. Sedan kommer de tuggande gitarrerna och därefter bandets absolut finaste stund – det låter liksom som att det regnar riff från himlen. Klockan må klämta för karaktären i låten och för oss alla. Men låter det så här bra så gör det inte något att man tänker på döden.  

2. Master Of Puppets (Master Of Puppets, 1986)

Daam – daam, daam, daam! Precis som Disposable Heroes är detta ett sound av smattrande skjutvapen. Låten sägs handla om drogberoende, men tillsammans med de krigiska ljudklangerna uppstår en slags dubbelexponering; den kan tolkas som att den både handlar om att vara slav under kokainet och att vara slav under krigskrafter och makt.

1. Creeping Death (Ride The Lightning, 1984)

Det stämmer, inga låtar av bandet efter 1988 kvalar in på den här listan. Det går inte att förneka den kulturella inverkan The Black Album (1991) hade på populärkulturen. Mängder av oss hade inte lyssnat på hårdrock om inte den plattan hade gjorts och slagit igenom stenhårt. Men i ärlighetens namn är den inte särskilt spännande. Thrash-rötterna är nästintill helt övergivna på det storsäljande och Bob Rock-producerade albumet.

Vissa fina låtar har bandet skapat därefter och skivan Hardwired... To Self-Destruct (2016) var en upphämtning efter år av regelrätt skit. Men det är inget som står sig i jämförelse med bandets 80-tal och de stilbildande produktioner de då gav ut.

LÄS OCKSÅ: Franz Ferdinands trummis i olycka med "ful konst"