38 färska skivor du bör kolla in

Pixies – Beneath The Eyrie

Beneath The Eyrie, deras tredje platta sedan comebacken, förklarar med all (o)önskvärd tydlighet varför – de låter numera som några som försöker skriva Pixies-låtar. Allt-är-möjligt-magin som tidigare omgärdade dem är som bortblåst. Kul dock att höra hur deras nya basist Paz Lenchantin tar plats. Kanske blir det hon som leder in Pixies på rätt väg igen? - Johan Jacobsson Franzén

Korn – The Nothing

Redan i öppningsspåret The End Begins – som påminner mycket om öppningsspåret Dead från 1999 års Issues – tycks kära Davis genuint bryta ihop. Något han inte gjort med liknande inlevelse sedan avslutande Daddy från platta ett. Vilket rent av känns förjävligt hjärtskärande att behöva höra igen, då man hade önskat att denna man skulle kunnat få lite mer sinnesro 25 år senare. Och det finns sedan en mängd till passager genom The Nothing där Davis tydligt river ut sitt hjärta. - Andreas Trella

Chelsea Wolfe – Birth Of Violence

Det är precis som titeln antyder en våldsam historia men inte som vi känner henne i de senaste två släppen utan en intensiv känslostorm frammanad med mjuka vokaler och strummande Taylorgitarr. Ett hemvändande till Wolfes musikaliska rötter – country och folk, Stevie Nicks, Joni Mitchell, Black Sabbath – projicerade genom en elusiv doomglow-lins. - Jenny Jacobi Abrahamsson

Twin Peaks – Lookout Low

Lookout Low är en mer avslappnad historia än tidigare album, aningen plågad, men också otroligt välarbetad. Plattan är mindre gapig och mer kontrollerad. För första gången ligger Twin Peaks kvar på fyran istället för att växla upp till femman, och trots att det tar emot att erkänna är sanningen den att det fungerar alldeles utmärkt. Tidigare låtar som Butterfly och Holding Roses präglas av något ungdomligt och ogenomtänkt, en ”skit samma, vi bara kör”-känsla, medan låtarna på Lookout Low har låtit attityden stå orörd och lämnat det oplanerade bakom sig. Ett svårslaget släpp som inte bara når samma höjd – det klättrar till helt nya. - Gustav Påhlsson

Riga Tiger – Om Du Tänker På Tiden Så Går Den

Att skriva enkelt är något av det svåraste man kan göra. Men Riga Tiger har bemästrat konsten. Det blir aldrig platt, aldrig klyschigt, och det låter aldrig som något man hört tidigare. De sätter ord på de där betydelselösa ögonblicken som betyder allt. Oavsett om det handlar om att prata för mycket fotboll med någon som inte bryr sig, eller om att ta fel buss med flit för att slippa vara ensam, eller att säga att man drar från festen om tio minuter när man absolut inte drar om tio minuter. Att de döpt en låt efter Lukas Moodyssons film Fucking Åmål är passande. För ingen skriver verklighetsförankrad dialog som Lukas Moodysson, och få andra band i Sverige skriver texter som känns så verkliga som Riga Tigers. - Ola Palmström

Fjärran – Luft Och Ben

Malmöbaserade Fjärran består av Oskar Ericson, Wallentin Richardsson och David Scholander. Den här debut-EP:n är ett bevis på att svensk vispop finns, lever och frodas. Det snackas om "Ted Gärdestad en natt på bilskroten". Låtarna skrevs under en sommarstugevistelse och fångades senare på band i Tambourine Studios. Texterna behandlar veligheter i vardagen, att det är okej att trampa snett för att hamna rätt.

AMA – Screenluv

Hypermodern och alternativ R&B med en och annan experimentell överraskning på agendan. 

(Sandy) Alex G – House Of Sugar

Hajpad lo-fi-pop med makalösa och klipp och klistriga ljudväggar. För vänner av Spencer Radcliffe och Car Seat Headrest.

Charli XCX – Charli

Popvärldens mest intressanta stjärna? Förmodligen med tanke på att Charli vågar göra exakt vad fan hon vill. Att hon håller sig inom pop-kategorin beror förmodligen på att hon mitt i all våghalsighet faktiskt vill nå ut med sin musik.

Devendra Banhart – Ma

Freaky folk-veteranen/ikonen låter precis som man kan tänka sig att han borde låta. Inga konstigheter, bara konstig folkmusik.

Gruff Rhys – Pang!

Super Furry Animals-frontarens soloverk blir bara mer och mer intressanta. Mycket på grund av att han på egen hand vågar utforska ny mark. Även Pang! levereras på walesiska. Exotiskt, svängigt och vackert.

Jpegmafia – All My Heroes Are Cornballs

Throbbing Gristle, Ol Dirty Bastard och Hanson. Tre influenser som inte borde gå ihop, men alla tre är listade av Jpegmafia själv. Och åtminstone de två första är fullt rimliga. För som rappare är Baltimore-profilen lika oberäknelig som den framlidne bastarden. Och till skillnad från de flesta högprofilerade hiphop-profilerna av idag är hans prio sällan att vara bara det ena eller det andra, därför förskjuter han gärna sina låtar från att vara hittiga till att bli rent jävla oväsen. Lex Throbbing Gristle typ. - Jonathan Eklund

Luke Temple – Both-And

Luke Temple formade Here We Go Magic men som solo gör han folkig och experimentell pop för folk som även gillar Sandro Perri och Vetiver.

Metronomy – Metronomy Forever

På Metronomy Forever har bandet utökat sitt electro-popsound med flera andra tongivande stilar. Teman kring kärlek, romantik och sex löper som en röd tråd genom skivan och återspeglar samtidigt det producentarbete Joe Mount gjorde på Robyns moderna klassiker Honey.

Asma Hamzaoui & Bnat Timbouktou – Oulad Lghaba

Asmaa Hamazaoui är världens första kvinnliga utövare av gnawamusik. Det är välkommet. Tillsammans med hennes band Bnat Timbouktou lyckas de gjuta nytt liv i ett musikaliskt fält som ofta påtar i sina upptrampade tonspår, där mycket musik låtit förutsägbar och, egentligen, rätt fantasilös. - Magnus Sjöberg

Mambo Noir Trio – Mambo Noir Trio

Är du sugen på att se en film? Är du ett stort fan av, säg, Martin Dennys Quiet Village, Frank Sinatras In The Wee Small Hours och Jan Johanssons Jazz På Svenska? Lägg då Mambo Noir Trios självbetitlade debut-LP på din skivtallrik. Ty den är en gripande, fascinerande och underskön dramarulle/exoticaplatta. - Johan Jacobsson Franzén

Belle & Sebastian – Days Of The Bagnold Summer

Days Of The Bagnold Summer kom till liv först som en serieroman, sedan som en långfilm regisserad av Simon Bird (The Inbetweeners, Friday Night Dinner), och nu som ett soundtrack signerat indiefavoriterna Belle And Sebastian. Days Of The Bagnold Summer innehåller elva sprillans nya låtar, liksom två nyinspelade Belle And Sebastian-klassiker från 90-talet.

Robert Pehrsson's Humbucker – Out Of The Dark

Classic rock för vänner av Hellacopters, Imperial State Electric och Vojd.

Jenny Hval – The Practice Of Love

En av Norges mest intressanta akter när det handlar om experimentell och avantgardistisk pop. För vänner av Julia Holter, Yves Tumor och Laurel Halo.

Alex Cameron – Miami Memory

Med flera fantastiska singlar har Alex Cameron kåtat upp sina fans. Japp, det är väldigt kåt och öppenhjärtig popmusik det här av en person som man inte riktigt vet var man har. Men egentligen vill han väl bara skapa avslöjande och övertydlig FM-rock just nu? För vänner av Gents, John Maus och Donny Benét ... om de lät FM-rock.

Sampa The Great – The Return

Zambia-bördiga Sampa blandar klassisk hiphop med uråldriga sydafrikanska toner. Resultatet är oerhört intressant och sjukt svängigt.

Cajsa-Stina Åkerström – XXV – Äventyret Börjar Här

"Det här är en skiva som på olika vis speglar mig, där jag befinner mig idag; 25 år sedan debuten, mitt i livet, nyfiken och hungrig (faktiskt hungrigare än någonsin), på att fortsatt skriva och framföra text och musik. Av flera skäl vill jag se den som en slags syskonplatta till förra albumet Vreden Och Stormen", hälsar huvudrollsinnehavaren i ett pressmeddelande.

Immanu El – Structures

Svenska postrock-bandet fortsätter att bjuda på episka verk. Röstrik, själfull bra pop – "åtta låtar som kan förändra ditt liv", hälsar bolaget.

Cold – The Things We Can't 

Det har varit tyst från Cold sedan 2011, men då var de också på Billboard-listan. Deras tunga men kommersiella rock bjuder på nytt och gammalt. Du hör Alice In Chains, Smashing Pumpkins, Soundgarden – med en modern och radiovänligare twist.

Crashdiet – Rust

Det femte studioalbumet från det svenska sleazerock-bandet. Skivan är producerad av bandets gitarrist Martin Sweet, släpps på bandets egna skivbolag Diet Records. Här gör nya sångaren Gabriel Keyes sin debut, och det är bandets första släpp sedan 2013. Skivan följs upp med en Europa-turné i oktober.

Jonah Tolchin – Fires For The Cold

Jonah Tolchins musik tar vid där artister som Jackson Browne och andra var en gång i sin ungdom. På senaste plattan backas han upp av Little Feats Fred Tackett, steelvirtuosen Greg Leisz med flera. Sånghjälp från Sara Watkins, Rickie Lee Jones och tidigare nämnde Jackson Browne.

Joseph – Good Luck, Kid

Dream-folk-pop för vänner av First Aid Kit, Muna och Haim.

Bottlecap – Off Pressure

Renrusig rock'n'roll och okontrollerad punk för vänner av exempelvis Turbonegro. Den svenska gruppen kan titta tillbaka på över 500 spelningar i hela Europa, så du bör nog se dessa live om tillfälle ges.

Mike Patton – Corpse Flower

Faith No More-frontaren har på denna samling sånger samarbetat med Serge Gainsbourgs producent Jean-Claude och tillsammans skapar de en form av indie-aktig filmisk pop. Får hjälp av musiker som vanligen hänger med Beck, Air, Jamie Lidell och Magma.

Alasdair Roberts – The Fiery Margin

Drag City-bördige Alasdair Roberts folkmusik är för dig som uppskattar James Yorkston, Bonnie "Prince" Billy och Will Oldham.

The Lumineers – III

Med den här skivan blev det superfolkigt och down to earthigt värre. Som att smaka på roten av bandet.

Sam Fender – Hypersonic Missiles

"Sam Fender låter som ett blodfyllt och levande The War On Drugs", hälsar en kollega. Lägg till råpolitisk och arbetarklass-musklig rock á la Bruce Springsteen och några droppar Waterboys så ringar man in det rätt bra.

Melissa Horn – Konstgjord Andning

"Som vanligt är min utgångspunkt och tema relationer. Avslutade, pågående och dom i gränslandet mellan båda. Också efterskalvet av en trettioårskris, ett försök till att förstå mig på hur jag bäst ska leva för att vara snäll och sann mot mig själv. Och ska det dröja flera år till nästa album så får det gärna vara för att livet kommer emellan, inte rädslor", hälsar Melissa Horn i ett pressmeddelande. 

De Ambassade – Duistre Kamers

Från Amsterdam kommer det här projektet som grottar ner sig i sypersyntiga, dark waviga och nästan body-aktiga toner. För vänner av Essaie Pas och Boy Harsher.

Next Stop: Horizon – City Lights

Alla släpp i en och samma spellista? Det hittar du här.