GAFFA.se – allt om musik
ABBA har precis släppt sitt första album på 40 år. GAFFAs Morgan Storesund Skarin dyker ner i de svenska hitmakarnas diskografi för att leta fram gruppens bästa låtar – som aldrig blev stora hits.
Okej, ABBA är kanske inte go-to-gruppen för att upptäcka ny musik. Att leta efter underskattade låtar av ABBA är en ungefär lika svår uppgift som att tipsa om en underskattad Wes Anderson-film. Nästan allt de gjort har idag samma folkliga status som säg Allsång På Skansen. Och de låtar som inte har det, kanske inte heller håller superkvalitet. Men det finns några!
Det är otroligt hur breda popgenierna ändå var. Under tio intensiva år spottade de ur sig hits, men då och då kunde de faktiskt vara ganska utmanande. Trots att de kom från Sverige av alla ställen hade Björn och Benny en otrolig talang för att anpassa sig efter populärmusiken i USA och England.
Jag har varit lite snäll mot mig själv, vissa av låtarna här behöver man inte gräva jättedjupt för att upptäcka. Några släpptes till och med som singlar. Men de blev aldrig riktigt sådär jättesuperstora. Tumregeln är att ingen av följande låtar är med på ABBA Gold (den första), greatest hits-albumet där i princip alla deras hits som gått till historien finns med eller i Mamma Mia-filmen (den första).
Förhoppningsvis kan man upptäcka något nytt eller åtminstone få sig en påminnelse om låtarna de flesta glömt.
Disillusion (från Ring Ring)
Ring Ring består mest av tramsiga schlagerlåtar med jättebra produktion. Men Disillusion visade vad ABBA var kapabla till både när det kommer till låtskrivande och Agnetha Fältskogs röst. Det låter dock inte riktigt som ABBA, utan snarare som något kanske Freddie Mercury skulle ha skrivit. Sedan är låten en bra påminnelse om att Björn Ulvaeus är en riktig fena på gitarr. Hans eleganta finlir här påminner lite om George Harrisons gitarr på Something, inte illa med andra ord.
Suzy-Hang-Around (från Waterloo)
ABBA påminner stundtals om Fleetwood Mac (under Nicks och Buckingham). Suzy-Hang-Around lyckas dessutom låta väldigt mycket som Fleetwood Mac innan Fleetwood Mac lät som sig själva. Texten här är dock något udda. Vem skriver en låt om ett gäng tioåringar som inte vill umgås med en efterhängsen nioåring? ABBA tydligen.
My Mama Said (från Waterloo)
Många skulle kunna tro att ABBA fortfarande bara gjorde glad schlager under Waterloo-tiden, men icke. My Mama Said är kanske den här listans bästa låt, den är så bra! En fantastisk, slick produktion med funkig gitarr och bas. Gruppen kunde visst göra adekvat disco 1974, när disco knappt fanns. Att den här låten inte är mer uppmärksammad är ett under. ABBA uppfann disco!
Man In The Middle (från ABBA)
Här kommer en till “kunde ABBA verkligen låta så här?”-låt. Björn och Benny var onekligen bra på att veva in olika typer av influenser i sitt pophjul. På Man In The Middle har de groovat till det rejält, med en lite funkig Stevie Wonder-moog. Och visst har de lyssnat på Stevie Wonder rent allmänt när de gjorde den här låten, det är uppenbart. Refrängen är lite tramsig, men det gör inte så mycket för moogen osar så himla mycket groove.
That’s Me (från Arrival)
Att That’s Me inte blev en större hit, är underligt. Den har allt som en ABBA-hit behöver. Ett medryckande Benny Andersson-piano, snygg hook och ett receptenligt, allvarsamt stick. Sedan ska vi inte glömma den fina syntslingan som dyker upp då och då för extra krydda. That’s Me var Agnetha Fältskogs personliga favorit och jag förstår varför. Jag säger det igen, den har allt.
Eagle (från The Album)
På Eagle försökte ABBA gå lite utanför boxen. Det är inte din vanliga ABBA-singel direkt. Tyvärr satsade de på fel häst. Låtens B-sida Take A Chance On Me blev albumets stora hit. Eagle lyckades bara komma etta i ett land och drogs tillbaka som singel innan den ens lanserats i USA och England. Men låten är faktiskt riktigt bra. Mäktig, nästan lite filmisk och stundtals så snyggt producerad att man skulle kunna tro att Alan Parson sitter bakom spakarna. Eagle var ordagrant nog influerad av The Eagles, en favorit för Björn och Benny.
I’m A Marionette (från The Album)
Okej, här kommer en riktig skummis. Det känns som att ABBA:s låtskrivarpar alltid haft en förkärlek för musikallåtar. I’m A Marionette är skriven för en liten minimusikal som ABBA gjorde i samband med The Album. Refrängen här låter också definitivt mer som något från Broadway än från ett popalbum. Det känns som något Kevin Godley och Lol Creme skulle skriva, den halvan av 10CC som absolut inte ville låta som The Beatles. Värt att nämna här är också gitarrsolot som dyker upp mitt i låten, det är fett.
Summer Night City
Summer Night City var starten på ABBA:s disco-era. Här är det inget gulligull – Mamma Mia-skräp, utan kaxig rättfram disco. Det är kanske den låt som ligger mest på gränsen till att räknas som en av deras stora hits, den kom ju till och med etta på listorna i flera länder. Men eftersom att Summer Night City inte riktigt lyckades hänga med på nostalgitåget i form av ABBA Gold och Mamma Mia-musikalen får den ändå vara med här. Ifall någon mot all förmodan skulle missat denna discodänga.
As Good As New (från Voulez-Vouz)
Kan man lyssna på As Good As New utan att börja dansa, jag tror inte det. Den är sjukt medryckande. En oväntad kombination mellan funkig disco och en Super Trouper-aktig refräng. Det skär sig nästan, men bara nästan. De tvära kasten är dynamit och resultatet en explosion. ABBA har aldrig varit så här funkigt!
The Visitors (från The Visitors)
Det är tråkigt att ABBA lade ner efter The Visitors. Albumet var ett sådant spännande steg i gruppens karriär. Efter att ha varit kungar och drottningar av radiovänlig musik i nästan tio år tyckte gruppen plötsligt att det var dags att lämna det konventionella och göra artpop istället. Albumets titellåt är en kombination av en syntsvävande, nästan mystisk vers och en svängig Summer Night City-liknande refräng. Syntarna här låter som att de är lyfta från Blade Runners soundtrack. The Visitors är också förvånande nog politisk, med ett anti-Sovjettema. Radikalt där Björn och Benny.
Two For The Price Of One (från The Visitors)
Versen på Two For The Price Of One är lite underlig, men refrängen är otrolig. Fylld av körstämmor á la Take A Chance Me, fast mer catchy. Och eftersom låten börjar lite konstigt, är det liksom ännu mer belönande när refrängen kommer, som en injicering av oemotståndlig catchyness. Sedan avslutas låten med någon tramsig cirkusmusik, varför vet jag inte.
Under Attack
Under Attack är den sista singeln och låten ABBA släppte fram tills, ja, 2 september 2021! Den följer Visitors-dagarnas recept med en artsy vers och mer konventionell refräng. Men ABBA avslutade ändå – The Visitors modiga artpop till trots – på en mer klassisk ABBA-not. Visst, versen har en vocoder, men refrängen känns så himla mycket ABBA. Under Attack hade också en okej framgång på listorna och skulle lika gärna kunnat inkluderats på Gold. Låten är faktiskt med i Mamma Mia-musikalen, även om den ströks för filmen.
Alla låtar i en spellista:
LÄS OCKSÅ: Så bra är ABBA:s nya album – "En resa från dåtid till nutid"