David Bowies album rankade – från sämsta till bästa

Japp! Du läste rätt. Den här veckan rankar vi David Bowies album. Ett gigantiskt projekt att ge sig på, även om man, som undertecknad, har koll på mannens ständigt föränderliga musik. Men att bilda sig en uppfattning om 26 album är något helt annat än att bedöma artister som bara har gjort tio.

Låt oss börja med några förbehåll. Toy finns inte med, trots att det gavs ut efter Bowies död. Jag betraktar skivan som ett slags nyinspelning och en föregångare till Heathen. Hade jag tagit med den hade jag också känt mig tvungen att inkludera den nya mixen av Never Let Me Down. Dessutom har jag utelämnat Bowies arbete med bandet Tin Machine. Och mannen själv? Behöver man verkligen introducera en av musikhistoriens mest ikoniska artister? Jaså, inte? Men då så …

Läs också: David Bowies favoritlåtar avslöjade i nytt arkiv

26. David Bowie (1967)

Från början hade jag inte tänkt ta med David Bowies självbetitlade debut från 1967, som gavs ut på Deram Records. Helt enkelt för att skivan inte betraktades som en del av hans egentliga karriär när jag bekantade mig med Bowies katalog under 00-talet. Och det är lätt att förstå varför.

Det är ljusår mellan den pretentiösa Anthony Newley-kopian som möter oss i videon till Love You Till Tuesday och den glamlibertin vi lärde känna bara fyra år senare. Bowies debut är så malplacerad, oskön och ofta direkt pinsam att man måste fråga sig om den unge mannen, som tidigare hade flirtat med allt från R&B till modrock, verkligen trodde att detta var vägen framåt i en tid då The Doors, Pink Floyd och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band tänjde på genregränserna.

Att höra den unge Bowie som music hall- och revyinspirerad sångare är en bisarr upplevelse. Att skivan dessutom inte ens innehåller den tidiga klassikern The Laughing Gnome (en djupt obehaglig klassiker som alla Bowiefans älskar att hata) gör inte saken bättre.

Bästa låtar: Love You Till Tuesday, Rubber Band, Sell Me a Coat

Sämsta låt: Resten

25. Tonight (1984)

Hurra, kära läsare! Vi får Bowies yuppieskit avklarad snabbt. Åren efter den kommersiella höjdpunkten Let's Dance, då Bowie var en solariebrun popstjärna, är utan tvekan de mest blodfattiga i hans karriär.

Skivorna Tonight och Never Let Me Down är så tråkiga att han själv tog avstånd från dem och kallade perioden sina "Phil Collins-år". Av de två bottennappen är Tonight klart värst, eftersom låtlistan är full av covers och Bowie själv verkar ointresserad.

Loving the Alien har potential att bli en stor ballad, men förstörs av den alltför tidstypiska produktionen. Duetterna med Tina Turner och Iggy Pop är minst sagt usla. Yuppiecroonerversionen av God Only Knows är förmodligen en av de värsta covers Bowie har gjort.

Det här är David Bowie när han är som sämst, helt utan kreativ nerv, vilket annars är en sällsynthet.

Bästa låtar: Loving the Alien, Blue Jean

Sämsta låt: God Only Knows

24. Never Let Me Down (1987)

Egentligen är Never Let Me Down inte särskilt mycket bättre än Tonight, men den skiljer sig ändå genom att Bowie både spelar och skriver låtar på skivan och överlag är mer engagerad än på den fullständigt meningslösa Tonight.

Bowie hämtar mer inspiration från 60-talets rock'n'roll och försöker uppdatera sina ungdomsidoler. Att det misslyckas så spektakulärt är förstås olyckligt. Det beror till stor del på den minst sagt förskräckliga 80-talsproduktionen och mycket märkliga konstnärliga beslut, som Mickey Rourkes bisarra rapparti på Shining Star (Makin' My Love) och de stela trummaskinerna på öppningsspåret Day-In Day-Out.

Låtar som Zeroes och Time Will Crawl är tillräckligt bra för att överleva produktionen, men på det stora hela är skivan misslyckad. Till skillnad från Tonight är det dock uppfriskande att höra Bowie fatta kreativa beslut, även om de är felaktiga.

Bästa låtar: Time Will Crawl, Zeroes

Sämsta låt: Glass Spider

23. Pinups (1973)

Misströsta inte! Pinups är ett album med låtar. Bowie sjunger och The Spiders from Mars spelar. Och ord? Jag kan lova att det finns gott om dem.

För inbitna fans kan det verka märkligt att placera Pinups så långt ner på listan, eftersom det är den sista skivan som spelades in med The Spiders from Mars. Den innehåller en rad covers som Bowie främst spelade in eftersom hans skivbolag ville ha mer Ziggy.

Sanningen är att Pinups är fullständigt meningslös och så lätt att glömma att jag först glömde att ta med den på listan. Men hans versioner av The Merseys Sorrow och Pink Floyds See Emily Play är ändå tillräckligt intressanta för att lyfta Pin Ups några placeringar.

Bästa låtar: Sorrow, See Emily Play

Sämsta låt: Friday on My Mind

22. David Bowie / Space Oddity (1969)

Egentligen Bowies andra album, men allmänt betraktat som den verkliga debuten. Här svävar vår hjälte omkring, lätt planlöst, i gränslandet mellan psykedelisk rock och folkrock med varierande framgång.

Och ändå finns där singeln Space Oddity, som blev Bowies första stora hit och där vi för första gången får möta astronauten Major Tom. Låten släpptes i samband med månlandningen och förenar science fiction, folkrock och dramatik till en tidlös helhet.

Resten av albumet lever inte upp till Major Toms rop på hjälp, och det är långt från raketen till Ziggy Stardust.

Bästa låtar: Space Oddity, Memory of a Free Festival, Cygnet Committee

Sämsta låt: Letter to Hermione

21. 'Hours...' (1999)

Om man ska utse den mest ointressanta skivan från Bowies senare år är 'Hours...' utan tvekan hans absoluta lågvattenmärke.

Även om musiken bygger på datorspelsmusik som han skrev tillsammans med sin dåvarande högra hand, den senare The Cure-gitarristen Reeves Gabrels, är stora delar av materialet så otroligt tråkigt att vi närmar oss adult contemporary, förmodligen en av de minst inspirerande genrerna någonsin.

Låtar som Thursday's Child och Seven är bra, men till stor del drunknar skivan i en fullständigt sövande produktion och en missriktad känsla av tillbakablickande melankoli.

I ett försök att återskapa svunna tider gör Bowie ett av sina minst inspirerade album.

Bästa låtar: Thursday's Child, Survive, Seven

Sämsta låt: Brilliant Adventure

20. Reality (2003)

Ett i grunden inspirerat försök att göra en mer utåtriktad och livsbejakande rockskiva efter det mörkare albumet Heathen, sprunget ur Bowies nyfunna glädje i att spela live med ett av karriärens bästa band.

Men i grund och botten är det ett lite för tungfotat försök att uppdatera Bowies rockkänsla till den postmoderna tidsåldern.

Till skillnad från den mogne cynikern som skapade Heathens apokalyptiska berättelse visar Bowie här upp en mer ungdomlig energi. Den bidrog till att göra Reality-turnén välbesökt, en turné som skulle visa sig bli hans sista.

Även om skivan långt ifrån är ointressant är det glest mellan höjdpunkterna, och Tony Viscontis produktion är för en gångs skull lite för tidstypisk jämfört med duons vanligtvis starka arbete.

Bästa låtar: New Killer Star, The Luckiest Guy, Bring Me the Disco King

Sämsta låt: Try Some, Buy Some

19. Let's Dance (1983)

Ja, jag har placerat Let's Dance lägre än andra skivor som många skulle hävda är sämre. Men Let's Dance är början på Bowies kreativa sammanbrott och utan tvekan skivan som markerar slutet på hans gyllene period.

Visst, singlar som titelspåret, Modern Love och China Girl är odiskutabla klassiker, och av Bowies yuppieskit är Let's Dance den klara höjdpunkten.

Nile Rodgers produktion är inte lika präglad av sin tid som på de senare albumen, men skivans övriga låtar når inte upp till den nivå som de lysande singlarna satte, trots Stevie Ray Vaughans inspirerande medverkan.

Och nyinspelningen av den annars utmärkta Cat People (Putting Out Fire) är ett litet fiasko. Skivan är sämre än sitt rykte.

Bästa låtar: Let's Dance, China Girl, Modern Love

Sämsta låt: Shake It

18. Black Tie White Noise (1993)

En skiva som förtjänar betydligt mer uppskattning och som förebådade Bowies återkomst som experimentell artist, trots att Black Tie White Noise egentligen är en popskiva.

Inspirerad av sin nyfunna kärlek och sitt äktenskap med supermodellen Iman Abdulmajid, liksom ett växande intresse för 90-talets uppdaterade soul och new jack swing, gav sig Bowie återigen på mer udda toner med Nile Rodgers bakom mixerbordet.

Resultatet är lysande på låtar som den intensiva, rytmiskt drivna You've Been Around, den extremt underskattade Jump They Say (om halvbrodern Terrys självmord) och de utmärkta instrumentalspåren.

Bowie låter inspirerad på ett sätt som han inte har gjort på länge, även om det också finns tveksamma inslag. Dit hör de många coverversionerna, som inte ens kan räddas av Mick Ronsons återkomst på I Feel Free.

Bästa låtar: You've Been Around, Jump They Say, Miracle Goodnight

Sämsta låt: Don't Let Me Down & Down

17. The Next Day (2013)

Precis när vi trodde att David Bowie hade dragit sig tillbaka efter hjärtinfarkten under Reality-turnén 2004 dök den djupt melankoliska Where Are We Now? upp. Där tycktes en åldrande Bowie blicka tillbaka på tiden i Berlin.

Därefter släppte Bowie comebackalbumet The Next Day, som hyllades som en återgång till gammal form.

Sanningen är att The Next Day är ett gediget och stundtals sublimt rockalbum med en galghumoristisk äldre man som inte drar sig för att sjunga om samtiden i den kändiskritiska The Stars (Are Out Tonight) och den briljanta, brusiga balladen Valentine's Day, som tar sin skrämmande utgångspunkt i skolskjutningar.

Efter hand blir rockljudet för tungfotat och man saknar nyanserna från en skiva som Heathen. Ändå är The Next Day en hedervärd återkomst som lyckligtvis skulle överträffas senare, innan stjärnmannen lämnade oss.

Bästa låtar: Where Are We Now?, The Stars (Are Out Tonight), Valentine's Day

Sämsta låt: Boss of Me

16. Earthling (1997)

Nu kommer vi till den del av listan där alla album, om du frågar mig, har kvaliteter som gör dem unika.

Earthling är ett bra exempel på hur David Bowie arbetade när han gjorde en ny genre till sin egen. I kölvattnet av den kreativa förnyelsen med Outside präglas skivan av två sorters glädje: en djup fascination för drum'n'bass, rave och techno samt en återfunnen glädje i att spela live.

Earthling lyckas fånga båda sidorna genom att hämta lika mycket från hårdrock som från elektroniskt blippande.

Lägg dessutom till att vi faktiskt har att göra med några av Bowies mest lättillgängliga låtar, kanske till och med sedan storhetstiden, så får vi en skiva som en bra dag kan framstå som överskattad och en dålig dag hålls tillbaka av en lite för tidstypisk produktion.

Skivan återintroducerade honom som en cool ravefarfar med Trent Reznor som den missanpassade brorsonen. Little Wonder, I'm Afraid of Americans och Dead Man Walking visade att Bowie fortfarande var den lille folklige clownen under alla neonljusen.

Bästa låtar: Dead Man Walking, Little Wonder, Seven Years in Tibet

Sämsta låt: Telling Lies

15. The Buddha of Suburbia (1993)

The Buddha of Suburbia är något helt unikt i Bowies diskografi, eftersom det bland fansen råder stor oenighet om huruvida det över huvud taget ska betraktas som ett album. Samtidigt kan även dess status som soundtrack diskuteras.

Bowie såg själv albumet som sin personliga favorit. Ja, han ansåg faktiskt att det var det bästa han hade gjort.

En annan gång skulle jag gärna skriva mer om albumet, vars unika blandning av ambient, folkrock och nostalgisk rock växte fram ur musiken till en BBC-serie baserad på Hanif Kureishis bok med samma namn.

En berättelse som utspelar sig i 1970-talets London, i de miljöer som David Bowie själv kom ifrån, och som räckte för att på allvar sätta fart på hans fantasi.

Verk som Ian Fish, U.K. Heir och framför allt Sex and the Church är ytterst intressanta experiment. Titelspåret är en av Bowies bästa låtar från den senare delen av karriären, även om man gärna hade sluppit den tungfotade rockmixen med Lenny Kravitz på gitarr.

The Buddha of Suburbia förtjänar inte sin status som ett bortglömt verk, men att kalla det ett av mannens bästa är nog att ta i. Även om han själv tyckte det.

Bästa låtar: The Buddha of Suburbia, Sex and the Church, South Horizon

Sämsta låt: Bleed Like a Craze, Dad

14. Young Americans (1975)

Nu kommer vi till den del av listan där de verkliga dyrgriparna granskas. Och jag är säker på att många kommer att rynka på näsan åt att ett av de riktigt stora albumen hamnar så långt ner.

Men kom ihåg att nästan samtliga album härifrån är klassiker, och det gäller även Bowies plastic soul-klassiker Young Americans.

Skivan är resultatet av Bowies förkärlek för funk och soul och leker till och med med den stilistiska paradoxen att Bowie är en (mycket) vit man som gör musik som främst har skapats av svarta människor.

Idén är bra, och bandet som Bowie satte ihop är möjligen den mest välspelande ensemblen på en Bowieskiva någonsin. Här finns hans trogna rytmgitarrist Carlos Alomar, som gör debut, och ingen mindre än den då ännu okände Luther Vandross på körsång.

Musikaliskt finns det inget att anmärka på, och självaste John Lennon dyker upp på storhiten Fame. Ändå låter den svulstiga produktionen ibland lite ihålig, möjligen för att den annars så skickliga kameleonten emellanåt befinner sig på bortaplan.

Nåväl, titelspåret är en av hans bästa låtar och Fame är medryckande, trots att man börjar bli lite trött bara av tanken på att höra den igen. Låtar som Right och Fascination blandar dessutom funk, afrofuturism och vit folkrock i ganska effektiva kombinationer.

Den malplacerade versionen av The Beatles Across the Universe är däremot ännu ett bevis för en tes som den här skribenten annars verkar vara ensam om: David Bowie är inte särskilt bra på att tolka andras låtar.

Bästa låtar: Young Americans, Right, Fascination

Sämsta låt: Across the Universe

13. Heathen (2002)

Heathen är David Bowies nyromantiska, mogna och postapokalyptiska album, som gavs ut i skuggan av terrorattackerna den 11 september och dessutom präglades av många av de filosofiska och ideologiska tankar som växte fram kring millennieskiftet.

Många skribenter har försökt omtolka Heathen i ljuset av den 11 september, vilket är förståeligt med tanke på att Bowie och hans familj bodde på Manhattan. Skivans mörka andlighet knyter också an till de trosfrågor som många brottades med efter attacken mot World Trade Center.

Men större delen av materialet spelades in före den 11 september, och endast ett fåtal beslut kring kompositionerna fattades efteråt.

Materialet har ändå en mörkare karaktär och skivan markerar Bowies första samarbete med den återkommande producenten Tony Visconti sedan Scary Monsters (& Super Creeps).

Låtarna kretsar kring den postmoderna människans längtan efter det andliga och uppgörelsen med Gud och religiösa maktstrukturer. Därav titeln, som kommer från det gamla germanska begreppet för en person utan religion.

I hedningen hittar Bowie en svårdefinierad karaktär som tycks befinna sig någonstans mellan djup nostalgi, existentiell kris och en enorm längtan efter att tro på något större än sig själv, för att i slutändan misslyckas med just det.

Att vi dessutom får låtar som Slip Away, Slow Burn, Sunday och Heathen (The Rays), några av mannens allra bästa, är en extra bonus.

Skivan präglas av att David Bowie för första gången låter sig inspireras av sin egen katalog och blickar bakåt. Den nyfunna medvetenheten om det egna musikaliska arvet gör honom så gott att Heathen är ett av hans bästa verk efter Scary Monsters och generellt underskattat, om du frågar mig.

Och ja, jag vet att Heathen är en vidareutveckling av albumet Toy, som främst bestod av nyinspelningar av Bowies tidiga låtar. Men det är en annan historia, och den får vänta till en annan gång.

Bästa låtar: Sunday, Slow Burn, Slip Away

Sämsta låt: I Would Be Your Slave

12. The Man Who Sold the World (1970)

The Man Who Sold the World markerar ögonblicket då David Bowie blir den artist vi känner i dag. Han vänder ryggen åt den märkliga blandning av blodfattig folkstjärna och misslyckad mimclown som han hade varit under 60-talet och tar de första stegen mot sin första riktiga karaktär, Ziggy Stardust.

Det här är albumet där Mick Ronson (gitarr) och Woody Woodmansey (trummor) drar upp de första konturerna till The Spiders from Mars, med producenten Tony Visconti på en extremt välspelad bas. Bowies låtar präglas av ett överraskande tungt rockljud.

Det gäller exempelvis den åtta minuter långa öppningslåten The Width of a Circle, där Ronson verkligen gör entré och Bowie visar upp sina lyriska ambitioner med utgångspunkt i allt från Friedrich Nietzsche till dubbelgångarmotivet.

Det tunga rockljudet återkommer i All the Madmen, med sitt tema kring psykiska diagnoser, och den mäktiga avslutningen The Supermen.

Skivan är dock förmodligen mest känd för titelspåret, som senare förevigades av Nirvana.

Albumet har sedan dess förknippats med genrer som gothrock och folkmetal, men The Man Who Sold the World är helt enkelt ett riktigt bra rockalbum av en artist som skulle bli en av sin tids största stjärnor.

Bästa låtar: All the Madmen, The Width of a Circle, The Man Who Sold the World

Sämsta låt: Saviour Machine

11. Lodger (1979)

Åh, stackars Lodger! För evigt dömd att hamna i skuggan av sina föregångare, Low och Heroes, som faktiskt är några av Bowies och den moderna rockens viktigaste album någonsin.

Det förändrar inte att Lodger är ett betydande verk i sig, även om man kan diskutera om albumet har missgynnats av att betraktas som en del av Berlintrilogin.

Skivan har likheter med de andra albumen. Brian Eno medverkar som kreativ partner, hans experimentella metoder användes i kompositionsarbetet och Bowie arbetade på samma villkor som de andra musikerna och uppmuntrade misstag och improvisation som en del av processen.

Ändå är albumet något helt eget.

Den tydliga uppdelningen, med rock på skivans ena sida och ambient på den andra, har ersatts av mer sammanhållna låtar, även om uppdelningen fortfarande finns kvar tematiskt.

Men egentligen är detta oväsentligt, för Lodgers styrka framträder först när man lyfter ut skivan ur sitt sammanhang och betraktar den som ett självständigt verk. Ett ytterst experimentellt artpopalbum med några av Bowies bästa singlar.

Dessutom spelar den tidigare Frank Zappa-gitarristen Adrian Belew några extremt intressanta och uttrycksfulla gitarrsolon, som oftast spelades in utan att Belew visste vilken tonart låtarna gick i.

Lyssna exempelvis på det egendomliga solot i den skitiga funkhymnen DJ, som låter som fem olika gitarrsolon på fem olika radiokanaler. Det avslutande solot i glamparodin Boys Keep Swinging är samtidigt ett av de mest högljudda inslagen i Bowies katalog.

Och så finns den fullständigt fantastiska Look Back in Anger, där Dennis Davis rullande trumspel leker katt och råtta med Carlos Alomars spastiska rytmgitarrsolo.

Allra bäst är skivans experiment på den vansinniga African Night Flight, som låter som ett rockband som har gått vilse i en afrikansk djungel medan Bowie rappar.

Lodger är ett djupt underskattat och mästerligt album som skulle ligga i toppen av vilken annan musikers diskografi som helst. Men när vi talar om Bowie tar det sig inte ens in på topp tio. Skrämmande!

Jag kan också rekommendera Tony Viscontis remix från 2017, som faktiskt kastar nytt ljus över skivan. Själv tillhör jag dock dem som föredrar albumets estetik, som för tankarna till ett kassettband hittat i ett sönderbombat kulturhus i ett land i tredje världen under kalla kriget.

Bästa låtar: Look Back in Anger, DJ, African Night Flight

Sämsta låt: Red Money

10. Blackstar (2016)

Vad kan man skriva om Bowies sista stora verk som inte redan har skrivits under de senaste tio åren?

Om skivans märkliga blandning av jazz, hiphop, soul, alternativ rock och avantgarde, eller om hur Bowie gjorde sin egen sjukdom och död till sitt sista stora konstprojekt. Hur han använde sin egen dödlighet för att föreviga sig själv genom sin konst, sin bakgrund och sitt livsverk.

Efter titelspårets bisarra religiösa mässande, ständigt skiftande rytmik och struktur, med hans bästa sånginsats sedan Heathen, kommer den fantastiskt vackra Lazarus. Där förstärker sorgsna saxofoner och en skitig knarkbas den döende clownens sista allvarliga sång, innan han förevigas i jordens inre.

Och man kan inte låta bli att tänka att Bowie är en av få människor som kommer undan med att croona "By the time I got to New York … I was looking for your ass".

Vi var några som lyssnade på albumet igen på ett helt nytt sätt när Bowie dog två dagar efter utgivningen. Ögonblick som Girl Loves Me, med sitt brutala breakbeat och det lättsjungna utropet "Where the fuck did Monday go?", kom att framstå som en alarmerande kommentar till mimclownens död när vi satt där den måndagen och kände oss så hopplösa.

Blackstar var Bowies sista album och ironiskt nog också första gången på åtminstone två decennier som han nådde samma höjder som under sina glansdagar.

Även om det är svårt att inte se Blackstar som Bowies definitiva punkt är det också svårt att inte tänka på vad framtiden kunde ha fört med sig om Bowie hade överlevt levercancern.

Bästa låtar: Blackstar, Lazarus, Sue (Or in a Season of Crime)

Sämsta låt: Dollar Days

9. Scary Monsters (& Super Creeps) (1980)

På Scary Monsters (& Super Creeps), som av många betraktas som Bowies sista stora klassiska album, tog han allt han hade lärt sig av de föregående årens experiment och kombinerade det med sin enastående låtskrivarförmåga.

Han lyckades skapa en perfekt balans mellan experimentell rock och modern popmusik och gjorde en framåtblickande skiva som kanske mer än någon annan sparkade i gång 80-talet.

Tony Visconti producerade, för sista gången på länge, och legenden Robert Fripp dyker upp för andra gången i Bowies katalog och levererar extremt uttrycksfullt gitarrspel på låtar som It's No Game och titelspåret.

Men mest kända är låtar som den ironiska Fashion, som förenar funkiga rytmer med udda "beep-beeps" och en smittande energi, och Ashes to Ashes, kanske en av Bowies största hits. Där återvänder Major Tom med livstecken från planeten där han blev strandsatt och har blivit knarkare.

Låten visar hur Bowie för första gången blickar bakåt och använder sin egen mytologi som ett självbiografiskt grepp. Den kombinerar stagnerande rytmer med funkig bas och ett banbrytande användande av gitarrsyntar.

En klassiker som visar varför många ansåg att Scary Monsters var Bowies stilistiska och kommersiella höjdpunkt. Skivan bygger en melodisk bro mellan Berlintrilogin och Let's Dance.

Bästa låtar: Ashes to Ashes, Up the Hill Backwards, Fashion

Sämsta låt: Kingdom Come

8. Aladdin Sane (1973)

En klassisk skiva som främst framstår som en uppföljare till Bowies stora kommersiella genombrott The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Den tar alla föregångarens kvaliteter och skruvar upp dem för att tilltala den amerikanska marknaden, vilket också lyckades när Aladdin Sane blev hans genombrott i USA.

Låtar som The Jean Genie, Drive-In Saturday och Cracked Actor blev signaturlåtar för Bowie och hans kompband The Spiders from Mars. Men det är framför allt bland skivans mindre kända spår, som den svängiga Panic in Detroit och den teatraliska Time, som man verkligen hittar Bowies äventyrslust.

Och så finns titelspåret, där Bowie introducerar jazzpianisten Mike Garson, som levererar ett av sina första oförglömliga jazzsolon, mitt i en glamrocklåt dessutom.

Skivan är inte Bowies starkaste, men med ovanstående låtar och bara några få missar är Aladdin Sane fortfarande en klassiker. Inte minst tack vare omslaget, som förmodligen är den mest ikoniska bilden av mannen.

Bästa låtar: Panic in Detroit, Time, Drive-In Saturday

Sämsta låt: Let's Spend the Night Together

7. Hunky Dory (1971)

För många är Hunky Dory ett av Bowies allra bästa album, och det är svårt att inte hålla med, även om undertecknad "bara" räknar det som hans sjunde bästa.

När vi kommer upp till Bowies topp tio handlar det inte bara om mannens bästa skivor, utan om några av rockhistoriens bästa album.

Hunky Dory är ett av dem, trots att det till en början blev ännu ett kommersiellt fiasko, precis som alla andra Bowieskivor före The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars.

Med tiden har dock Hunky Dory fått den uppskattning det förtjänar. Albumet innehåller två av Bowies viktigaste låtar, den klassiska balladen Life on Mars? och Bowies hyllning till ungdomen, Changes, samt låtar som Oh! You Pretty Things, Quicksand och Queen Bitch.

Bowie spelar själv piano, saxofon och akustisk gitarr, tillsammans med ett band som nästan hade samma uppsättning som The Spiders from Mars.

Skivan är Bowies första genidrag som låtskrivare och den första där han är i perfekt samspel med sin högra hand Mick Ronson.

I vilken annan artists karriär som helst skulle Hunky Dory vara en fullständigt makalös höjdpunkt. För Bowie är det bara ännu en.

Bästa låtar: Changes, Oh! You Pretty Things, Life on Mars?

Sämsta låt: Song for Bob Dylan

6. Outside (1995)

I en katalog som innehåller så udda skivor som Lodger, Blackstar och Low är Outside ändå det närmaste Bowie kom ett dystopiskt skräckscenario, skapat i skärningspunkten mellan industrial, techno, avantgarde och klassisk Bowie-virtuositet, med Brian Eno tillbaka som samarbetspartner.

En psykedelisk cyberpunkmardröm om mord, outsiderkonst och en värld på avgrundens rand.

Konceptet är minst sagt vansinnigt, men lyckligtvis behöver man inte hålla reda på alla karaktärer för att kunna njuta av skivan.

Det intressanta är ljudvärlden, där Bowies Berlinår möter 90-talets elektroniska undergroundscen.

Från det dystra inledande titelspåret, som innehåller en av Bowies bästa sånginsatser någonsin, via industrialfunken på The Hearts Filthy Lesson till den halsbrytande Hallo Spaceboy är Bowie tillbaka som en experimentell särling.

På vägen snubblar albumet emellanåt över sina egna avantgardistiska ambitioner, men pärlor som den extremt medryckande I Have Not Been to Oxford Town och inte minst den fantastiska I'm Deranged gör det hela mödan värt.

Den sistnämnda är ett psykotiskt mästerverk som David Lynch senare använde i Lost Highway.

Avslutningen Strangers When We Meet ger oss ett mer organiskt eko av 70-talets Bowie och rundar av en enormt ambitiös skiva.

Outside är psykedelisk, konceptuell och stundtals högtravande. Hade skivan varit en kvinna som jag skulle gå på dejt med hade jag sprungit skrikande därifrån före huvudrätten.

Men just därför är den också ett av Bowies mest intressanta verk.

Har du planer på att lemlästa dina grannar och sy ihop dem till en snygg golvlampa har du här det perfekta soundtracket.

Bästa låtar: Outside, I'm Deranged, Strangers When We Meet

Sämsta låt: Ett av de många karaktärsmellanspelen

5. Diamond Dogs (1974)

Diamond Dogs är en intressant skiva i Bowies diskografi eftersom den, precis som Station to Station, Lodger och Black Tie White Noise, fungerar som ett övergångsalbum mellan två av Bowies genrebyten, i det här fallet från glam till plastic soul.

Samtidigt är Diamond Dogs en vansinnigt brokig skiva, eftersom den fick rymma allt från Bowies skrinlagda musikalversion av George Orwells 1984 till en mängd andra idéer.

Diamond Dogs är en rå, opolerad och cynisk skiva och markerar Bowies första samarbete med Tony Visconti sedan 1971. Det är också den enda skivan där Bowie själv spelar sologitarr.

Allra bäst fungerar det i minisviten Sweet Thing/Candidate/Sweet Thing (Reprise), som är en oortodox symfoni av Bowie-infall med allt från högljudd sologitarr till mullrande barytonsaxofon. Här finns också en av Bowies dittills bästa sånginsatser, som pekar fram mot den tillgjorda croonerstilen på Young Americans och den tunna vita hertigen.

Rebel Rebel var mannens sista stora glamhit och den sista generationshymn han skrev innan kokainet och Los Angeles tog över.

Diamond Dogs är inte Bowies bästa skiva, men tillsammans med Heathen är det kanske det album som innehåller mest renodlad Bowie, utan alltför många andra inblandade musiker.

Det skapar en underhållande, tankeväckande och stundtals innovativ lyssningsupplevelse som är svår att jämföra med andra skivor i Bowies, eller någon annans, diskografi.

"This ain't rock'n'roll – this is genocide!"

Bästa låtar: Sweet Thing/Candidate/Sweet Thing (Reprise), Diamond Dogs, Rebel Rebel

Sämsta låt: Chant of the Ever Circling Skeletal Family

4. Heroes (1977)

Det finns något ironiskt i att den enda skivan i Bowies legendariska Berlintrilogi som faktiskt spelades in i Berlin är Heroes.

Men att den dessutom spelades in med muren som fond, i en av rockhistoriens mest legendariska studior, Hansa, gör förmodligen också Heroes till ett av de mest Berlinpräglade albumen någonsin.

Det beror inte bara på inspirationen från tysk experimentell musik och Brian Enos medverkan, utan också på en låt som titelspåret. Det är en av Bowies största låtar, en av sin tids främsta klassiker och en tidlös låt som kan användas i alla sammanhang där det behövs en heroisk stämning.

I själva verket är låten en olycklig kärlekssång, inspirerad av producenten Tony Viscontis affär med en kvinna, och en ögonblicksbild av två människor som kysser varandra i murens skugga.

En stark visuell bild som väckte låtskrivaren i Bowie och bidrog till att skapa detta sex minuter långa, brusande mästerverk av högljudda Fripp-gitarrer och svepande Eno-syntar. Och en av Bowies mest legendariska sånginsatser.

Jag kan rekommendera den tyska versionen Helden, som på något sätt känns ännu mer självklar.

Skivan rymmer också många andra klassiker, som den avslutande dödsdiscon på The Secret Life of Arabia, den desperata stressrockaren Blackout och B-sidans ambientvinjetter.

Där är V-2 Schneider en underskattad klassiker med tydlig inspiration från Kraftwerk, både musikaliskt och i namngivningen. Kraftwerks kärnmedlem Florian Schneider fick nämligen låna ut sitt efternamn till låtens titel.

Heroes är en triumf av inspiration och experiment, och det är svårt att hitta några egentliga svagheter, även om Joe the Lion kan framstå som lite överskattad en dålig dag. Men då måste dagen också vara riktigt dålig.

Och just det, Robert Fripps gitarrspel på skivan är fantastiskt.

Bästa låtar: Heroes, The Secret Life of Arabia, Blackout

Sämsta låt: Joe the Lion

3. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1972)

The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars är förmodligen David Bowies största mästerverk om man frågar den breda musikpubliken. Och skivan är också en odiskutabel klassiker.

Det är här Bowie för första gången fullt ut gestaltar ett popkulturellt konstkoncept och skapar den oefterhärmliga popidolen Ziggy Stardust, som kommer från en främmande planet för att rädda mänskligheten från jordens undergång med hjälp av popmusik.

Med låtar som den gripande och alltmer intensiva öppningen Five Years och den smått geniala popbagatellen Starman fanns det förståeligt nog inte ett flickhjärta som inte slog i takt med Mick Ronsons virtuosa gitarrsolo i slutet av den fantastiska glamrockpärlan Moonage Daydream.

Till och med den råa protopunken i Hang On to Yourself och de klassiska gitarriffen i titelspåret och Suffragette City osar fortfarande rockklassiker än i dag.

Bowie framstår så tydligt som den stjärna han skulle bli att man nästan har svårt att förstå att det faktiskt tog tid och många misslyckade försök innan han tog till sig allt han hade lärt sig av musik, bildkonst, teater och litteratur och skapade ett stilistiskt och konceptuellt sammanhang för sitt fortsatta konstnärskap.

Bowie skapade den postmoderna popstjärnan, där allt från scenkläder till rörelser bildar en helhet som bidrar till att sälja popstjärnan som produkt.

Att denna tendens senare skulle sätta käppar i hjulet för Bowie är en annan historia. Men det förändrar inte att The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars var Bowies första kreativa höjdpunkt och är en av de skivor i rockhistorien som alla kan enas om är en klassiker.

Bästa låtar: Five Years, Ziggy Stardust, Moonage Daydream

Sämsta låt: It Ain't Easy

2. Station to Station (1976)

Bowie höll på att falla sönder fullständigt av kokain, paranoia och The Thin White Duke 1976. Resultatet blev ändå ett av musikhistoriens mest banbrytande övergångsalbum.

Station to Station markerar ögonblicket då Bowie vänder ryggen åt den amerikanska drömmen och pekar rakt mot Berlintrilogins kalla artrock och ambient.

Att blanda amerikansk funk med europeisk elektronisk musik verkade bisarrt 1976, men albumet kom att förebåda allt från postpunk till techno.

Samtidigt var Bowie djupt begravd i sitt livs värsta kokainmardröm. Han har senare sagt att han knappt minns perioden, medan karaktären The Thin White Duke nästan tog över hans identitet.

En apatisk, fascistoid crooner i svartvita kläder och orange, bakåtslickat hår. Och en av hans mest skrämmande karaktärer någonsin.

Titelspåret är fortfarande ett av Bowies största ögonblick. Från tågets metalliska inledning till den euforiska discoavslutningen rör sig låten obehindrat mellan krautrock, funk och europeisk melankoli.

När Bowie sjunger "The European canon is here" känns det som en tragedi man kan dansa till.

Resten av albumet håller samma nivå. Golden Years gömmer mörkret under funkens yta, Stay är ett mästerligt samspel mellan Carlos Alomar, Earl Slick och Dennis Davis, medan Word on a Wing och den hjärtskärande Wild Is the Wind visar Bowie som en av rockhistoriens största sångare.

Station to Station är Bowies mest fascinerande övergångsskiva, skapad av en man som höll på att falla samman men som ändå hittade vägen mot sitt nästa kreativa genombrott.

Det är svårt att föreställa sig Berlintrilogin utan den.

Och lyckligtvis fanns det mer kvar än nazikonst och en kritvit hertignäsa full av kokain.

Bästa låtar: Station to Station, Wild Is the Wind, Stay

1. Low (1977)

David Bowies bästa album är, om du frågar mig och en stor skara av mannens fans, Low från 1977.

Jag vill dessutom gå ett steg längre och säga att detta är ett av de bästa album som någonsin har gjorts. En bra dag kan det till och med vara det allra bästa som någonsin har skapats, i hård konkurrens med The Cures Faith och Radioheads Kid A.

Men historiskt sett är albumet också ett av de mest inflytelserika. Man kan spåra allt från syntpop, alternativ rock, elektronisk musik och ambient till avantgarde och modern konstmusik tillbaka till detta mångfacetterade album.

Men hur kommer det sig?

Chansen är ganska stor att jag får skriva mer om skivan när den fyller 50 år nästa år, och jag tänker spara de största superlativen och lovorden till den recensionen. Dessutom har jag tidigare skrivit en längre akademisk uppsats om albumet.

I stället ska jag i stora drag förklara vad som gör Low så storslaget att det överträffar alla ovanstående album.

Egentligen är det väldigt enkelt.

David Bowie släpper alla förutfattade meningar och tar sig an uppgiften med bara några vaga idéer och en fast kreativ samarbetspartner, Brian Eno.

Trots deras gemensamma bakgrund, där Enos förflutna i Roxy Music också gör honom till en misslyckad glamstjärna, är han en radikalt annorlunda medspelare än någon Bowie tidigare hade arbetat med.

I stället för en producent eller musiker som kunde göra precis som Bowie ville och därmed stryka hans ego medhårs fick han i Eno en märklig, dogmatisk icke-musiker vars idévärld byggde på strategier och tankar om konstens estetik och hur dessa kunde användas för att skapa konst.

På Low möter vi en radikalt annorlunda Bowie, som fortfarande ägnar sig åt rytmisk musik men samtidigt kräver mer av lyssnaren än denne hade räknat med.

Med Eno, Iggy Pop och Tony Visconti som främsta kreativa samarbetspartner tvingas Bowie omfamna rollen som experimentell artist, en roll som han kanske är bättre lämpad för än den som popstjärna.

Och det fungerar helt fantastiskt när skivans A-sida fylls av fragmentariska artrockexperiment som den mästerliga mardrömsballaden Always Crashing in the Same Car eller den geniala, men något atypiska, klassikern Sound and Vision. Där dyker Bowies röst upp först halvvägs in i låten och sjunger om den kreativa blockeringens totala tomgång.

Eller Breaking Glass, vars abrupta avbrott och skärande rytmgitarr fångar Bowies splittrade tankar i försöket att bli drogfri efter ett skenande missbruk.

På skivans B-sida, där alla de instrumentala ambientlåtarna finns, uppstår en främmande och oroväckande skönhet i samspelet mellan varma, filtrerade syntar och Bowies nonsenstext i Warszawa.

Eller i det avslutande genidraget Subterraneans, där Bowies sorgsna croonerröst och Enos tunga acidbas blandas med en saxofon som spelar som ett avlägset minne av bättre tider någon annanstans.

Som en bild av den förmodade längtan efter västvärldens frihet från den östra sidan av Berlin.

Så ja! Low är Bowies bästa album. Kanske rockhistoriens bästa album. Om inte annat så åtminstone ett av de mest inflytelserika.

Bästa låtar: Sound and Vision, Warszawa, Breaking Glass, Subterraneans

Denna artikel publicerades ursprungligen på GAFFA Danmark och är översatt till svenska av GAFFA Sverige.

Läs också: David Bowies tio bästa låtar från 70-talet