Jester: Strange Days

Det finns en tunn gräns mellan schlagerrock och den lätt anglofiliska poprocken man ofta associerar band som Snow Patrol och Keane med, och Jester är minst sagt i farozonen. Hade tempot varit långsammare hade jag kunnat se bildmontage i slow motion framför mig.

Det hörs tydligt att musiken är skriven för de stora scenerna, det är kraftigt och känslosamt, svävande och pretentiöst, och det är farligt nära att det blir pannkaka av hela mjäkigheten. Men det är ändå något charmigt över det sega, mesiga och ärligt talat rätt ointressanta i den durfärgade musiken.