Peter Frampton: Thank you Mr Churchill

Peter Frampton är en av de här rockartisterna som väl aldrig riktigt slagit som varken soloartist eller gruppmedlem, i alla fall inte i Sverige, även om många känner till namnet. Jag kan tycka att det finns en rätt naturlig orsak till det. För jag har aldrig associerat honom som musiker med vare sig personlighet eller bra eller intressanta låtar. Tyvärr är det ingen åsikt jag kommer att revidera efter det senaste albumet. Naturligtvis finns det som alltid en fond av klassisk arenarock och blues som dominerar, men allt är som oftast sånt man känner att man i bästa fall tycker sig hört förr. Annars känns det bara som ett upprepande av ett koncept man bara är trött på. Som att dra ut världen med ett gummiband och fylla det med grå gitarrutflykter. Det blir bara extra tydligt när en låt är instrumental; det som börjar intressant försvinner strax i en ointressant dimma. Det är inte så att jag har en förinställd tvekande inställning till Frampton. Det är att han grundmurar den hela tiden.