Women: Public strain

Ibland kan en öronbedövande gitarr som aldrig slutar ringa vara lika gudomlig som Diego Armando Maradonas vänsterhand. Ibland behöver jag inte tro på något alls. Ibland tar jag en spårvagn för att känna mig mer levande när jag stiger av. Ibland är Women allt jag behöver.

Varför? För att Women kan göra en låt i 13/8-takt utan att det blir vare sig progressiv symfonirock eller svulstig Radioheadkvasijazz; för att Narrow With The Hall är Motown-soul för 10-talet genom ett aggresivt oljudsfilter och för att Patrick Flegel i samma låt hyser en lika stor längtan