Jonathan Johansson: Foajébaren, Göteborg

Varje år är ett bra svenskt musikår. Det står hugget i sten. "Jaja", skrockar skeptikern, "letar man så finner man". Och givetvis har skeptikern helt rätt i den åsikten. Letar man så finner man. Man finner det särskilt och väldigt tydligt i Jonathan Johanssons senaste verk, Klagomuren. På En hand i himlens uppföljare hör man två motpoler i musikaliskt krig. I ena hörnet har vi vemodet, det som försätter allt i dunkel och ger oss den rena dystopin. Eller som Jonathan Johansson, i en intervju med GAFFA, själv säger: "världen brinner. Domedagsprofetiorna haglar. Hur man än lever, lever man som en parasit". I andra hörnet har vi melodierna. Ackordföljderna som även den omusikaliske kan vissla med i. Det blandas och det ges av dessa två källor och ut kommer bitterljuv musik. Jonathan Johansson vet vid det här laget hur det fungerar och har vridit allt till lite mörkare och lite svårare än sist. Och kritikerkåren sväljer allt med hull och hår, som sig bör. Konst med en djup självkritik som morot ska premieras, annars går den till slut under.