Albumrecension

Stabilt, emotionellt och historiskt

My Bonnie - Lodet

Lodet

My Bonnie

Trots sina tydligt klassiska rötter finns här ett modernt musikstycke.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var området Laurel Canyon i Los Angeles en plats där rockmusikens största pånyttfödelse skedde. Hem till ikoner som Joni Mitchell, Jim Morrison, Neil Young, Brian Wilson och många fler. Det här fröet har fortsatt sin livsbana och visst växer det nu på fortsatt bra genom svenske Lodet som släpper sitt debutalbum.

Bakom monikern finns Trollhättan-sonen Joakim Björnberg som släppt flera spännande låtar innan debuten. Efter lite tid i Amerika och chans att landa här hemma så möter vi här mestadels “klassisk rock”. Tänk mycket piano, sparsmakat producerade trummor och drömmande elgitarrer. Det hela epitetet får också en skjuts i annorlunda riktningar, som i Smile där vi ackompanjeras av psykedeliska flöjter eller Qi som har trånande slidegitarrer à la country.

Och vilken röst han har på detta! Sårbart raspig, men stark och ståtlig i sin helhet.

Trots sina tydligt klassiska rötter finns här ändå i slutändan ett modernt musikstycke. I avslutande My Bonnie blandas det skört klassiska med hårt polerad modern produktion. Det påminner om indiestorheter som tja, låt oss säga The War On Drugs. Valet här är hugget som stucket. Resultatet förblir detsamma. Stabilt. Stundtals ögonvattnande, stundtals lagom emotionellt och fint. Mycket kärlek har gått ner i låtarna. Tänk att Laurel Canyon lever kvar än idag.

Missa inte att lyssna på texterna, som i magiskt fina arenarökaren The Giver som lämnar kvar en känsla av längtan, melankoli och psykedeliskt ingenmansland.

ANNONCE