Konsertrecension

Ett förlåt räcker inte

Tiamat

Sweden Rock Festival

Så här behandlar man inte en betalande publik.

Förutsättningarna är värdelösa från början. Tiamat ligger halvofficiellt på paus, har inte spelat live på flera år och drabbats av flera medlemstapp. Mästarna på psykedelisk goth-doom-depp-metal och en gång i tiden ett av Sveriges flaggskepp på hårdrocksscenen borde naturligtvis få en så sen speltid som möjligt. Istället blir det lunchtid, sista dagen. Den engagerade klungan längst fram utgörs av uppskattningsvis 200 personer. Och då är det inte tal om någon tältscen.

En avdankad Johan Edlund försöker knappast göra något för att styra stämningen åt ett mindre soligt håll när han kliver ut i fiskarhatt och hawaiiskjorta. Anders Iwers ersättare på bas tycker tydligen det är en bra idé att komplettera mörk musik med en Eddie Meduza-t-shirt. Ingen har orkat släpa med en backdrop.

"Hela listan på kriterier för ett katastrofgig fortsätter prickas av".

Det exklusiva setet ska bygga på de klassiska albumen Clouds och Wildhoney lovar schemat och presentatörerna Mattias och Melker. Den informationen verkar inte ha nått bandet. Inleder gör visserligen Whatever That Hurts och The Ar, Gaia är sist ut. Men det här är låtar som hängt med på så gott som vartenda Tiamat-gig sedan 90-talet – på samma plats i setlisten. Från Clouds spelas som alltid In A Dream och så det enda som möjligen kan räknas som exklusivt – The Sleeping Beauty. Resten av materialet är hämtat från nyare plattor och det rör sig även här om låtar som varit givna i evigheter.

Inget av ovanstående tillhör dock de största problemen. Trummisen Lars Sköld och keyboardisten Per Wiberg verkar vara de enda som har repat. Edlund snubblar bort textrader och hela listan på kriterier för ett katastrofgig fortsätter prickas av: det hinner vara otajt, ostämt, oengagerat, felspelat. Och så pissljud ovanpå det.

Johan Edlund gör verkligen rätt i att be om “tack och förlåt” innan Gaia. Så här behandlar man inte en betalande publik.

ANNONCE