Det känns som om världen har gått under och vi är de sista människorna på jorden.
Ett par låtar in i spelningen tittar Jenny Wilson ner från den uppflugna scenen, riktar sig till publiken och uttrycker tacksamhet för att vi kommit hit: ”Vad fina ni är, som små eldflugor som lyser upp natten!”
Känslan är ömsesidig. Allt som kan gå åt helvete har gått åt helvete. I likhet med Woodstockfestivalen 1969 har Woodstockeboda fått flytta till annan ort med kort varsel. Till skillnad från Woodstock är det långt ifrån halva miljonen i publiken utan ett hundratal själar, vilket troligen beror på att många av de tidigare bokade artisterna har ställt in. Jenny Wilson är således ett av de sista stora namnen kvar i spelschemat, som trots avhoppen har spruckit som en dåligt slagen majonnäs.
Men det viktiga är inte för hur många man spelar, som ett av Sveriges hårdast turnerande band brukar säga, utan för vilka. För den tappra skara som hittat ut till Bunker Bar liknar spelningen en religiös upplevelse. Jennys röst skär som en kniv genom regndiset. Synten skapar en vägg av ljud som omsluter oss i mörkret. Det är avskalat men ändå fylligt på en och samma gång. Lillasystern Sara Wilsons bas får det att mullra i halsgropen. När Jenny plockar fram en ny låt, Panic! Panic! Panic!, dröjer det bara några sekunder innan publiken stämmer in i sång.
Lasrarna skapar läskiga skuggor i träden bakom scenen, och dockan i gasmask framför ingången till den övergivna bunkern ser ut att dansa i stroboskopljuset. En flyktig tanke dyker upp om att kontrasterna mellan miljön och musiken påminner om ett skogsrejv, men jag ångrar mig med detsamma när blicken söker sig till lägereldarna i mitten av festivalområdet. Det känns snarare som om världen har gått under och vi är de sista människorna på jorden. Den lätt unkna lukten från bunkern förstärker intrycket av en dystopi. Det vassa trumljudet i det sista långa, suggestiva och hypnotiserande extranumret låter som om någon maniskt poppade bubbelplast i takt, och det är som om kvällen aldrig kommer att ta slut, vilket känns betryggande. Om världen går under – och det kommer den oundvikligen att göra – vet jag nu var jag kommer att söka tillflykt.
