När vi ser på klassiska westernfilmer föreställer vi oss ofta en bullrig saloon med cowboys som spelar Blackjack, dricker whisky och i bakgrunden, en ensam pianist som spelar en käck melodi. Denna bild lever dels kvar inom populärkulturen men också i den moderna, nätbaserade spelvärlden.
Ja, om man besöker en sajt som https://www.spaceportsweden.com/ är det sannolikt att hitta både ett och annat spel som förevigar urbilden av de klassiska westernsalongerna. Men hur realistisk är egentligen denna bild, och vilken typ av musik spelades faktiskt i dessa lokaler på 1800-talet?
Musiken i salongen – en blandning av influenser
I salongerna i det vilda västern, särskilt under guldruschen och de stora pionjärtidernas dagar, var musiken en viktig del av den sociala atmosfären. Folk kom dit för att slappna av, roa sig och glömma det hårda arbetet på fälten eller i gruvorna. Musikens syfte var att underhålla, och precis som idag var den ett sätt att skapa gemenskap och höja stämningen.
I den kulturellt och etniskt blandade miljön i västern påverkades musiken av många olika traditioner. Europeiska influenser, särskilt från Irland, Skottland, Tyskland och Italien, var vanliga. I och med att människor från hela världen strömmade in under guldrushen, blev salongerna en plats där olika musikstilar blandades och utvecklades.
Pianisten – en verklighet eller filmklisché?
Flera av de mest klassiska och bästa westernfilmerna har ofta skildrat en ensam pianist som spelar i hörnet av salongen, och visst fanns det pianister som spelade ragtime eller populära melodier på saloonernas gamla pianos. Men dessa musiker var inte alltid ensamma. Gitarrister, violinister, banjospelare och till och med munspelare kunde ofta komplettera eller ersätta pianisten. Ibland bildades även små improviserade band.
Det var vanligt att spela danser som jiggar, polkor, valsar och andra folkdanser, och dessa musikstilar var lika populära i västern som i det viktorianska England och Europa. Ragtime, som ibland förknippas med den här perioden, började bli populärt under 1890-talet, vilket är mot slutet av vad vi ofta ser som den klassiska westernperioden.
Noter eller improvisation?
Trots att vissa musiker säkert använde noter, var mycket av musiken som spelades i salongerna improviserad eller byggde på populära melodier som alla kände till. Eftersom många musiker inte hade någon riktig utbildning var de skickliga på att anpassa och variera musiken beroende på stämningen och publikens önskemål. Populära låtar från tiden, såsom "Oh! Susanna" och "Turkey in the Straw", kunde spelas om och om igen, ofta i olika tolkningar.
Ett levande soundtrack
Det vi ofta missar i dagens skildringar av västern är hur levande och varierad musiken måste ha varit – det var inte bara ett lugnt bakgrundsljud som i dagens filmer. I själva verket var den ett centralt inslag i en ofta kaotisk miljö. Musikerna spelade högljutt för att överrösta pratet och skratten från salongens gäster.
Den verkliga musiken i en westernsalong kan ha varit mer mångsidig och oförutsägbar än den idylliska bild vi får från filmerna. Stilen berodde mycket på var salongen befann sig, vilken sorts besökare den hade och vilka musiker som råkade vara tillgängliga.
Även om de romantiserade bilderna från westernfilmerna fångar en del av sanningen, var verkligheten troligen mycket mer varierad – både när det gäller musikens stil och de instrument som användes.