Intervju med Daniella Binyamin: "Mitt enda sällskap var mina demoner och ett gammalt piano"

Efter debuten med låten Grand Hotel tidigare i år, bjuder Daniella nu på en hjärtskärande text och melodi ackompanjerat med ett plånkigt skolpiano, en stråkkvartet och orkestrala trummor.

Hon har rötter bland svenska rapsfält och mellanösterns färgstarka stadspuls. Uppvuxen i två skilda världar, med ett ständigt pendlande mellan att känna sig halv och dubbel.

– Det har absolut påverkat mig. Delvis musikaliskt, då jag vuxit upp med både den svenska och internationellt kommersiella världen och musiken i Mellanöstern som har helt andra skalor och dramaturgi i sin musik. Men det som påverkat mig mest är nog mellanförskapet i sig, i det svåra att hitta sin plats. Den förvirrade och ensamma känslan har jag haft så länge jag kan minnas, och det gjorde att jag tidigt hittade min trygghet i musiken och skapandet. Att jag kunde skapa min egen värld, där allting var okej och jag fick vara på mitt sätt. 

Att skriva låtar och historier har alltid varit hennes sätt att försöka förstå sig själv och världen utanför. Ett sätt att kalibrera kaoset i hennes huvud och hjärta. Hennes musik är både energirik och fragil, med hennes sköra och närvarande röst och storytelling i fokus.

De senaste åren har hon nått framgångar som sångerska och låtskrivare till artister som Lukas Graham, Zara Larsson och Robin Schulz.

– Jag skriver nästan alltid tillsammans med andra när jag skriver till andra, och jag brukar sitta själv när jag skriver till mig själv. Det gör automatiskt att processen när man skriver till och med andra blir en större blandning av allas bakgrund, musikaliska preferenser, känslor. Det är underbart när det är högt i tak och man hittar den där symbiosen i rummet. När alla är på samma våglängd. Då kan det bli hur bra som helst. När jag skriver till mig själv är det aningen snävare, men också närmre och mer intimt. Det blir mer som en opolerad dagboksanteckning, rakt från hjärtat. Jag försöker att inte tänka för mycket när jag skriver till mig själv, utan gå på känsla så långt det går.

När det kommer till bandet skulle hon säga att hon får det bästa av båda världar.

– Vi har jobbat och skrivit så mycket ihop att vi har hittat en fin kombination av det intima och personliga och utbytet av våra musikaliska bakgrunder. Men sen tycker jag att skriva en låt alltid är att skriva en låt. Man lägger ner mycket av sig själv i den processen oavsett om det är till en själv eller till andra.

Hon tycker det är kul att samarbeta med andra och att det har hjälpt henne mycket i sitt byggande av sin låtskrivarkarriär att ha samarbetat med artister som Lukas Graham, Zara Larsson och Robin Schulz.

– Det är jag väldigt tacksam för. Samtliga besitter en otrolig talang och jobbar sjukt hårt, och är samtidigt väldigt ödmjuka och generösa. Lukas Graham bjöd in mig till ett intimt låtskrivar-camp på Bornholm för något år sen, efter att han hade hört en demo jag skrivit som han gillade. Vi var typ fyra låtskrivare som bodde i ett hus tillsammans med hans familj och vänner. Han bjöd in oss och fick oss att känna oss som en del av en enda stor familj, redan första gången vi träffades. Det är väldigt fint tycker jag, att man fortsätter hålla sina värdegrunder trots att man blir en världsartist. De alla har en otrolig it-faktor när de kommer in i ett rum. Du kan verkligen känna att de är stjärnor från första stund. 

Hon har haft låtar som varit topp 3 på radio i Storbritannien och Tyskland och skrivit de mest spelade låtarna två år i rad på radio i Norden. Men hon har alltid vetat att hon vill släppa egen musik en dag.

– Efter ett break up förra sommaren flyttade jag till min mammas lilla stuga utanför Degeberga, där mitt enda sällskap var mina demoner och ett gammalt piano. Jag spenderade mina dagar med att springa i skogen, plantera och påta i trädgården och lyssna på musik som jag lyssnade på i mina tidiga tonår, när jag började skriva. Jag hittade mina gamla skivor med Regina Spektor, Anna Ternheim, My Chemical Romance. Och någonstans mitt i allt detta, började låtarna till mitt kommande album ta form. Som en monolog med mig själv, för att processa vem jag varit och vem jag ville bli, säger Daniella och avslutar sedan med att säga:

– Dagen då jag skrev Toothpaste Kisses minns jag att jag kände allt och ingenting på samma gång. Efterdyningarna av ett break up, och berg-och-dalbanan av känslor som kommer med det, sköljde över mig. Jag pendlade fram och tillbaka mellan känslan av att vara fri och känslan av att ha förlorat allt. Jag och min co-producent och låtskrivare Oskar Nyman hade bokat in en session för att skriva till en annan artist, men när vi sågs kände jag att jag behövde skriva något annat. Något som verkligen kändes. Jag hade så mycket känslor jag behövde få ur mig, och alla dessa känslor blev Toothpaste Kisses. Vi började spela och skriva på ett litet skolpiano som jag gillade väldigt mycket. Så mycket att det slutade med att vi använde demoljudet av den på den utgivna versionen. Vi skrev låten väldigt fort, men lät arrangemanget runt omkring få ta tid och växa i sin takt. Alla element behövde kännas genuina och rätta med riktiga trummor, en stråkkvartet och samplingar av ljud från 'verkliga livet'. Jag älskar att det finns en filmisk och orkestral känsla där, men att den fortfarande är väldigt skör och intim.

LISTA: Tidernas sämsta covers

Lyssna på den senaste tidens bästa låtar, spellistan uppdateras kontinuerligt: