x

INFÖR BRÅVALLA: Lukas Graham – ”Jag tycker det är för mycket daltande”

INFÖR BRÅVALLA: Lukas Graham – ”Jag tycker det är för mycket daltande”

Jag har ett dåligt första intryck av Lukas Graham Forchammer. Ett blogginlägg från Clara Henry som douchebag-förklarade honom för något år sedan och min ständiga misstro mot kepsbärande tröjlösa killar med semi-långt hår ligger till grund för det. Givetvis är det inte rättvist, men det går ju inte att hjälpa att man har fördomar. Däremot är man själv ansvarig för hur man hanterar dem. Det hade varit ganska lätt att totalt strunta i den danska frontfigurens extremt framgångsrika band – ja, Lukas Graham är ett band – men så blir man aldrig heller motbevisad.

– Hellå, hellå, hellå, er alting vel?

Lukas Graham Forchammer svarar så. Nästan bokstavligen. Han har det sötaste dansk-svenska uttal jag någonsin hört. Från början känner jag inte alls igen hans röst. Är det verkligen samma kille som tar de där höga, kraftfulla tonerna i hitsingeln 7 Years? Jag tänker att jag blir lurad, att det är ett douchebag-move. Men nej då, visst är det han alltid.

– Jag försöker öva mig på svenska, för jag blir så irriterad när jag reser i Skandinavien och får prata engelska i typ Stockholm eller Stavanger. Jag vill att det ska finnas ett starkare, gemensamt skandinaviskt språk, säger Forchammer och skrattar:

– Mina kompisar och jag åkte till skärgården utanför Stockholm på somrarna som tonåringar, så vi pratar lite bättre svenska än andra danskar, men jag tycker att alla borde öva sig mer.

Lukas Graham har varit en framgångssaga i Danmark sedan de laddade upp en replokals-version av låten Criminal Mind på Youtube. I videon spelas det på okonventionella instrument och Forchammer själv passar på att rapa mitt i låten. Högt. Många har nog sett klippet och tänkt underground, indie, äkta vara – eller liknande. Faktum är dock att det var en genomtänkt strategi och bandet hade redan ett skivbolag i ryggen. Första albumet på hemmaplan var sedan en massiv framgång och efter det hakade resten av världen på. Men satsningen utomlands har inte gjort kärleken till bandet på hemmaplan mindre. Efter en längre turnévända i USA höll de sin största konsert någonsin i Köpenhamn i början på juni.

– Det var 20 000 människor där, det var väldigt känsloladdat. Jag hade hjärtat i halsgropen hela spelningen för det var en riktig homecoming med hela min familj på plats.

Senast i raden att ta till sig bandets soul- och R&B-influerade popmusik är alltså USA. Det andra albumet på hemmaplan – självbetitlat men med tilläggsnamnet Blue Album då debuten också hette Lukas Graham – är det första på andra sidan Atlanten och hyllningar har rasat in. Med dem har även lyssnarna kommit. 7 Years har streamats över 435 miljoner gånger på Spotify, nått andraplatsen på Billboard-listan och toppat den amerikanska radiotopplistan. Massiva framgångar som lett till tv-framträdanden och kändisskap. Men allt är inte bara positivt, framgången föder också en viss rädsla.

– Varenda dag har jag lite ångest över hur stort allting blivit, men också över min egen mentala hälsa. Det är en jättestor press på oss alla i bandet, säger Forchammer som innan han fortsätter förklarar att ”now we’re walking the dangerous waters where I have to switch to English”. Han klarar inte av att förmedla känslorna annars, och engelska är ju trots allt hans förstaspråk, halv-irländare som han är.

– Att bara veta om att vi var tvungna att eskorteras ut till vår buss efter en spelning i Manchester, eller att vi i Chicago blev helt omringade av fans trots att vi bara spelat för 600 personer, det är något väldigt extraordinärt. Framför allt när man kommer från den jordnära fankultur som vi har i Skandinavien. Här kanske de känner igen en, men då är det mer ”nämen, där är han från radion” och så är det inte mer med det.

Går det att låta dem lära känna den ”riktiga” Lukas Forchammer?

– Jag tror inte att någon någonsin kan lära känna mig utan att verkligen lära känna mig. Så jag tror inte att någon utanför min kärna av familj, vänner och medarbetare någonsin kommer göra det. Jag vill inte låta pessimistisk, för det är inte så jag ser på det, men som en artist med en sjukt snabbt växande fanskara är det dumt att halvt jobba ihjäl mig för att de ska lära känna hela mig. Jag tycker det är bättre att ge dem några få men äkta bitar av mig.

Lukas Graham består av gamla vänner. Det är Lukas själv, såklart, samt Mark Falgren och Magnus Larsson. Vem som tar nyligen avhoppande Kasper Daugaards plats verkar inte riktigt klart i dagsläget. Men klart är att de är en enhet som inte vill förändras. Det gäller även frontmannen.

– Det är inte jag som förändras av framgången, det är folks uppfattning av mig som gör det. Men det är ganska svårt att upprätthålla en normal syn på världen, för var vi än kommer hämtas vi vid flygplatsen av bilar med tonade rutor. Och om vi inte höll koll hade folk redan börjat bära våra väskor ut från flygplatsen och hela vägen upp på hotellet. Där sätter jag ned foten och insisterar på att bära mitt eget bagage. För jag vill aldrig någonsin ta med mig mer på turné än jag klarar av att bära själv.

För att fokusera på rätt saker tar Lukas Graham Forchammer hjälp av den svenska livstilscoachen Magnus Lygdbäck, som bland annat jobbar med Icona Pop. Allt för att inte bli något han inte vill vara.

– Det är så lätt att fastna i den här livsstilen där folk hämtar saker åt dig, bär dina grejer och hela tiden vill göra saker för en … det är störande. För att uttrycka det milt.

Så, allt är inte bra med att bli en stor popstjärna?

– Det mesta är ju bra. Men jag tycker bara att det är för mycket daltande. Jag gillar att vara mig själv. Som tidigare idag, då cyklade jag runt i Köpenhamn. Jag hade inga skor på mig, hade shorts, t-shirt och solglasögon. Det är den jag är och jag vill inte ändra mig bara för att jag når viss framgång. Du vet, framgång är en fantastisk lögnare.

Märker ni det också, hur den danske 27-åringen liksom vinner över en på sin sida? Han känns självsäker men sympatisk. Som att han är smart och har tänkt mycket på tillvaron i rampljuset. Och det finns nog en anledning till det. Redan som barn var Lukas Forchammer ett välkänt namn i Danmark efter hans medverkan i den omåttligt populära filmserien Krummerne.

– Den första filmen sålde 350 000 biobiljetter under öppningshelgen. Så jag hade min första smak på kändisskapet redan då. Sen dog det väl av lite. Men jag började i Köpenhamns gosskör, dubbade tecknade filmer (bland annat gjorde Lukas rollen som Andy i Toy Story 2, reds. anm.), skrev rap, gjorde teater och så slutligen började jag skriver låtar. Så artistlivet har liksom jagat mig sedan jag var ung. Och jag har alltid varit väldigt bra på det. Jag var antagligen bättre på att uppträda än på något annat.

Hur det påverkade hans barndom är halvt omöjligt att svara på. För vad ska han egentligen jämföra med, han har bara sina egna erfarenheter. Men han kan se fördelar som han dragit av att ha varit i centrum tidigt i livet.

– Jag tror att jag blivit mindre känslig för vuxenkändisskapets baksidor. Jag var redan van med artiklar i tidningen och att folk kände igen mig, så jag har liksom bara flutit med sedan dess. Och jag har nog blivit bättre än andra på att skydda mitt privatliv. Jag är en väldigt privat artist. Jag gör inte mycket intervjuer, jag låter inte skvallerpressen komma in i min inre krets. Så det enda du kan ta reda på om mig är sådant jag själv har sagt. För du kan inte bara vandra in i mitt kvarter och hitta mig. Folket jag bor med skulle inte låta det hända.

Du är skyddad på så sätt?

– Mm. Jag känner alla i mitt kvarter, alla som säljer grejer i butikerna, alla bartenders och servitörer på de lokala restaurangerna. Det är fantastiskt att bo där man växt upp. Det är väldigt viktigt att ha fötterna på jorden, blicken på målet, hakan uppe och bröstet ute. För folk kommer skriva dåliga grejer om en. Så fort man blir en publik person kommer pressen försöka skriva klick-artiklar. Hittar de något negativt, även om det inte ens är i närheten av sanningen så kommer de skriva det. Det är bara att acceptera, för det är inte värt att kämpa emot.

Men är det inte jobbigt att se saker skrivas om en som verkligen inte är sanna?

– Det är klart det är, men man får lita på att människor med någon som helst logik i huvudet inte tror på det. Jag tror jag har lättare för det än andra, för i min inre krets är det ingen som tror på skvallerpressen.

Hans ord träffar mig litegrann. Men vid det här laget har min fördom rämnat helt. Och då har vi inte ens kommit in på det som han tvingats prata om så mycket de senaste åren – hans avlidne far. Flera av låtarna på Blue Album handlar om faderns tidiga bortgång, den som liksom skedde just när allting började ta fart och som satte Forchammer i en märklig position. För samtidigt som allt han drömt om var på väg att slå in, så förlorade han sin egen och bandets största supporter. Tack vare låtar som Happy Home har världen nu, på sätt och vis, ändå fått lära känna hans irländska pappa.

– Han var en legend, så det gör mig glad att andra nu får veta hur stor legend han faktiskt var. 1500 kom på hans begravning trots att han var en vanlig kille. Det säger mycket om vilken stor människa han var. Nu är det upp till mig att steppa upp och vara en lika stor människa.

Ja, Lukas har en extra anledning att ta lärdom av sin egen far för i september blir han själv pappa för första gången. Även om han givetvis är lite nervös, är han övertygad om att han kommer vara en bra förälder.

– Jag själv har haft bra föräldrar och jag har haft bra föräldrar runtomkring mig. Mina vänners föräldrar är också underbara och de av mina vänner som har barn är grymma. Så det finns bra förebilder för mig. Sen har jag alltid velat ha barn och barn som är önskade tror jag får det bättre.

Omkringflackande popstjärna och pappa – samtidigt. Hur tror du det kommer gå att kombinera de två?

– Jag har ingen aning. Vi får höras av efter att jag testat så ska jag berätta för dig. Haha. Nej, men jag kommer försöka att aldrig jobba mer än tre veckor i rad och såklart är min underbara flickvän och vår bebis alltid välkomna att följa med på turnén. Sen vet men ju aldrig, om det kommer vara lätt att resa med barnet eller inte. Så allting blir en utmaning men jag tänker att vi tar det som det kommer. Jag har alltid varit bra på att hantera utmaningar och ett barn är starten på ett nytt liv. Att bli pappa är det bästa som kan hända en, även om jag inte har testat det än … men meningen med allt är väl att reproducera oss, inte sant?

Gasolin, Sanne Salomonsen, Lars Ulrich och Aqua. Har jag glömt någon? För att hårdra det hela känns det som att det är ungefär vad som tagit sig över sundet när det gäller musik genom åren. Danskarna har helt enkelt otroligt svårt att slå igenom i Sverige. Hänger det på att vi svenskar ser på Danmark som vårt trista småsyskon eller finns det helt enkelt bara för få bra danska musiker? Lukas har sin egen teori.

– Det beror på att danska artister så gärna vill vara underground. Medan det i Sverige är coolt att vara populär också. Det tror jag är väldigt viktigt. Sen har ni i Sverige väldigt bra musikskolor där kids lär sig att spela och skriva musik. I Danmark drivs de skolorna av jazz-freaks. Jag menar inte att de är konstiga och klär sig knasigt, utan jazz-freaks på det sättet att de är musikaliska nördar, säger Forchammer och kommer in på hur hans eget skrivande står i kontrast till den typen av nörderi:

– Jag skriver låtar som är väldigt jävla rakt på. Det är inget magiskt kring ackordföljder eller så. Det är väldigt enkelt och lätt att förstå. Men grejen att vilja vara underground, att inte skriva pop, det tror jag har hållit tillbaka många musiker och låtskrivare i Danmark. I Sverige har man istället en fantastisk historia, där ABBA och Max Martin är de två mest framgångsrika namnen. Så man kan väl säga att Sverige är en inkörsport till den globala marknaden, medan Danmark inte är det.

Att då faktiskt ha slagit i Sverige, är det speciellt för dig som dansk artist?

– Nej. Jag visste att vi skulle slå igenom i Sverige till slut. Det låter arrogant, för vi har ju den här jantelagen i Skandinavien … men det är inte för att jag är ett arrogant asshole som jag säger det, för jag är egentligen en ödmjuk kille. Men ända sedan jag var väldigt ung har jag vetat att jag har en speciell effekt på folk så fort jag öppnar munnen och sjunger. Folk lyssnar när jag börjar sjunga. När jag sen insåg att jag var duktig på att skriva texter, och mina vänner övertygade mig om att sjunga dem, så visste jag att jag var tillräcklig bra för att slå i hela världen. Det handlade bara om tid, träning och hårt arbete. Men du har rätt, väldigt få danska artister slår igenom stort i Sverige. Jag tänker att vi, Volbeat och Mø är de enda på typ 20 år?

SIDESTORY: Christianias beskyddare

Mitt i Köpenhamn finns en liten frizon kallad Christiania. Ett flummigt hippiekvarter enligt vissa, ett kriminellt och drogliberalt problemområde enligt andra. För Lukas Graham Forchammer är det hemma. Det är där han växt upp och han är inte sen att försvara området när det svartmålas.

– Ibland är det jobbigt att behöva försvara sig, men oftast är det lätt. För langargatan är så liten, om man jämför med resten av området. Det är en gata, hela området är flera hektar stort och 800 människor bor där. Vi har eget dagis, fritidsgårdar, en akutmottagning, det finns två konsertlokaler, en liten och en stor, och en amfiteater utomhus. Vi har så mycket kultur att erbjuda, så för människorna i Köpenhamn är Christiania mer än langargatan. Men såklart, det blir en mystisk plats. Framförallt för svenskar som väl kulturellt sett är lite mer pryda än vad vi är. Om norrmän är lite stiffa så är svenskar pryda och vi danskar mer liberala. Haha.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA