x

"Det är jag som måste dö med den här musiken på mitt samvete"

"Det är jag som måste dö med den här musiken på mitt samvete"

Solen steker i Minneapolis, det är 35 grader varmt och när jag ringer Sean i Atmosphere för att säga att jag fastnat i trafiken så hinner han före.

– Jag är lite sen förlåt.

Vi träffas ovanför Fifth Element i Uptown som är Rhymesayers skivaffär och huvudkontor. Det råder ordnat kaos och överallt ligger skivor, CD's och posters och jag småsnackar med några som arbetar där innan Sean dyker upp i shorts och en Prince t-shirt. Vi börjar pratar om upplevelsen jag hade när jag såg Atmosphere på First Avenue i Minneapolis 1998 jämfört med de gånger jag sett de i Stockholm.

– Jag har aldrig varit en sån som säger att vi är bra live. Våra konserter är korta ögonblick av var mitt huvud befinner sig just då. Jag började turnera så mycket och spela så otroligt mycket konserter att det var så jag såg det. Jag ville såklart vara så bra jag bara kunde, men jag visste att om en del konserter inte var lika bra som andra så var det inte för att jag inte försökte. Många konserter med Atmosphere är bara såpass bra som mitt mellansnack är, om mitt mellansnack inte skapar en koppling med publiken så brukar inte konserten funka. Men jag skulle bli väldigt förvånad om någon sa att vi inte var bra för att jag inte försökte.

– När du såg oss 98 hade vi inte hittat våran röst än, varken på skiva eller i studion. När vi gjorde Overcast var vi absolut inte där än. På Lucy Ford hade jag inte ens hittat min röst än. Det var inte förrän Godlovesugly som jag lyckades sammanföra min konst med vem jag var.

– Men saken är den också att såg du mig i Stockholm så är jag en gäst där. Ser du mig i LA så har jag ett annat självförtroende och arrogans, men in Stockholm, eller Brasilien eller nåt, det är ett tillfälle för mig att träna en muskel jag inte använder så ofta. Hur får jag människor som kanske aldrig hört talas om mig att bry sig.

Sean pratar mycket samtidigt som han verkligen tänker på vad han säger. Jag behöver oftast inte ens slutföra en fråga innan han har börjat med antingen en historia eller ett svar. Han är otroligt lättpratad och trevlig.

I mitten på augusti släpper Atmosphere (Sean, rap och Ant, DJ) sin 11:e platta Fishing Blues och som vanligt är det historier från Minnesota med en stark moralisk kod, men den här gången är det lite lättare, lite mer humoristiskt.

Hur vet du när du har ett album? Tänkte mest på att ni släpper singlar hela tiden med låtar som inte hamnar på era skivor.

– När vi börjar finns ingenting, inga singlar, inget album, vi bara samlar låtar på hög. Och det kommer alltid att finnas ett visst antal låtar som inte är rätt för plattan. Det var kanske 12 låtar innan jag ens hade en ide om vart skivan skulle ta vägen. Vi gjorde låtar i nästan ett år. Jag gick till Ants hus och satt på soffan och tittade på college basket på tv'n utan volym. Han satt i källaren och skapade musik, jag satt i vardagsrummet, deM atlaS satt i ett rum här borta, och Brother Ali i ett annat rum i källaren. Att ha så mycket kreativitet runt omkring sig och att se vart deM atlaS tog sin musik, och vart Ali tog sina låtar, allt det hjälpte mig att se vart jag skulle gå med min musik. Och då såg jag att vi gick mot en sarkastisk rap. Jag brukade göra mycket mer sarkastisk rap och sen runt When Life Gives You Lemons började jag verkligen hitta min plats med den här pappa-rappen. Jag berättade historier och knuffade fram nån slags moral och tappade bort sarkasmen. Jag älskar humor i rap men ibland så förstör den vad du försöker att få fram.

 Är du aldrig rädd att dina singlar försvinner när de inte är på ett album?

– Jag har aldrig brytt mig. Våran största låt är Sunshine, den finns inte på nån skiva. Min styrka har aldrig varit att veta vilken låt som ska vara på skivorna, men så är det, jag gör saker på mitt sätt och då får man ta det. Märker jag att låtar går bra, att folk gillar det så arbetar jag in dem i livesetet istället, och funkar de där så räcker det. En låt behöver inte vara på en skiva för att vara en hit för Atmosphere. Sunshine blev en hit för att vi spelade skiten ur den på en sommarturné. Vi hade bara festivalspelningar och vi bestämde att det var en bra låt att öppna med utomhus och det blev en hit och jag är ganska säker på att killarna här på skivbolaget aldrig kommer att förlåta mig för att jag inte la den på en skiva. Den skulle varit på Lemons skivan, men jag såg inte det.

Sean börjar svara på en fråga men sen drar det iväg och han värmer till ämnet och efter att tag pratar vi om något helt annat. Jag tittar ibland på mina frågor men oftast är det bara en konversation mellan två personer.

– Jag är ett kontrollfreak och har svårt att släppa in nån annan, men jag jobbar på det och jag har blivit bättre. Men när det kommer till låtordning, omslag och sånt sår är det 100% samarbete mellan Ant och mig. Om skivbolaget sa åt mig efter att jag lämnat in en skiva att jag skulle ha Salma Hayek med på den så skulle jag lyssna och fråga: berätta varför du tycker det. Jag vill inte göra deras jobb svårare. Men jag skulle aldrig vara öppen till vad en främling tycker, eller ett fan eller nån på Twitter. Jag bryr mig om deras åsikt men samtidigt kunde jag inte bry mig mindre för det är jag som måste dö med den här musiken på mitt samvete.

Numera lyssnar folk mest på låtar på Spotify istället för hela album och då släpper ni en skiva med 18 sånger på.

– Jag är 43 år och jag är uppvuxen med att man lyssnar på musik som ett album. Men såklart är jag medveten om att mycket av publiken inte lyssnar på hela album. Men ska jag vara helt ärlig så vet varken Ant eller jag hur man gör om man inte gör ett helt album. Kanske är det nåt vi måste lära oss. Samtidigt vet jag inte om vi måste bry oss, det finns inget som pekar på att det skulle bli bättre om vi slutade göra album. Det är viktigare att utvecklas som en artist och människa än det är att utvecklas om en marknadsföringsmekanism.

Hur mycket lägger du och Ant sig i varandras skapande vad gäller musik och texter? 

– Vi har båda väldigt mycket åsikter. Vi har lärt oss att inte hålla tillbaka och är väldigt öppna. Om Ant har en åsikt så kommer jag troligtvis att ändra vad jag gjort, jag slänger en låt om han inte tycker den är bra. Vi jobbar väldigt bra ihop och tillsammans blir våra låtar helt klart bättre. Speciellt i dagens klimat när du kan spela in en låt på datorn och mixa den samma dag och lägga upp på nätet så finns det många artister som inte har nåt filter eller nån med en åsikt eller nån att bolla idéer med. Vi är alla artister och det omöjligt att allt vi gör är guld och vi står alla så nära vårat eget material att du inte ser sprickorna. Sånger är som barn, du älskar ditt barn, även om ditt barn är en skitunge eller sociopat så älskar du ditt det. Allt är vackert och rent från början, men det behövs en granne ibland som säger: din unge är en liten skit.

Fishing Blues gästar I.B.E., Kool Keith, Doom, deM atlaS med flera. Det var längesen Atmosphere hade så mycket gäster och jag frågar Sean om det.

–  Jag har aldrig haft så roligt när jag gjort en skiva förut och gästerna var en del av det. Ända sen jag kunde börja leva på att spela in skivor och turnera så har pressen alltid funnits där ”Se inte till att du får sparken, för vad ska du göra då, då måste du börja köra lastbil igen”. Men även om jag får sparken nu så behöver jag inte gå tillbaka till det för jag gör så mycket mer. Så det var lite mindre press den här gången, jag behövde inte skapa något stort och viktigt. Utan press så kunde jag öppna upp för andra röster och visioner. Den första gästen var Kool Keith, vi har träffats under åren och haft roligt, så han var den första jag frågade. Och när han skickade det han gjort var det Wow jag kunde inte ens ha bett om det här. Om jag hade förklarat vad jag ville ha hade det gått åt skogen och han skickade något helt annat som knockade mig. Då kände jag att det var så kul att vem kan jag bjuda in nu. Men det hela handlade om att släppa in nån annan i processen. För alla de senaste plattorna, alla skivor sen jag insåg att jag blev mycket äldre än min publik, så alla skivor sen You can't belive 2005 när jag blev sjuk och tappade håret så har jag försökt att få kontroll på mitt liv igen. Och det skedde delvis genom musiken, allting blev väldigt organiserat och fokuserat och nu är jag nånstans där jag kan slappna av lite igen och ha lite skoj. 

Tänker du på gästen först eller har du en låt först?

– En låt först absolut, eller till och med ett beat bara. Till exempel låten med Kool Keith, när Ant gav mig det beatet så påminde det mig om ett projekt jag gjorde förlängesen som hetter The Dynospectrum med Musab, I Self Devine och Gene Poole 1997 som var riktigt mörkt. Och när jag hörde det beatet sa jag till Ant: vad är det här? Det påminner om nåt du kunde ha gett mig för 20 år sen. Och då slog det mig att Kool Keith skulle vara perfekt, för den energi han kommer med är både mörk och du vet va-fan-händer. Och sen kändes det som att MF Doom måste bara vara med också.

Inom hip hoppen så handlar mycket om att sälja sig själv, att var störst, bäst och rikast. Men du har aldrig hållit på med det.

– Men jag har det, fast på ett annat sätt. Det har varit en kamp under en lång tid, när vi gjorde Lemons plattan så försökte jag lära mig själv att inte skriva så stöddigt, att inte vara så självupptagen. Jag visste att mitt ego var ömtåligt och känsligt. Det senaste 10 åren för mig har handlat att om att ta mitt ego och lägga det i bagageluckan. Ego är viktigt, men jag behövde lära mig att varje gång jag sa något så behövde inte egot stå precis bredvid. Att driva med sig själv är en del av det egot, vilket är oftast vad jag gör. För när du driver med själv först, då kan ingen annan göra det. Allt skryt i hip hop, jag är bäst, jag kör den bilen, jag äger den saken, allt det kommer ifrån osäkerhet. Hip hop föddes där det inte fanns rättigheter, inget värde, av folk som hade ingenting men som skapade något vackert av ingenting. Så då när en MC säger att han får flest tjejer, är bäst, har allting, så är det för att han inte har nåt av det. Men han säger det publiken vill att han ska säga. Skryt i ett sånt läge bygger självförtroende. Jag kör bara min version av det, eftersom jag inte är bekväm med att skryta.

 Tror du det har nåt att göra med att du är från Minnesota?

– Kanske, men det finns många hip hoppare här som skryter. Det beror mer min version av identitetskris, min version av hip hops osäkerhet, sen slänger du på det extra bagaget av att växa upp med en afro-amerikansk och en vit förälder, att jag växte upp där jag växte upp och självmordstankar- Det knuffade mig till ett ställe där jag inte villa låtsas att jag var en gangster, för jag ville inte bli testad. Jag vill inte låtsas att jag är rik för jag ville inte bli rånad. Och allt det här var innan jag ens spelat in en skiva. Så jag hittade den här platsen på grund av mina egna känslor av osäkerhet.

Jämfört med många hip hop akter så turnerar ni i Europa väldigt mycket. 

–  Första gången jag spelade Europa var år 2000, det var två konserter i Danmark. Vi hade så roligt att bara gå omkring och fota och titta på saker för allt var så annorlunda. Så jag försökte att åka tillbaka så ofta jag kunde, vilket var ungefär vart tredje år. Men vi lyckades aldrig få bollen i rullning. Så varje gång jag kom tillbaka hade vi tappat farten och vi fick börja om från början med att bygga en publik. Och det var för att jag inte kom ofta nog. Så då började jag åka varje år. Och det hjälper inte heller, haha. Så då är det nog så att jag har nått taket för vad min version av rapmusik kan göra i Europa, och det är okej med mig. Så jag tänker fortsätta att komma tillbaka varje år men nu vet jag hur jag ska göra det så bra som möjligt.

Går du med vinst nu när du spelar i Europa?

– Nej inte alls, men jag vet hur jag kan göra det så jag inte förlorar pengar. Så länge som jag lägger Europa bredvid några spelningar där jag gör en större vinst så kan jag låtsas som att vi går jämnt upp. Det tog mig 15 år att lära mig det. Nu kan jag rappa i Europa och få en årlig semester i coola länder, ta foton av saker och jag har tagit med min bror och min fru några gånger. Jag vet att jag inte kommer att tjäna några pengar så istället försöker jag ha så roligt som möjligt. Det är det jag ser fram emot varje år.

Vi har pratat i nästan två timmar och jag känner att det dags att runda av så jag frågar om det ligger nån sanning i ryktena om att han har jammat med Prince.

– Jag har inte berättat det här sen han dog, för jag ville inte bli klicknyheter för en som är död. Jag, I Self Devine och Gene Poole hängde i en bar varje onsdag. Fler artister kom och det blev till en scen, de bestämdes att den första onsdagen varje månad skulle bli friform och improvisation. Det bestämdes vilka som skulle jamma varje gång, och jag blev rapparen man gick till när man ville ha rappare, och det här var innan vi var kända, så det var ett ställe man kunde gå till och rappa och inte ha något att förlora. Den här speciella gången var det jag, I Self Devine och Gene Poole och vi jobbade på Dynospectrum skivan så vi hängde där jämnt. Och det var en kvinna där som läste nyheterna på TV, och hon var en hipster och hängde där jämt. Vi visste alla att hon var vän med Prince men vi vågade aldrig prata med henne om det. En kväll när jag var på scenen klappade I Self mig på axeln och sa: Kolla är det Lilleman där i hörnet? Och där sitter Prince i hörnet med nyhetskvinnan. Jag var nästa person som skulle rappa, och jag brukade freestyla med slutna ögon för jag letade efter orden och rimmen. Och plötsligt så börjar pianisten hamra iväg, alldeles för hårt och för mycket. ”Va fan håller han på med”, man kliver inte på nån annans tår när det är deras tur och jag öppnar ögonen och det är Prince. Vad fan gör jag nu? Håller jag tyst och låter han spela eller fortsätter jag rappa? Jag fortsatte rappa och det var ganska uppenbart att jag inte hjälpte situationen, haha. Så jag slutade och han spelade några minuter och till och gjorde helgalna grejer på pianot, hoppade av scenen, publiken på kanske 100 personer står upp och applåderar och han springer ut genom dörren. Och det var allt. Vi bara stod där och tänkte Vad fan hände precis? Jag träffade honom inte, pratade inte eller skakade hans hand. Ingenting. Jag har den här historien det är allt, men det räcker för mig. Jag åkte direkt hem och ringde min mamma och berättade.

Sean hamnar sen i en lång historia om dagens hip hop, exentriska artister och Kanye West. Vilket får mig att tänka att alla låtar han har gjort med kändisnamn.

Salma Hayek, Bob Seger, Kanye West, Ringo ...

– ... Morris Day, Marvin Gaye, Paul Rubens. Jag älskar popkultur, vi gjorde till och med en sång som hette Andy Warhol. Det började med Felt, en av det svåraste sakerna är att döpa en sång. Så istället för att försöka ge en låt en riktig titel så pratade vi om vilken kändis representerade vad vi försökte säga i låten. Och det var lättare att vara överens om, så började jag göra det med Atmosphere, fast jag började döpa låtar efter band, som Saves The Day till exempel. Bob Seger har en låt som heter Atmosphere. Så Joy Divison kommer att få en låt också. Men Bob Segar låten skulle ha hetat Night Moves, men han hade en låt som hette det, så då ändrade vi det till Bob Segar och det var då vi upptäckte att han hade en låt som heter Atmosphere. Och det är nog ett annat tillfälle där en låt borde ha legat på skivan.

Men tiden är ute och både Sean och jag måste åka. Men han börja fråga om min familj och mina år i Minneapolis och pratar om barer, klubbar och områden vi hängt i. Han frågar om min son Max och berättar om sina tre barn 2, 6 och 22 år gamla. Sen springer han ner på lagret och hämtar en numrerad blå vinyl med I Self Devine åt mig.

– Du måste lyssna på honom, den här skivan är riktigt bra.

Vi skakar hand och tar adjö och det sista han säger innan vi skiljs åt är att jag ska hälsa min son och min familj från honom.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA