Nyhet

Atmosphere: "Vi uppfann sarkasmen"

Sean Daley pratar om hur man överlever Minneapolis och om hur det känns att vara känd som den olycklige rapparen.

Första gången jag skulle se Atmosphere, Hultsfred 2008, satt jag i häktet för att enligt polisrapporten "Ha varit med och skakat på en lyktstolpe så att den nästan ramlat". Andra gången spelade han på Nalen och då blev Sean Daley arg eftersom jag fick en gratis skiva av en presskille när det inte fanns annat att signera på. Vår gemensamma historia är förmodligen mer spektakulär för mig än honom, men jag berättar om den signerade skivan. Han undrar om jag stal den, och lägger till att han förmodligen bara skojade.

– Jag har en konstig smak för sarkasm. Förmodligen på grund av var jag kommer ifrån. Vi uppfann sarkasmen, säger han på fullaste allvar. Platsen som refereras till är Minneapolis. Han menar att den sortens humor och självdistans som präglar Atmosphere inte går hem hos många lyssnare.

– De tenderar att ta allt så bokstavligt. Jag försöker alltid fucking skämta men ingen fattar. Egentligen ville jag bli stand up-komiker men det var för svårt. Så jag rappar istället, det är enklare.

Så det är typiskt för Minneapolis att prata på det sättet?

– Vi tas nog så bokstavligt för att vi ses som mindre jämfört med artister från New York, Los Angeles och så vidare. Vi gillar att underhålla oss själva. Det kan förmodligen relateras till vintern, det måste ju du känna igen, när man tar sig igenom sex månaders död så krävs något inifrån som håller dig levande. Därför är det så många svenskar och norrmän i Minneapolis, det är så geografiskt likt. När USA blev befolkat av olika folkgrupper så …

Så här är det att prata med Sean Daley. Han drar iväg, pratar gärna i breda och allmänna termer och lägger stor vikt vid att det som sägs är korrekt.

I motsats till mycket hiphop som handlar om att skryta om hur rik man är eller hur många brudar man får ligga med, väljer Atmosphere andra vägar.

– Jag skryter om hur mycket whiskey jag kan dricka, säger han och skrattar. Nej, men skrytandet är en tradition inom hiphop eftersom det kommer från människor som kämpar. När du inte har något vill du gärna berätta när du har något. Titta på mina nya skor, till exempel.

Varför vill inte du göra det?

– På ett sätt gör jag ju det. Texterna är alltid riktade mot mig själv. Jag tillhör den rörelsen som ägnar sig mer åt storytelling och självmedvetenhet.

På de två senaste skivorna "When life gives you lemons, you panit that shit gold" och "Family sign" är tempot betydligt lugnare. Låtarna handlar sällan längre om bakfyllor eller den kvinnliga djävulen Lucy Ford (Lucifer).

– Mitt liv har lugnat ner sig. För ett par år sedan kanske jag skulle ränna runt här och jaga tjejer och vara full. För ännu ett par år sedan kanske jag bara skulle vara full. Man kan identifiera vilken slags person jag varit baserat på skivorna. Jag tenderar att, i brist på en bättre klyscha, "keep it real". Inte i gangstermening. Om jag skrev "Modern mans hustle" idag skulle nog folk bara tycka att jag återskapade ett koncept som fungerar. Det är nog att sälja ut sig.

Framtiden är han osäker på. Han vill göra ett till barn. Jag frågar om han inte skriver längre, men han har redan börjat prata om annat.

– Mitt hus översvämmades för en vecka sedan när vi var i Europa. Jag vill åka hem och se hur många skivor som är förstörda. Det är en stor samling, säkert 20 000. Min fru sa att kanske 400 är helt fucked up, och det kan jag leva med. Dessutom var det alla mina egna skivor, vissa går inte ens att få tag på längre.

Ikväll vill han åtminstone spela sånt som får folk att le.

– Jag har ju blivit känd som den olycklige rapparen, på spelningar brukar jag vilja vända på det. Visa att smärta är okej. Alla känner det och om ni känner min smärta så kan vi förstå varandra.

Sen avslutar han med ett från och med nu patenterat Atmosphere-citat:

– The whole world feels the pain from the whole world.

ANNONCE