x

INTERVJU: Allah-Las – nördarna från skivbutiken

INTERVJU: Allah-Las – nördarna från skivbutiken

Låt säga att du är skivbolagsanställd. Låt säga att du är i färd med att skicka ut en pressrelease inför utgivningen av Allah-Las tredje album Calico Review. Låt säga att din chef ger dig order om att formulera något klatschigt för att spetsa till materialet. Du vankar av och an, fram och tillbaka, runt, runt. Till slut har du det: ”Skivan spelades in med samma mixerbord som användes av The Beach BoysPet Sounds!”. En häpnadsväckande detalj som onekligen höjer ett och annat ögonbryn om det är sanning. Och som lämnar ett och annat kors att bära om det är hittepå.

– Ärligt talat vet jag inte varför någon skrev så, suckar bandets trummis Matthew Correia. I samma studio vi spelade in albumet hade The Beach Boys visserligen varit för att spela in ett par av sina skivor, men det var senare och bara ett par spår till 20/20. Varför någon på vårt skivbolag påstod att de hade spelat in Pet Sounds där vet jag inte, för det gjorde de definitivt inte, även om det var ett mixerbord av samma typ. Så nu måste vi förklara bort det varje gång någon frågar. Samtidigt är det ganska komiskt också.

Här är det inte utan att man relaterar till geniet/galenpannan Lee Mavers i Liverpools The La’s, som enligt skrönan begärde in ett autentiskt mixerbord från Abbey Road-studion men aldrig blev nöjd med ljudet på deras debutalbum som han ansåg lät alldeles för polerat eftersom ”originaldammet från 60-talet saknades”.

– Ha ha, så illa var det inte för oss! The La’s var coola. Faktum är att jag nyligen lyssnade igenom några av deras demos jag inte tidigare hört men gillade skarpt.

Som brukligt är mellan två musiknördar leder detta vidare in i en diskussion om strandpojkarnas bästa album, där jag själv och Correia båda lanserar flera kandidater från Pet Sounds till Surf’s Up tills vi är ense om att Sunflower åtminstone har det finaste omslaget.

RETRO INGET SJÄLVÄNDAMÅL

Retrostämpeln blir förstås något man automatiskt får dras med när ens sound låter som om man gör musik i Haight-Ashbury-kvarteren för 50 år sedan, men att låta retro är inget självändamål. Någonstans där i sammelsuriet av influenser ingår även mer sentida ledtrådar som The Clientele, om än lika bakåtsneglande dom.

– Det gläder mig att du kan höra de grejerna för det är sånt vi verkligen gillar. Specifikt The Clientele som du själv nämnde, Felt, The Jesus And Mary Chain och band från Kalifornien som vi lyssnade på under uppväxten. Under 60- och 70-talen var det gitarrer, bas och trummor som gällde och så är det än idag. Man kan inte hjälpa att man influeras av de tidsepokerna, det är oundvikligt.

När flera artister av varandra oberoende ägnar sig åt något likartat uppstår lätt en ”scen” eftersom världen uppenbarligen har behovet av att kategorisera saker, hur nödvändigt det nu är. Correia känner sig inte helt tillfreds med att hans band skulle klumpas ihop med en rad andra bara för att de råkar hysa en förkärlek för samma sound som Woods, The Growlers, Cool Ghouls, Donovan Blanc och en rad andra. Däremot finns en ömsesidig respekt dem emellan och en återkommande kontakt ute på vägarna.

– Vi har delat scen med Woods, med Kevin Morby och hans olika projekt och vi har gjort en hel del spelningar med The Growlers. Om man bor i Kalifornien och spelar live kommer man förr eller senare att korsa varandras vägar. De banden är sådana vi gärna lyssnar på också. Jag vet inte, men det känns som att folk ibland vill placera alla i samma fack men i Kalifornien är det inte nödvändigtvis så, utan helt enkelt band som har liknande sound. Möjligen är det mer i övriga världen som folk får för sig att det finns en sorts ”scen”. Men jag tycker att det är trevligt med vänner som spelar i band som man kan dela spelningar med.

gallery_large

UTÖKAD LJUDPALETT

Calico Review har Allah-Las utökat ljudpaletten en aning med mellotron, viola och cembalo, en naturlig utveckling utifrån deras egna lyssnarpreferenser. Eftersom ingen av medlemmarna själva behärskar de instrumenten fick de söka hjälp utifrån.

– Vi hade använt mellotron på ett par låtar för att se hur det föll ut. Eftersom det lät rätt okej frågade vi vår vän Laena, som är en fantastisk violinist och spelar i ett Los Angeles-band som heter Feels, om hon ville komma in och provspela lite för att se vart det ledde. Vi hade beslutat att vi ville ha stråkar på några spår men var inte riktigt säkra på vilka så det krävdes en del experimenterande. Några fungerade och några inte. Det finns så många album vi älskar som har stråkar men vi hade tidigare inte kommit fram till en punkt där vi hade en lämplig låt. Äntligen har vi kunnat använda något som vi njutit av i andras låtar under så lång tid!

Låten Terra Ignota på nya albumet går dessutom i något udda och klart underskattad 5/4-takt.

– För mig som trummis var det väldigt kul att spela in den. Just nu befinner vi oss i en skivaffär här i Grekland och lustigt nog stod jag alldeles nyss och höll i originalsjutummaren av Take Five med The Dave Brubeck Quartet! Samma takt används också i Tribal Gathering med The Byrds liksom otaliga andra låtar.

Verkligen, även English Roundabout med XTC och River Man med Nick Drake.

River Man! Du har rätt!

Correia blir här så till sig att han instinktivt börjar nynna det karakteristiska gitarr-introt i River Man.

– Jag blandar alltid ihop den med hans låt Poor Boy från Bryter Later som är en av mina favoriter. Jag håller med om att den takten är underskattad. Nick Drake var något vi verkligen lyssnade på i high school, även Pink Moon. Nu måste jag jämföra River Man och Terra Ignota, kanske ligger det i vårt undermedvetna och har influerat oss mer än vi tror?

Alla era låtar är i princip tre minuter långa, ofta kortare. Är det medvetet?

– När vi träffas för att skriva känner vi att en låt slutar vid en viss tidpunkt, vi tänker aldrig på det förrän vi kommer till studion och ser hur lång den blev. Vi är inte emot långa låtar, vi gillar många sådana! Vi har väl helt enkelt aldrig utforskat det inslaget.

Kanske ni skulle lägga ett jam sist på nästa platta?

– Jag vet inte om vi någonsin kommer att jamma, haha! Kanske ett medley istället? Jag älskar låtar som delats upp i flera segment. Eller varför inte låtar som går in i varandra, som på Abbey Road där The Beatles kopplar ihop Sun King fram till She Came In Through The Bathroom Window eller som The Pretty Things där andra låten på albumet Parachute fram till den sjätte alla är sammanlänkade. Det är något jag verkligen har beundrat hos vissa skivor.

En sann och ljuvligt passionerad musiknörd har talat.

gallery_large

SIDESTORY: JOBBADE I SKIVBUTIK

Amoeba Music och dess tre butiker i Kalifornien har högt anseende bland skivköpare, enligt vissa rent av världens bästa skivaffärer. Hollywoodfilialen på Sunset Boulevard öppnade 2001 och upptar ett helt kvarter. Förutom den rätt uppenbart viktiga funktion den fyller kulturellt var det också här grunden lades till bandet då tre av medlemmarna – Matthew Correia, Pedrum Siadatian och Spencer Dunham – arbetade i butiken. Inspirerade av omgivningen bestämde de sig tillsammans med stamkunden Miles för att göra den musik de själva älskade att lyssna på. Allah-Las var fött.

Tillsammans med ett tiotal vänner driver de helt ideellt även Reverberation Radio, ett program som från början höll till i en av Los Angeles collegeradiostationer men som blev utkastade för att de ”spelade för mycket gammalt”. Istället återfinns Reverberation nu som podcast där lyssnarna varje onsdag serveras en halvtimme blandad musik. Egentligen finns inga särskilda regler för vad de spelar, fokus ligger på sådant som förbisetts och riskerar att glömmas bort. En tipslista för cratediggers, om man så vill.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA