x

INTERVJU: Ian Person – från TSOOL till den amerikanska västkusten

INTERVJU: Ian Person – från TSOOL till den amerikanska västkusten

Med The Soundtrack Of Our Lives turnerade han världen över och besökte platser många bara kan drömma om. Nu är han aktuell med egna singeln Yo-Yo, som ger en doft av Amerikas västkust. Vi ringde upp och pratade minnen, framtid och om varför han inte har någon egen sida på Wikipedia.

Hej Ian. Hur är läget?

– Det är bara bra. Jag sitter och käkar lunch inne i stan.

Gott! Vad gör du om dagarna nu för tiden då?

– Jag pillar mycket med min soloskiva förstås och imorgon ska jag skicka in musik som jag och Kalle Gustafsson håller på med  till en finsk långfilm.

Berätta mer!

Det är en film som utspelar sig på 30-talet i Ryssland, baserad på en finsk bok. Det är en stor produktion, en spännande politisk thriller kan man säga. Den handlar om jazzen och bluesen som grodde i området och om hur Stalin gjorde processen kort med oliktänkande. Om finska högerextremister som körde misstänkta till sovjetiska gränsen. Såna saker.

Intressant. Hur går det till när man jobbar med filmmusik?

Man är som ett instrument åt regissören kan man säga. De är för det mesta väldigt tydliga med hur de vill ha det. Den här gången har vi försökt komma åt ett slags finskt jordnära, minimalistiskt ljud. Lite som Ennio Morricone, fast på ett ryskt vis.

Är det ofta man får göra om saker för att regissören inte är nöjd?

Mjo, det händer, men den här gången har vi haft tur och inte behövt göra om så mycket. Det är ofta väldigt abstrakta saker de vill ändra på, som ”mer punkigt” eller ”mer hysteriskt”. Då får man får man försöka tyda vad de är ute efter.

Jag sitter och lyssnar på din nya singel Yo-Yo. Man får en väldigt skön amerikansk västkustpoprock-känsla i kroppen. Var det den känslan du ville åt?

Ja, det var det nog delvis. Jag ville åt känslan av stora vidder och öppna landskap. Av hav och nån slags stor ändlös sfär. Det skulle låta stort utan att vara fläskigt. Det finns inget reverb på låten till exempel. Och jag ville gärna undvika retro-rocken. Tidlös musik, samtidigt som det finns något som särskiljer den. Så vill jag ha det.

Då har du nog lyckats. Gillar du den amerikanska västkusten?

– Absolut, mycket. Jag trivdes väldigt bra i LA när vi hängde där med Soundtrack. I videon till Yo-Yo är det bland annat jag som tioårig grabb som skejtar. Då var det min största dröm att få åka till USA och skejta. Det fanns ju inte internet på 1800-talet när jag var liten, så hade man tur så hade nån fått med sig en kackig VHS-kopia från staterna med skejtare man kunde kolla på. Det låg mig nästan närmare än musiken på den tiden.

Och när du väl kom dit ett antal år senare med Behind The Music, blev det nåt skejtande?

– Nej, då var min kropp alldeles för trasig för det, haha. Då var det mest att äntligen få komma dit och bara njuta av miljön. Att slå på någon schysst classic rock-station på radion och styra hyrbilen ner mot Malibu. Det var helt klart en höjdpunkt i livet.

Längtar du tillbaka?

– Absolut. Jag har inte varit där sen dess, och det var väl runt år 2001. Jag hoppas kunna ta med familjen dit någon gång på en roadtrip, men om jag kommer dit med musiken nån mer gång, det har jag ingen aning om.

Pressreleasen för Yo-Yo berättar om influenser som War On Drugs och My Morning Jacket, men nog är band som Teenage Fanclub och Wilco lika nära till hands?

Jo, Teenage Fanclub har jag ju lyssnat på en hel del. Jag gillar klassiska melodier med stämsång. Men alltså, de här banden det står om i presstexten, det är nog mest för att låtsas att jag fortfarande är med i matchen. Och samtidigt, de där banden har väl snart också 20 år på nacken.

När kommer skivan egentligen? Först skulle den väl vara här redan i början av 2016.

– Det skulle den, men skivbolaget har fått prioritera andra saker. Vi gör det i den takten det hinns helt enkelt, och det känns ganska bra. Det har varit på gång i så många olika konstellationer nu att det lika gärna kan vänta. Sen är man ju tidsoptimist ... ”hinner vi dit i tid?” ”Ja, det är klart!”. Sen gör man förstås inte det. Men det senaste budet är att den ska vara klar i början av november och släppas i februari, mars.

Vad hoppas du ska hända sedan?

Sen vill jag ut och spela. Det blir en annorlunda sits att vara nån slags frontperson den här gången. Men det får man väl ta.

Om man söker på TSOOL på Wikipedia så är du den enda personen i bandet som inte har egen sida. Hur kommer det sig?

Haha, det är för att alla andra i bandet har gjort sin egen sida. Jag har inte brytt mig om det.

Var du den mest anonyma personen i bandet?

Det tror jag väl inte. Jag var inte med i TV-intervjuer och så för det var så många andra som tyckte det var roligare. Sen hamnade man väldigt ofta i konstiga situationer med konstiga frågor. Ja, vad ska man säga ... jag är faktiskt rätt blyg också, jag får hitta något botemedel mot det.

Finns det stunder då du saknar bandet och turnerandet?

Man var kanske lite vilsen ett tag efter att vi hade slutat. Det var ju en stor del av ens identitet. Men annars kände vi oss rätt klara. Vi hade tagit det så långt vi kunde och efter att vi peakade med Behind The Music gick det sakta men säkert nedåt.

Och sen hade ni ju faktiskt världens längsta avskedsturné.

Haha, ja den var lång. Och så jävla kul. Då behövde vi inte tänka på att lägga undan pengar eller planera en ny skiva. Det var faktiskt bara kul. På slutet där körde vi sex kvällar på raken, och alla ville festa hela tiden. Folk omkring en ville liksom att man skulle leva upp till allt bus.

Och efteråt?

Då var man totalt slutkörd. Dagen efter skulle jag ner till Göteborg och fira jul, då var man hyfsat mör. Jag minns det som en enda stor tung suck och jag tänkte: då var det klart, nu går vi in i nästa fas.

Samtalstid: 28:23

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA