x

INTERVJU: In Flames - "Vi kan ju inte lägga ner bara för att folk hoppar av"

INTERVJU: In Flames - "Vi kan ju inte lägga ner bara för att folk hoppar av"

Sedan 1995 har In Flames släppa elva album som sålt i två och en halv miljon exemplar. Men vad händer när medlemmar åldras? Och hur känns det att spela i ett band som saknar originalmedlemmar? Sångaren Anders Fridén svarar på GAFFAs frågor.

 Det verkar inte vara helt lätt att vara ett av Sveriges största hårdrocksband genom tiderna. Fanskaran fortsätter växa, men åsikterna bland de som följt bandet länge har gått isär de sista åren. Är det inte musiken som inte lever upp till rätt förväntningar så är det uppståndelse kring avhoppande medlemmar. Men när det alltid finns någon som är missnöjd går det åtminstone att göra det så roligt som möjligt för sig själv. Senaste albumet Battles är inspelat och klart.

– Fansen kommer märka att vi mår bra och har haft kul när vi spelade in det. Jag vet att vi har byggt upp en bra publik genom åren och det känns tryggt, jag har svårt att tro att vi blir så hatade att vi får sluta. Men släpper man skivor måste man tåla att alla människor, fans och journalister tycker olika. Vi tar sällan ut svängarna särskilt mycket så de flesta känner nog igen sig, det blir inte space rock i 20 minuter.

Hur skiljer den sig från era senaste releaser?

– Det beror på vem du frågar. Jag är asnöjd, men det ligger hos lyssnaren. Jag kan säga vad fan som helst och det spelar ingen roll. Eftersom du frågar just mig tycker jag den skiljer sig från förra skivan Siren Charms genom att vara mer melodisk, upplyftande och varm. Inte lika melankolisk och grå. Men det är samma utgångspunkt, vi vill skriva bra melodier och det har gällt för alla våra skivor. Skillnaderna som råkar uppstå beror nog på att vi tar långa pauser från låtskrivandet och då hinner vi utvecklas som personer.

Battles är den första skivan som Anders Fridén arbetat med sedan han blev 40-plusare. En textrad som förekommer på albumet är ”the older I get the younger I feel”.

– Det var faktiskt en av få rader jag hade med mig när vi påbörjade inspelningen. Det kan vara så att man har en tendens att bete sig som yngre än vad man är, omgivningen tror att man inte förstår sin ålder. Jag känner mig inte så gammal som jag är om jag ska vara ärlig. Om jag ser på vänner och bekanta i min ålder känns de mycket äldre och de tycker väl att jag borde bete mig mer vuxet.

Ifall det är vuxet eller inte att turnera och spela hårdrock är det delade meningar om, men efter 17 år i bandet meddelade trummisen Daniel Svensson 2015 att han skulle lämna In Flames för att kunna spendera mer tid med sin fru och tre döttrar.

– Det var klart att det var ett stort slag, han är en kompis och en trygg trummis som nästan aldrig spelar fel. En bra människa generellt. Men vi kände på oss att han skulle lämna redan för några år sedan, det märktes att det var något som gnagde. Han pratade mycket i telefon och spenderade mer och mer tid med sin familj, det var det han ville få göra. Vi tjatade lite, men det är ju legitima skäl. Han fullföljde turnén, så det är inga hard feelings.

Men varken låtskrivandet eller inspelningsprocessen har påverkats nämnvärt när det var dags att gå in i studion utan Daniel. Faktum är att det varken krävdes särskilt mycket tid eller ansträngning innan en ny trummis hade rekryteras.

– Vi har aldrig utgått från trummorna, musiken börjar alltid med gitarrerna. Tanken var att hyra in någon när vi spelade in i USA, sedan såg vi framför oss att vi skulle behöva gå igenom en massa auditions innan det var dags för turnén. Men så var studiomusikern Joe Rickard bara där, och det kändes bra direkt att släppa in honom som fullvärdig medlem. I och med att vi uttalade oss både om avhoppet och nyrekryteringen blev det en grej av det, annars hade folk nog inte brytt sig.

 

Både Anders och gitarristen Björn Gelotte har varit med i In Flames sedan 1995 och medverkat på alla fullängdsalbum utom det första. Basisten Peter Iwers kom med 1997. Men faktum är att bandet idag helt saknar originalmedlemmar.

– Det har gått så lång tid så det är ingenting jag tänker på, In Flames är större som kollektiv än som enskilda personer. Vi kan ju inte lägga ner bara för att folk hoppar av, det vill nog varken gamla medlemmar eller fansen. Någon har säkert åsikter om det, men jag och Björn har skrivit låtar i 20 år så vi vet hur In Flames ska låta. Visst, jag kan inte claima något men de flesta ser nog mig som någon som är värdig att sjunga i bandet vid det här laget. Sen var vi ju inget turnerande band i samma utsträckning förrän jag och Björn kom med, det var då vi fick kontrakt med ett bolag utanför Sverige också. Så någonstans har jag varit med hela vägen sedan det verkligen började hända grejer.

Får ni respons av originalmedlemmarna Glenn, Johan och Jesper på era nya album?

– Jesper (Strömblad, reds. anm.) har jag ju träffat mer såklart eftersom han lämnade bra mycket senare, 2010 och inte 1997 som de andra två. Han kom förbi studion när vi höll på med Sounds Of A Playground Fading men det var ingen stor grej. Vi hängde mest och pratade inte direkt om musiken, han var lite nyfiken men tyckte nog det var lite jobbigt eftersom det var första skivan han inte var med på. Han slutade ju av en annan anledning än de andra också, för Glenn och Johan var det mer av samma skäl som Daniel och dessutom precis i starten. De ville inte turnera och hela den biten, så de är inte avundsjuka direkt.

Samma år som Siren Charms släpptes vann In Flames läsaromröstningen GAFFA-Priset som årets hårdrock/metal-band. Men det är inte helt lätt att förutspå om den bedriften går att upprepa i år.

– Det är ju asmycket bra svenska metalplattor som släpps nu – Opeth, Meshuggah, Evergrey, Dark Tranquillity, Ghost … och många fler än dem. Det är sån jävla kvalitet på musik från vårt lilla land här i Skandinavien. Men jag tycker vår nya skiva är skitbra och någon annan där ute håller säkert med mig.

 FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA