x

Justice: "Till slut fick Pedro nog och spottade på snubben"

Justice: "Till slut fick Pedro nog och spottade på snubben"

Flygförseningen är egentligen inte mycket att tala om. Värre förseningar än 45 minuter har vi varit med om. Sannolikt även franska electronicaduon Justice under sina resor kors och tvärs världen över. Men de ber ändå artigt om ursäkt för att vi kommer igång med intervjun aningen senare än planerat.

– Man är nästan mer förvånad när planet är i tid, konstaterar den mer talföre Xavier de Rosnay lakoniskt medan hans gänglige, tystlåtne radarpartner Gaspard Augé låter sin lekamen glida ned i den rustika soffan inne på hotellet i Stockholm.

Ska ni snacka om försenade, ni som dröjt hela fem år med nya albumet Woman. Tänker jag först. Sedan knackar förnuftet mig på axeln och påpekar att de faktiskt inte utlovat något annat. Så den frågan får i rättvisans namn bero. Men vad har de pysslat med under de här åren?

– Vi har byggt en studio hemma hos mig, berättar Xavier.

Ja, ni har ju kallat er sovrumsmusiker tidigare.

Xavier: Nu är vi vardagsrumsmusiker, studion är placerad mitt i mitt vardagsrum. Vi bor grannar i Paris och det var viktigt för oss att jobba i en trevlig miljö utan känslan av att vara i en riktig studio. Här finns den precis intill cocktailbaren där en av oss kan göra annat om den andre behöver testa olika instrument. På så vis stör vi inte varandra. Förutom det har vi bara gjort sakerna vi inte har tid till annars som att träffa vänner, fiska, läsa, måla. Leva livet.

Allt går ju rasande fort idag. Om man som ni är borta under så lång tid, riskerar ni inte att era lyssnare går vidare?

Xavier: Jo, det är en risk vi tar, men vi arbetar i vår egen takt och kan inte forcera något. Om vi så släpper ett album om året kan det hända ändå.

Woman har i vanlig ordning en rad varierande influenser som funkig bas, hård synth, ostiga keyboards och en lite mörkare ton.

Xavier: Vi har alltid älskat de båda sidorna i musik. Huvudingredienserna i en bra Justice-låt är ackorden och harmonierna i tillägg till den råa energin, så vi kunde inte låta bli att klämma in allting på skivan när den nu var nästan en timme lång. Vi planerar alltid ett albums början, mittparti och slut.

Men låser ni inte fast er genom att planera så strikt?

Xavier: Inte alls. Om inte så skulle det vara som att göra en film utan manus.

Om man lyssnar på vissa keyboardpartier är det inte utan att man tänker på smöriga guilty pleasures. Eller är det fenomenet bara en myt?

Gaspard: För oss är det så, det finns ingenting vi skäms över att vi gillar. Bara att det är så naivt romantiskt och seriöst känslomässigt är en anledning att gilla det. Samma sak med oss, vi gör aldrig något med cynism.

Xavier: Lustigt nog har alla sin egen definition av vad som är smörigt. När man sjunger stämmor där fler än två av rösterna matchar ackorden börjar folk kalla det smörigt. Bra harmonier är den viktigaste katalysatorn för att väcka känslor och känslor är smöriga för de flesta.

I pressreleasen till Randy, er andra singel från albumet, sägs det att namnet ”Randy” kan referera till både en man och en kvinna. Jag skulle vilja påstå att det även är en dold referens till ordet ”kåt”…

Xavier: Tja, alla tolkar det på sitt sätt …

Han säger det med en blick som nästan bönar och ber om att hans egen näsa inte ska växa av lögn, innan han fortsätter:

– Kanske var det ditt sinnestillstånd när du lyssnade på den eller så gjorde låten dig på det humöret … Personligen skulle jag, aldrig, aldrig ha tänkt på det, någonsin …

Eller hur?

Xavier: Det är sant!

Ni har ofta med sångtexterna i era videor. Gillar ni karaoke?

Gaspard: Absolut!

Brukar ni sjunga själva också?

Xavier: Nej, vi duger inte som karaokesångare. Det vilar något förnöjsamt över att kunna läsa texterna till musiken. Allt beror på låten. Texterna kommer alltid i andra hand och vi använder sången som ett instrument. Självklart bryr vi oss om vad som sägs men målet är enkelhet.

Hamnar era egna låtar på karaoke?

Gaspard: Ja, i Japan. Förstås.

Har ni sett någon sjunga dem?

Xavier: Nej, eftersom vi sällan går på såna ställen, men ibland skickar folk foton till oss. Men Japan är väldigt speciellt. Om ens skiva släpps där finns det stora chanser att någon låt hamnar i en karaokebar! Kan man känna sig mer pop än så?! För oss är det nästan större att spelas på karaoke än att vinna en MTV Award eftersom bekräftelsen kommer från vanligt folk, inte musikindustrin.

Ni kör DJ-sets rätt frekvent. Händer det ibland att ni tömmer dansgolvet för att ni spelar fel låt?

Xavier: Självklart, hela tiden. Fast mer sällan nu än förr. Eftersom vi inte kommer från dansmusikscenen är det inget vi lägger särskilt mycket fokus på. Grejerna vi gillar är lite udda. Under 2004 och 2005 när vi började spela DJ-sets bokade man oss till dansfestivaler och en massa rejvpartyn i Tyskland. Vi tömde golvet jätteofta. Ett tält för 8 000 personer kunde bli tomt på mindre än fem minuter. Jag minns särskilt en gång på Tomorrowland-festivalen i Belgien då vi satte på en Mr Oizo-låt som inleds med två minuter av ljud från saker som faller i golvet, ingen rytm eller någonting. Alla försvann förutom fyra, fem personer som stannade och de blev alla våra vänner!

Gaspard: Minns du att vi också har haft jättetidiga slots klockan nio på morgonen när ingen var där förutom två fulla tjejer från kvällen innan?!

Xavier: Efter det gick det lättare och folk började acceptera vad vi spelade. Inte alltid, dock. Ibland när vi spelar på EDM-festivaler och får vår slot mellan exempelvis Zedd och David Guetta så vet vi att vi inte kan mäta oss med dem vad gäller att få folk att dansa och sträcka händerna i luften. Istället går vi i motsatt riktning och spelar precis vad fan vi vill eftersom folk ändå aldrig kommer att gå därifrån då de väntar på att få se David Guetta! Senast det hände var i Brasilien där vi blickade ut över ett helt människohav med kanske 40 000 personer som bara stod där stilla med korsade armar! Kan man inte få dem att dansa så kan man åtminstone få dem att minnas vad de såg!

Vad säger ni till folk som kommer och tjatar om att ni ska spela deras önskelåtar?

Gaspard: Det händer inte så ofta, möjligen att de kommer fram och visar en låttitel på skärmen till deras mobiltelefon för att de vill överraska en vän eller något.

Xavier: Minns du vad som hände Pedro (Winter, mer känd som Busy P, reds anm.)? En gång hamnade han i slagsmål med en snubbe på en klubb i Tyskland eftersom han vägrade spela något annat än det han valt. När han sade nej blev den andre jättearg, visade fingret och började förolämpa honom. Pedro erbjöd honom tio euro i återbetalning mot att han stack därifrån, men det hjälpte inte. Till slut fick Pedro nog och spottade på snubben, grabbade tag i hans kläder och nästan spöade upp honom! Tack och lov har det aldrig hänt oss, vi är inga våldsamma personer.

SIDESTORY: Rocksångaren i Sverige

Under åren har de Rosnay och Augé precis som många andra electronicagrupper anlitat och samarbetat med en rad gästsångare på sina inspelningar. Merparten av dem verkar själva inom genren, som Ali Love (The Chemical Brothers, Hot Natured), Vincent Vendetta (Midnight Juggernauts) och nu senast Johnny Rimbaud från brittiska syntpopparna Zoot Woman. Mest frekvent har de dock använt sig av amerikanske rocksångaren Morgan Phalen som de träffade när han bodde i USA. Därefter flyttade han till Europa och hamnade sedermera i Stockholm, av alla ställen.

– Han träffade en svensk tjej som han följde efter till Sverige, berättar killarna i Justice. Nu när han bor i Europa är det mycket lättare att arbeta med honom. Vi har känt varandra i åtta år nu och det är ett riktigt bra vapen att ha i honom eftersom vi sällan låter andra personer medverka i vårt arbete.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA