x

Årets bästa enligt Fredrik Franzén

Årets bästa enligt Fredrik Franzén

Den här artikelns rubrik är missvisande. Jag har ingen aning om vilka årets bästa album är. Har såklart inte hört en bråkdel av de som släpptes i år. Men jag vet vilka jag lyssnade mest på. Vilka som kändes mest. Vilka jag kommer fortsätta att lyssna på under 2017. Listar dem nedan. Slängt in video där sådan finns.

1. Frank Ocean – Blonde

Ett av årets mest efterlängtade album levererade på samtliga punkter. Trots en förhållandevis avskalad ljudbild, experimentell produktion och okonventionella arrangemang, lyckades Frank Ocean träffsäkert tonsätta känslan av att inse exakt hur viktigt något är i exakt samma ögonblick som det glider ifrån dig. Det är en vemodig men också stark, vacker och tidlös berättelse.

2. Blood Orange – Freetown Sound

Likt Frank Oceans mästerverkär också Devonté Hynes Freetown Sound ett album intill bristningsgränsen fullt av gränslös talang och explosiv kreativitet. Likt bland annat Prince och Tricky har Hynes därtill en fin känsla för musik som varken känns manlig, kvinnlig eller asexuell, utan snarare allt på en och samma gång. Djupt mänsklig är kanske ordet.

3. Danny Brown – Atrocity Exhibition

När du lyssnar på Danny Brown finns bara Danny Brown. Hans explosiva närvaro förintar allt. Ingen annan ser ut som honom. Ingen annan låter som honom. Ingen är lika bra på att framstå som vansinnig och insiktsfull på en och samma gång. Obekymrat glider han ur takt med rytmen utan att det låter skevt. Lika trasig som självsäker. Störtandes mot marken i tryggt, fritt fall.

4. Nicolas Jaar – Sirens

Nicolas Jaars senaste album är ingen lättsmält historia. Det flyter fram som en enda, abstrakt, 45 minuter lång berättelse. Arrangemangen växer från knappt hörbara till aggressiva. Jaar är tyst i långa perioder, sjunger stundtals på engelska – spanska ibland. Men framförallt är det ju så ohyggligt detaljerat, att man efter ett tiotal lyssningar bara uppfattat en bråkdel. Fascinerande.

5. Biosphere – Departed Glories

För ett par år sedan bodde Geir Jensen, bättre känd som Biosphere, en kort tid i Krakow. Han förfördes av landskapets skönhet, tills han till sin förfäran en dag insåg att det var på exakt samma plats Andra världskrigets massmord ägt rum. Det var en vacker plats med mörka minnen. Härifrån hämtade han inspiration till Departed Glories – ett vackert album med mörka undertoner.

6. Bon Iver – 22, A Million

Justin Vernon stack verkligen ut hakan i år. Efter att 2007 slagit genom med ett avskalat, akustiskt album, återvände han 2011 med en nästintill överproducerad, åttiotalsosande uppföljare. En del rynkade redan då på näsan. I år tog han konceptet betydligt längre. Dränkte sin sköra röst i autotune, trasig elektronik och skrovliga beats. Men kontrasten gjorde ju bara det vackra än mer vackert.

7. Prince of Denmark – 8

Dansmusiken älskar artister som Prince of Denmark. Han har flera alias (ex. Traumprinz och DJ Metatron), men ingen vet vem han är. Han är extremt produktiv, men släpper nästan allt på det lilla skivbolaget Giegling. Han gör djupt känslosam musik som funkar på dansgolvet. Och han gör album som 8 – tre timmar långt och enligt rykten tillgängligt i otaliga olika versioner.

8. Alex Cameron – Jumping the Shark

Det här är egentligen lika mycket en novellsamling som ett album. Skissartade porträtt av mer eller mindre tragiska figurer i samhällets utkant. Snubblandes omkring på sunkiga barers kladdiga scener. Farligt nära kanten och fallet. Lite Bukowski. Lite Springsteen. Lite Nick Cave. Mycket karaktär. Mycket närvaro. Mycket bra.

9. Will Long – Long Trax

DJ Sprinkles version av house är så långt ifrån Summerburst man kan komma. Djupt politisk, djupt samhällskritisk, djupt kännande med de som etiketterats som konstiga. Men paradoxalt nog är den också djupt meditativ. Djup house, helt enkelt. Hens bidrag till världen i år var att det egna skivbolaget Comatonse släppte Will Longs fantastiska Long Trax. Räcker bra så.

10. Kornél Kovács – The Bells

Trots att Kornél Kovács släppt house-plattor i mer än ett halvt decennium låter det fortfarande som om han precis upptäckt genren. Efter sju års framgångar med skivbolaget Studio Barnhus, släpper han ett debutalbum fyllt av kärlek till historien och befriat på respekt för traditionerna. Det låter liksom sällan som det borde men alltid som det ska.

11. Diverse artister – #savefabric

När myndigheterna hotar att stänga den legendariska klubben Fabric i London, sluter 111 av dansmusikens största och bästa artister upp. Resultatet är en kolossal samling med lika många låtar, funktionellt ordnade i bokstavsordning. Det är spretigt och oöverskådligt, naturligtvis. Men få släpp kändes lika viktiga 2016. I synnerhet med tanke på att klubben till slut faktiskt räddades.

12. Lucy – Self Mythology

Årets mest suggestiva album stod Lucy för. Genom att förena hysteriskt välproducerad elektronik med röster och instrument från de delar av världen vars musik vanligtvis (i en kombination av okunskap och arrogans) buntas ihop i kategorin världsmusik, skapar den italienske producenten en värld av ljud, som känns lika hotfull och skrämmande som varm och inbjudande.

13. Aphex Twin – Cheetah

2015 laddade Aphex Twin plötsligt upp några låtar med titlar som "Cheetah3 Teac" and "CHEETAHT7" på sitt Soundcloud-konto. Sedan försvann de lika fort igen. I år återvände materialet på EPn Cheetah, musikaliskt och designmässigt inspirerad av en ökänt irriterande synt. Singeln marknadsfördes med en video regisserad av en 12-åring. Aphex Twin, alltså. Man måste ju älska honom.

14. Leon Vynehall – Rojus

Det gjordes varmare house 2016, och det gjordes svängigare. Men ingen lyckades vara lika varm och svängig på en och samma gång som Leon Vynehall. Kanske beror det på att han är en så pass uttalad nostalgiker, kanske på att han samplar sin mammas skivsamling och gamla mixtapes från hiphopens guldålder. Oavsett vilket, Vynhalls musik känns i hjärta och ben. Och är snortajt från början till slut.

15. Diverse artister – 15 Years with Echocord

Dubtechno är speciellt. Det är nog den enda genre som lyckas förena technons kraft och driv med det cerebrala utforskandet av tillstånd och auditiva rum man finner hos ambient och klassisk minimalism. Det danska skivbolaget Echocord gör dubtechno bättre än de flesta. Så när de firar 15 år med en samling inkluderande några av genrens största, då lyssnar man.

16. Equiknoxx – Bird Sound Power

17. ANOHNI – Hopelessness

18. Roman Flügel – All the Right Noises

19. Donnacha Costello – Mono No Aware

20. Diverse artister – Homieland Vol. 2

21. Objekt – Kern Vol. 3

22. The Radio Dept. – Running Out Of Love

23. Convextion – 2845

24. Krisztián Dobrocsi – Playback Philosophy

25. Recondite – Corvus

26. Diverse artister – Aus100

27. L'orange & Mr. Lif – The Life & Death of Scenery

28. Marcelus – Vibrations

29. Jacek Sienkewiz – Hideland

30. Scuba – Fabric 90


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA