by:Larm, torsdag – från indiepolerad Justin Bieber till grovkorniga sirapsröster

by:Larm, torsdag – från indiepolerad Justin Bieber till grovkorniga sirapsröster

Det sopas och fejas, varor bärs in och sopor bärs ut. I ett av köksfönstren skymtas en kock med en skurhink. Marschallerna från gårdagen brinner än och en lastbil stannar till. Ur kliver en man och med lugna steg går han fram till bakluckan och hissar ner den. Något i hans hållning anar en pondus och en självklarhet, det är hans lastbil och detta, att leverera varor till Mathallen på festivalområdet, är hans dagsverke denna gråa fredagsmorgon i Norges huvudstad.

Det yr blöta snöflingor under torsdagskvällen och by:Larms officiella första dag. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det jag vill se ikväll är på scener nära varann. Jag tillåter mig själv att börja svenskt, Janice ska spela på John Dee. En viss oro infinner sig dock, för kön till Rockefeller (scenen vägg i vägg) ringlar längre, och det trots att Sigrid som är den som ska spela på Rockefeller börjar först senare. Oron visar sig vara något obefogad, för John Dee fylls snabbt på minuterna innan, och när Give Up The Funk (Tear The Roof Off The Sucker) i högtalarna får ge vika för Janice och hennes musiker på scen låter det maffigt, större än själva lokalen. Rösten känns som mustigt rödvin med plommonkaka och Janice berättar att hon besökte festivalen för två år sedan när hon körade bakom vännen Sabina Ddumba, och visst finns det musikmässiga likheter dem emellan.

Janice framtoning är avslappnad superstar, rockig och sassy med integritet, ingen rörelse sitter fel. Framför mig roar sig en rastlös kille med kast med liten papperslapp, givetvis missar han sopkorgen och får generat plocka upp. Personligt på scen blir det först när Answer framförs, med darr på rösten berättar Janice att den är tillägnad hennes bortgångne far. Det är pampigt, skickligt och ösigt konserten igenom. Framför mig sätter samma rastlösa kille in öronproppar och drar upp luvan. Ointressant? Nej, det är nog snarare så att han likt jag noterat decibelmätaren.

JANICE: ★★★★☆☆

Sigridhajpen i all ära, jag överger John Dee/Rockefeller och beger mig istället vidare till en annan uppmärksammad artist, 15-åriga(!) rapparen Wonder The Boy på Verkstedets lilla scen. Jag är lite tidig så jag passar på att leta efter ännu mindre rum, tjejen som utstrålar personal verkar se att jag utstrålar nödighet, ivrigt pekar hon och säger att allt är ledigt, men jag lyckas ändå inte ta mig över språkbarriären – givetvis hamnar jag inne i en pissoar.

Wonder The Boy visar sig vara en fascinerande överraskning, för påbörjar man spelningen med näsan antecknandes i mobilen stämmer inte det man hör med det man ser: en ung vit kille i beige keps och grisrosa tröja. Han inleder med Special, Doing Fine och Insomnia, den sistnämnda med en snygg ljudeffekt i form av krossat glas. Det är melodiskt och det går inte att ignorera att killen kan rappa klingande amerikanskt.

Sorlet från baren hörs igenom musiken, det är ölhinkningstid vilket gör det lite svårt för Trondheimsrapparen att nå ut. Bäst blir det ironiskt nog i de lugnare låtarna, kanske för att man då kan koncentrera sig på vad han egentligen vill säga, för det är något teatraliskt över hans manér på scen. Ett manér som kanske vill dölja nervositet, för han rappar ”I’m still a shy kid”. Teatraliskt eller inte, tanken slår mig att jag inte skulle vilja byta ut min trygga plats i publiken mot hans på scen. Det är så jävla modigt att våga stå där så pass ung och göra sin grej. Imponerande.

WONDER THE BOY: ★★★★☆☆

Solo av Frank Ocean klingar fint i högtalarna och ölglasplockarkillens blick och min möts åter, lokalen verkar aldrig bli tom på tomma glas. Jag hänger kvar vid Verkstedets scen och spanar på nästa artist, Jimi Somewhere som ser ännu yngre ut än Wonder The Boy trots att han är 18 år. Återigen fylls jag av oro när publiken inte är på plats, men jag lär mig så småningom att by:Larms publikum är rutinerad, fem minuter innan Jimi går på är det åter fullt av folk och jag kan andas ut.

Av misstag är autotune på och det kräver en omstart av Jimi i första låten, det framkallar skratt och bryter samtidigt isen. En lika stor överraskning som Wonder The Boy bjöd på får vi också av Jimi Somewhere. King Krule står det på hans t-shirt och det är en väldigt god referens, men det låter faktiskt ännu bättre och intressantare än så, drömsk pop a la Postiljonen eller Summer Heart fast med stegrande explosiva crescendon och syntmattor värdiga Yung Gud. Jimi är en indiepolerad Justin Bieber eller en Yung Lean – om han vore en svärmorsdröm.

Det är fantastiskt fint och Jimis avslappnade relation till både publiken och sin musik gör det hela briljant i sin enkelhet. I sista låten lägger han ifrån sig micken och ber oss dansa ut låten tillsammans med honom. Fantastiskt, återigen.

JIMI SOMEWHERE: ★★★★★☆

Den dröjer ett litet tag innan Amanda Delara ska kliva på scen i Kulturkirken Jakob intill så jag stannar vid Verkstedet. På scen visar Linda Vidala att hon både har flow och kvalitativa beats, det ser så förbannat lätt ut och det låter så självklart – Linda är något av det mest positiva Norge har hiphopväg just nu. På Rist får hon danshjälp och senare joinar också några bad boys: King Skurk One. Tidpunkten för spelningen är perfekt, det är klubbigt och catchy. Linda förtjänar en större publik. Komiskt blir det också när hon river av Emma och rappar ”Blanke ark livet ut. Flipp papir, fuck en snut”, för utanför står en polisbil och blinkar blått helt rätt i takt med musiken.

LINDA VIDALA: ★★★★☆☆

Kulturkirken Jakob är visserligen vackert upplyst framme vid scen, men jag blir något besviken när jag kliver in och ser många murriga partier och mörka hörn. En imponerande takhöjd borde gå att göra något mer med, men vad gör det, när den starkast lysande stjärnan på by:Larm ikväll är Amanda Delara och hon står på kyrkans scen.

Noterbart är att upplägget från hennes sverigespelning på Where’s The Music har återanvänts, det är klokt, för stråkar, elgitarr och trummor ackompanjerar Amanda alldeles utmärkt, speciellt stråkarna – vilket genidrag! Hennes röst påminner om sirap eller grovkornig söt senap, för att i de mjukaste stunderna kännas som varm bivax. Amandas röst verkar kunna läka alla sår. Det är en mix av pop, dancehall och R&B svårt att sätta fingret på, men visst dyker tanken på en ung Rihanna upp i huvudet. Den tanken delar plats med en annan, som kanske egentligen är en stilla bön: kan Amanda få spelas på varje radiostation och läggas till i varje streaminglista världen över tack? För så bra är det och jag hoppas att publiken också inser det framöver. ”Emergency, call the police” sjunger hon, gissningsvis är de inte långt borta, de står utanför och lyssnar fortfarande på Vidala.

AMANDA DELARA: ★★★★★☆

När Amanda klivit av sätter jag mig ner på kyrkbänken där jag nyss stod, Mouthe går på om en halvtimme och jag är nyfiken. Nu tänds också kyrkan upp och i taket ett gult sken som det vore solsken och morgondimma. Jag får böja på huvudet, en tekniker virar raskt ihop sladdar längs med väggen bakom mig.

Längre bort ser jag hatten och pälsen igen, de gutter (den ena i päls, den andra i hatt) som dansade vilt i närheten av mig på Vidalas spelning. Jag tycker om att bli dansad med, men inte om att bli dansad på, lyckligtvis är avståndet nu betryggande stort. Jag blänger surt. Lika småsur verkar Mouthe vara när han kickar igång. Det är förståeligt, feststämningen har uteblivit och det är skralt med publik, synd eftersom det är synnerligen aggressivt och upptempo. Synd också, att det varit en lång kväll för mig och hjärnan min håller på att implodera till tonerna av Mouthes frenetiska musik. Kyrkporten står öppen och jag flyr, intill hotellet ljuder brandlarmet och sen anländer också en brandbil. Natten är ännu inte slut för många och för några har arbetspasset bara börjat.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA