By:Larm, fredag – från ljudproblematik till discoromantik, en testosteronstinn historia

By:Larm, fredag – från ljudproblematik till discoromantik, en testosteronstinn historia

Rosa mössa, rosa stövlar och händerna i fickan på den mörkblå jackan. Den lilla flickan springer runt brunnslocket på gatan uppslukad av en alldeles egen lek. En lastbil är på väg in på festivalområdet och hon ser den inte, men den kör sakta och det finns vuxna runt omkring, någon som verkar vara hennes pappa ser ner på henne och hjälper henne sedan upp i foodtrucken som står parkerad intill. Jag drar mig till minnes bilden jag såg på Twitter tidigare i veckan, det svenska damlandslaget i fotboll har nya matchtröjor med twittrade citat från kända svenska kvinnor. Lagkapten Lotta Schelin har valt ”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp”, signerat Gudrun Schyman.

Det fransktalande sällskapet har valt det största bordet i mitten av lokalen och sitter tillsammans, ingen fifflar med sin mobil, de är alla uppslukade i ett gemensamt samtal. Frukostpersonalen skramlar extra högljutt, klockan har passerat elva och det är slutserverat och stängningsdags, men bråttom det har varken jag eller fransoserna. Framför mig en tidning uppslagen, VG:s lördagsspecial porträtterar Norges mäktigaste kvinnor. Kristin Danielsen, direktör för det norska kulturrådet uttalar sig och menar att kulturlivet inte är jämställt:

”Du må følge pengene, sier Danielsen. Hun snakker om hvem som får høyest vederlag fra TONO, hvilket kjønn som oftest vinner Spellemannsprisen og som spilles mest på NRK. Det er menn. Men det betyr ikke at menn er best. Hvis du skal leta etter den beste, må du bruke begge øynene, ikke bare den ene, sier Danielsen.”

Det är besvärligt trångt i Revolvers källarlokal, på den lilla scenen roddas det ovanligt länge med sladdar och ljud innan det är dags för den danske rapparen LORD SIVA. Bredvid mig diskuteras ett bekant namn: Sivas, en av Danmarks största rappare, men när LORD SIVA kickar igång är det snarare Ukendt Kunstner man tänker på, den framgångsrika hiphopduon som valde att lägga ner med flaggan i topp ifjol med en stor avslutningskonsert på Falconer Salen i Köpenhamn. En dokumentär om duon visades även på danska DR och Sivas tweet apropå deras beslut att lägga ner höll nog många fans med om: ”Vi vil og kan ikke acceptere at Ukendt Kunstner stopper”. Så när LORD SIVA också väljer att framföra en låt han gjort tillsammans med de okända konstnärerna stinger det till lite extra i hjärtat, som av tröst och saknad på en och samma gång.

Det blir en spelning kantad av ljudproblematik, hans röst försvinner gång på gång och sista låten hinner knappt börja innan det låter som att någon drar ut kontakten. 30 minuter, varken mer eller mindre, får de flesta akter på by:Larm och eftersom det är tight mellan akterna håller man på regeln noga, det för att nästa akt ska kunna ha tid att soundchecka. Men likt många akter kan LORD SIVA glädja sig med att han ges en ny chans på en annan scen nästkommande dag, för flera av artisterna spelar både två och tre gånger under festivalen.

LORD SIVA: ★★★☆☆☆

Revolver töms och det finns äntligen luft och utrymme att andas, jag stannar kvar och väntar in ytterligare en rappare, svenska Saint. Likt spelningen innan är det mycket roddande på scen, en förklaring ges när Saint glider in, med sig har han ett riktigt liveband och som DJ: Eka Scratch. Mitt malmöhjärta slår plötsligt dubbla slag. I sin karaktäristiska sjal på huvudet och med solglasögon på, bjuder Saint med vänner en riktig funkexplosion, till skillnad från LORD SIVA fungerar nu ljudet perfekt, liveinstrumenten krämar på rejält. Vi påminns om hur jäkla bra The New Funky Dread, Saints fjolårsalbum är. Holly och Chillin klaras av, den senare med händerna i luften och hoppande publik. En kvart in i spelningen visar också Saint äntligen sina galna skills som rappare, för hans attityd är uppenbart modest – han överlåter en stor del av spelningen till sina fantastiska musiker. Saint utstrålar trygg tillförsikt, han behöver inte bevisa någonting, han vet redan hur bra han är. Det funkigt krämiga fortsätter konserten igenom, det känns som en resa i tid och rum. En källarlokal någon helt annanstans, på scen kunde det vi ser lika gärna vara Anderson .Paak eller Kendrick Lamar. Magiskt bra.

SAINT: ★★★★★★

Festivalschemat bjuder i vanlig ordning beslutsångest och krockar, det kan man aldrig komma ifrån. Jag väljer tillslut alternativet med längst promenad och lång kö, min svaghet för hiphop från Bergen gör sig hörd. Ett beslut som får fart på min puls samtidigt som trötta fötter får vila när jag hittar en upphöjd utsiktsplats på Parkteatret längre bak. Härifrån ser jag Kjartan Lauritzen på scen alldeles utmärkt och tillsammans med en rapkollega får Kjartans energiska hiphop lokalen att koka. Gå Kjartan, Batteri, Mestertyv, Nyte D – de testosteronstinna låtarna löser av varandra till publikens förtjusning. Havanna får avsluta konserten och scenen fylls nu med liveband, kör och bleckblås. Kjartan förvandlar Parkteatret till en svettfest på valfri sommarfestival och likt Saint bevisar han att det går att göra mycket mer av en hiphopspelning än att bara rappa ihop med en DJ på scen.

KJARTAN LAURITZEN: ★★★★☆☆

Lördagsnatten fortsätter som torsdagskvällen i samma väder, stora snöflingor yr vackert över gatorna som fortfarande flockas av folk nära spelställena. Inne på baren Peloton är det varmt, inbjudande och rolig inredning. I taket färgglada vimplar, upphängda cyklar och spänstiga cykeldräkter som andas Italien. En gullig norrman bredvid frågar vad jag pysslar med i staden där han bor och passar samtidigt på att mansplaina om antalet procent svenskar det bor i byn och vilken spelning jag borde ha sett tidigare under kvällen. Jag misstycker inte, just nu behöver jag någon snäll person som pratar för att hålla mig själv vaken. Efter ett tag får norrmannen syn på sina killkompisar och jag lämnas åt mina egna funderingar. Inser att jag enbart sett manliga artister på by:Larm ikväll och omedvetet när jag tvingats välja valt en manlig artist före en kvinnlig, mina öron slokar vid tanken och jag skäms. När norrmannen tidigare frågade om jag hade haft en bra kväll hade jag svårt att uppbåda riktig entusiasm, och insikten som faller tungt likt snön blir genast uppenbar: det saknades en balans mellan yin och yang.

Klockan slår två när Oslo-duon Kappekoff kör igång med sin mjuka disco- och funkgalopp. Det sjungs i falsett och en Wham!-referens singlar upp i huvudet, gissningsvis sitter George just nu på ett vitt fluffigt snömoln och ser på. Kappekoffs debut EP var en riktig pärla och de nyare singelsläppen All Day Long, Oktober och How Low Can You Go (When We’re Togeheter Naked) bevisar ytterligare: kedjan är väloljad. Den här duon kan verkligen producera och leverera discorökare med popflört. ”Är ni med allihop, också ni längst bak?” hojtas det från scen och glädjen i lokalen går inte att ta miste på. Mitt humör stiger och likaså hoppet. För nästa festivaldag erbjuder inte bara artisterna utan också mig en ny chans – gör om, gör rätt och ”bruke begge øynene, ikke bare den ene” som Kristin Danielsen sa.

KAPPEKOFF: ★★★★★☆

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA