x

"Musik var bättre förr"

"Musik var bättre förr"

Med en karriär på nästan 30 år har Opeth med sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt i spetsen blivit ett respekterat metalband genom sitt utmanande av genren. 2011 bestämde Åkerfeldt sig för att utforska nya marker och inslagen av death metal slopades till förmån för influenser från äldre progressiv rock. Han beskriver sig själv en bakåtsträvare och i sin stående krönika i Sweden Rock Magazine föredrar han att bjuda på tips om gammal musik. När det kommer till låttexter är han inte alltid säker på vad han skriver om. GAFFA träffade frontmannen på Copenhell i somras.

På er senaste skiva Sorceress, i låten Era, förekommer textraden ”the end of an era, start of a new, the devil lives in you”. Har det med Opeths framtida musikaliska utveckling att göra?

– Egentligen inte, jag har inte skrivit så många låtar som handlar om oss. Jag är ingen bra textförfattare, mycket som jag har skrivit vet jag inte vad det handlar om. Det är bara fina ord. Om det finns ett budskap i Era … det är faktiskt en av två låtar på nya skivan som är lite, jag vill inte säga politisk men mer än det varit tidigare. Jag har aldrig varit någon som skriver texter som är tänkta att förändra världen men jag försökte hitta någon slags röd tråd. Den är lite mer samhällsmedveten, lite mer påverkad av Aftonbladet och det förskräckliga som händer. I regel vet jag faktiskt inte vad de flesta av mina texter handlar om, men kärlekstexter har jag skrivit. Där vet jag.

Vilken är den bästa?

– Det var mycket sådana på Sorceress, både titelspåret och Sorceress II är kärlekstexter från olika sidor. Den ena är mer destruktiv och den andra längtande. Annars har vi texten till Isolation Years, sista låten på Ghost Reveries, som jag var väldigt nöjd med. Den trasade tyvärr sönder konceptet för hela den skivan. Jag hade tänkt skriva, hur barnsligt det än må låta, en text med ett ockult tema när jag var vuxen, för jag hade skrivit sådana texter när jag var barn. Så kommer Isolation Years och har ingenting med konceptet att göra, så det fallerade lite. Men det är fortfarande en av mina favorittexter.

Sedan Heritage släpptes 2011 har Opeth tagit en ny musikalisk inriktning, ändå spelar ni mycket metalfestivaler fortfarande.

– Jag älskar fortfarande metal och har ingenting emot att spela de gamla låtarna för folk som gillar dem. Men när det är en hel sommar med 20 festivaler och det är nästan samma band på alla så är det klart att det blir lite tråkigt. Ibland känner jag att vi inte hör hemma, men å andra sidan känns det bra att vara lite annorlunda, vi får någon form av extra självförtroende av det.

Mycket samma band alltså, men vilket är det bästa svenska bandet just nu?

– Får jag säga ABBA? Jag har inte riktigt koll, jag vet inte. Jag lyssnar inte på just nu-musik.

Lever du i det förgångna?

– Jag är en bakåtsträvare. Musik var bättre förr tycker jag, det var mer fritt och ledigt. För i tiden fanns det exempelvis inga metalfestivaler på samma sätt, Black Sabbath och Led Zeppelin spelade bredvid Rod Stewart och Sly And The Family Stone. Det fanns inte så mycket baktanke med musiken mer än att man ville bli rockstjärna kanske. Det är så strukturerat idag, det står mig upp i halsen. Jag kan nästan inte lyssna på modern musik. Jag är snabb på att döma både ny och gammal musik faktiskt, och tyvärr har jag inte hittat något nytt band som ger mig en anledning att hoppa över 2000 fantastiska skivor från 1972 – 1976. Där vet jag åtminstone att jag kommer hitta fantastiskt musicerade, det är inte spelat med jävla autotuners och triggers och blippbloppljud. Det finns ingen anledning för mig just nu att leta ny musik. Istället har jag gått ännu längre tillbaka och börjat lyssna mycket på jazz till exempel, och lite klassiskt. Jag har alltid aktat mig för klassiskt, jag har tänkt att börjar jag med det så är allt annat kört. Jag tror det kan bli så faktiskt. Det började med Mozarts Requiem, jag vet inte varför men jag började grina, det är någonting där.

Du har en egen sektion i Sweden Rock Magazine där du tipsar om skivor ur din samling. Hur upplever du att dina tips kan bevara något för en yngre generation?

– De krönikorna är ju lite av en inblick i hur jag är som person och jag älskar att rekommendera skivor till folk. Det är skitkul när fans kommer fram och tackar för att jag fått dem att upptäcka band via någon intervju eller så. Anledningen till att jag tackade ja till uppdraget var helt enkelt därför, som du säger kanske jag kan få folk att öppna ögonen från Axel Rudi Pell – inget ont om honom officiellt …

Hur ser du annars på skrivande om musik, om recensioner?

– I regel tycker jag det är rätt låg kvalitet på recensioner faktiskt, särskilt på svenska. Kanske för att jag själv är svensk.

Är det språket som brister?

– Nja, de får mig inte att bli peppad på skivor. De roligaste eller bästa recensionerna är de som är riktigt negativa. Annars tycker jag faktiskt de flesta låter som lögner, som om de inte tycker vad de skriver. De sätter en åtta och skriver något bra bara. Ibland känns det lite oärligt, lite slit och släng.

Är det kul att läsa recensioner av Opeth?

– I början tyckte jag det var kul, då vill man ju göra intryck och det är ett sätt att se att någon lyssnat på skivan överhuvudtaget. Då läste jag alla recensioner jag kom över och de få gånger vi blev sågade så blev jag förbannad. Det var då jag utvecklade en tes om att recensera recensenter vilket fick mig att lugna mig lite. Nu kollar jag bara betyget, och så är det någon halvljummen åtta, haha.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA