KRÖNIKA: "En unik talang som världen aldrig kommer att skåda igen"

KRÖNIKA: "En unik talang som världen aldrig kommer att skåda igen"

”If it’s me and yer granny on bongos, it’s The Fall”

Jag såg tyvärr bara The Fall tre gånger, det var dock tre rusande, stånkande och oförutsägbara gånger. Första gången var i en skivaffär i New York. The Fall var sena som vanligt, ingen visste nåt och kaoset var som alltid närvarande. Mark E Smith hade ett par år tidigare sparkat hela bandet från en scen i samma stad och tillbringat natten i häktet så alla var lite nervösa. Men bandet var där och tillslut gick de upp på den lilla scenen, dock utan Mark som inte syntes till.

Bandet började spela och i andra låten stannar en taxi utanför affären. Dörren öppnas och Mark E Smith kliver ur med en flaska vin i handen, han betalar taxin, går in i affären, upp på scenen och börjar sjunga refrängen som om inget hänt.

Efteråt skulle bandet signera skivor men de gick alla omkring och bläddrade i affären istället så vi fans vi leta upp dem och de signerade glatt allt och snackade och hängde. Mark luktade starkt av rakvatten och sprit och var på strålande humör. Jag har ingen aning om vad han eller vi pratade om men han klappade mig på ryggen och fyllde hela framsidan av skivorna med sin signatur.

”You don’t have to be weird, to be weird”

Mark E Smith och The Fall gjorde det aldrig lätt för sig, de sålde aldrig ut sig, gjorde aldrig något för att sälja mer skivor och följde envist sin utstakade bana utan att någonsin vika åt sidan. MES var otroligt svår att jobba med och The Fall hade fler medlemmar än Polyphonic Spree och många är historierna hur han aldrig vek ner sig. Istället lämnade musikerna bandet eller blev sparkade. Men han var en unik och egensinnig röst i ett alltmer slätstruket musikaliskt landskap och en ordtämjare av klass, en unik talang som världen aldrig kommer att skåda igen.

Fulltankade på cigaretter, amfetamin och alkohol var The Fall ett band som brann i båda ändarna. Som med sin aviga, smutsiga och skavande musik man antingen älskade eller hatade, det gick inte att sitta på staketet vad gällde Mark och grabbarna. Med en musik som hade ena foten i 70-talet och den andra i framtiden rusade de fram och lät Mark skälla sin poesi över den. Och få band kunde som The Fall fullkomligt spela skiten ur ett enda ackord.

Mark E Smith gjorde det okej att se världen på ett annorlunda sätt och det ska vi vara evigt tacksamma för. Som John Robb från Membranes sa: “Nice people make boring music”. Och The Fall var mycket men aldrig tråkiga.

Tack för allt Mark, jag är övertygad om att om det finns en himmel så har du redan bildat ett nytt The Fall, säkert redan sparkat några medlemmar också. Men jag är också lika säker på att det står en lång kö av musiker som inget hellre vill än att spela med Mark E Smith för det finns ingen artist jag pratat så mycket om med andra musiker som sångaren i The Fall.

”If you’re gonna play out to tune, then play it out of tune properly”

Lite klassiker och lite gästspel:


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA