"Mycket ångest att hantera men det finns neon i kanterna"

"Mycket ångest att hantera men det finns neon i kanterna"

Annelie är en ljudkonstnär som hypnotiserar. Vi pratar om nya EP:n Teenager, musikskapande och kommande Europa-turné.

På en fest för musikteknikbranschen i Göteborg händer det. En av akterna är Annelie. Hon hypnotiserar med sitt framförande. Jag sugs in i landskapet av hennes röst, de välskrivna låtarna och den mogna stabila ljudbilden. Jag förstår att bakom detta ligger ett gediget arbete och en stor talang. Musiken går direkt till hjärtat utan att passera gå, jag är försvarslös.

Ett par veckor senare träffas vi på legendariska Nacksving. Hon har några dagar innan turnéstart blivit av med sin laptop innehållande turnédokument och diverse backtracks. Vinylversionen av hennes senaste EP Teenager är på drift från tryckeriet men hon verkar ta det med ro.

– Jag får sätta mig och göra om en del jag jobbat med i höst men brukar tänka som så att det kan inte bli värre. Det är något positivt och stärkande med sådana nederlag. Jag har en obönhörlig tro att nu har det varit lite snett neråt och en svacka men det kommer bli bra snart.

Vi sätter oss bekvämt i soffgruppen bredvid den stora flygeln i genomgångsrummet till den inre studion.

Jag har förstått att du var ett hårdrockfan från början?

– När jag var 13-14 började jag leta mig ut från det som jag blev presenterad för naturligt, i samma veva började jag spela trummor. Jag gick hem till min bror och lånade mängder med gamla AC/DC, Aerosmith mm. Det intresset bara eskalerade, jag gick på jättemycket konserter, det blev hårdare och hårdare. Jag blev attraherad av att allting inte behöver vara så himla bra och glättigt hela tiden. Det kan vara skönt att bli överraskad både åt ena eller andra hållet. Jag var på en konsert som jag blev extremt provocerad av, det var också en känsla att ta hand om. Att förstå att det finns rum för känslor som är mörkare men på ett uttrycksfullt sätt har spillt över till hur jag jobbar nu. Jag skriver om mörka teman men gör något poppigt luftigare av det, eller tvärtom, skriver om något progressivt eller positivt för mig men sveper in det i mörka mattor. Jag gillar kontrasterna.

Ditt förra album Earfolder, är det av produkten av rocktiden?

– Absolut, jag lovade mig själv att någon gång ska jag göra ett album med fullt ös över allt. Jag ville ha massa gitarrsolo och stora ljudbilder. Tidigare hade jag gjort en EP och ett album som inte finns ute längre. Jag är ändå stolt över dem för jag gjorde dem i ren experimentlusta. Jag lärde mig spela in och producera och började forma det soundet som jag gått tillbaka till nu.   

Producerade du Earfolder själv?

– Jag gjorde det tillsammans med Anders Lagerfors (Pale Honey bland annat, reds. anm.), vi är gamla polare och har spelat i band tillsammans. Jag blev väldigt uppburen av hela bandet, det var jag inte van vid eftersom jag gjort allting själv. Jag kände mig respekterad och att de trodde på mina idéer men jag insåg också att jag skulle behöva kompromissa. Vi var ett gäng kompisar med en unik sammansättning för tillfället. Det blev en exklusivitet i det att det fanns ett rum bara för det och sedan aldrig mer. Vi gjorde en konsert. Det var ett vansinnes-projekt, vi höll på i två år på lediga stunder.

Hur har resan sett ut från det soundet till det mer elektroniska?

– Utifrån kan det se ut som att jag började med det och hoppade till något annat men egentligen hoppade jag bara tillbaka till mitt ursprungliga, det var en parentes men en stor dröm.  

Det känns som att texterna också är viktiga för dig, var det mycket arbete med dem?

– Texterna är extremt personliga. Det var svårt. Många av låtarna har kommit ur en svår period i mitt liv. Jag behövde skriva dem för de bär hoppet av att det kan bli något bra av all svärta.  

Även på nya plattan är det genomgående melankolisk känsla i låtarna men ändå en hoppfull underström.

– Jag vill nog gärna se det som att jag är rätt bra på att skapa den gråa massan för att min hjärna är mycket åt det hållet, det kan vara mycket ångest att hantera men det finns neon i kanterna eller en liten källa till ljus. Om jag bara hade låtit texterna bära iväg soundet hade det blivit asdeppigt men pushiga beats och intensitet är en annan del av mig, jag är nyfiken och ivrig också. Det speglas i musiken medan texterna får vara det jag hanterar personligt.

Det är mycket elektronsikt och syntar men känns samtidigt organiskt och levande, är det medvetet när du komponerar?

– Jag är väldigt förtjust och blir inspirerad när det finns djup och flerdimensionella aspekter i ljudbilden. Det är roligt att använda små analoga syntar. Jag tycker om missljuden som kommer från dem för att det är så likt människan. Missljuden är viktiga för hela ljudbilden, det finns något organiskt som gör att en vill nå lite djupare i lyssningen.

I Kid på nya albumet ger beatet en känsla av att man släpar fötterna efter sig på en grusgång. Hur fick du till det?

– Det var exakt det jag gjorde! Jag var ute i Slottsskogen och spelade in. Det känns fortfarande som ett beat som associeras till musik. När jag klipper har jag inga begränsningar, då letar jag efter underdelningar i rytmerna som kanske finns för att jag råkade spela in det just så. Jag hade väldigt roligt när jag byggde den låten, men den blev också väldig konstig och jag älskar det.  

– Det är intressant att lyssna på associativa saker, som den här koppen som slår i bordet. Jag känner en trygghet i våra hjärnor. De har lärt sig hur det ska vara, det spelar ingen roll om jag har en virveltrumma, du kommer tro det ändå.

Varifrån hämtar du inspiration till skapandet?

– Att resa är viktigt för min inspiration har jag märkt. Jag får ett annat mindset. I vardagen är alla intryck förinställda, när jag reser har jag öppet spjäll. Då blir alla små idéer jag får i huvudet intressanta att agera på. Annars är det en räls du åker på som är oinspirerande för hjärnan. Det kan räcka med att åka till Kungsbacka och få en annan idé eller dra hem till föräldrarna och lyssna på ljuden i deras trädgård. Jag kan kan då göra ganska konstiga anteckningar. Efter turnén med Mira Aasma kom jag hem med en anteckning, gör en cover på Phantom Limb av The Shins. Det blev sista låten på EP:n. Jag tänkte att jag ska lita på min reshjärna. Jag gjorde den direkt när jag kom hem och det var svinroligt. Det var en direkt röd tråd från resan.

När jag lyssnar på Creature får jag känslan att du betraktar omgivingen, tar in och processar det. Kan du berätta lite om den låten.

– Den handlar om att jag tycker att människan som flockdjur, är så dumma i huvudet tillsammans i en massa. Jag är fascinerad av att nästan alla följs åt och hamnar i masspsykos ganska lätt. Det kan vara sociala medier eller strömningar i åsikter eller vad som helst. Helt plötsligt ska alla göra på ett sätt men det ska ändå finnas en stark individualism i det. Lätt för mig att säga som gjort en pop-EP! Finns en problematik i resonemanget. (Skratt)

Vilka är din inspirationskällor nu?

– Jag tror att en källa är ett tillvägagångssätt, det kan var en ny plattform, en synt eller att bygga upp en låt med mycket röster. Eller att fortsätta terapisnacka med mig själv om livets jävligheter. Hela EP:n är dedikerad till min bror som dog för två år sedan, 49 år gammal. Det sista han sa till mig var; dra ut i världen, vänta inte på något, gör det du vill. Jag har en fin gåva från honom som jag bär med mig. Han var den på andra sidan som älskade musik och lyssnade. Han lärde mig att passion och den barnsliga kärleken till sin idol är helt okej. Jag kan bli lätt fanatisk och det har jag fått från honom. Jag kan vända förlusten av honom till något fint. Jag mår bra nu för jag känner att jag har honom med mig.

– En annan stor inspiration är Björk med det naturnära, det atmosfäriska, att leka med konventionerna. Det du tror du hör kanske inte är alltid det. Hon kommer alltid vara den stora experimentella gudinnan.

Arms Grow är en kärlekslåt, det skriver du väl inte vanligtvis?

– Jag tror att det är en av tre kärlekslåtar jag har skrivit. Den beskriver ett befriande stadie. Att följa någon genuint och utan förbehåll men den är klurigt inpackad. Den gick dit själv. Det kallare soundet gör den lite tvär. Inte så inbjudande. Men det är en glad låt, och det var länge sedan jag skrev!

Hur arbetar du med dina texter?

– Mina texter är inte så långa, jag stryker mycket. Det ska vara som poesi, jag vill att det ska vara kärnfullt och det jag vill säga ska komma ut. Jag har också skrivit en del på svenska som jag vill ge ut inom inte alltför lång tid.

Jag undar över din låtskrivarprocess, leker du med ljud, harmonier, och sen kommer texten efter hand eller har du en idé från början?

– Det är väldigt olika. Ibland känns det som låtarna finns där och så hittar jag dem men ibland är det mer metodiskt byggt; att jag börjar med ett beat eller ljud, jag vill kanske använda en speciell atmosfär. I de flesta lägena sitter jag vid ett piano och sjunger och spelar samtidigt. Jag föredrar att hitta de låtar som skriver sig på några minuter än att sitta och värka på något i flera veckor, jag har extremt kort attentionspan och blir snabbt uttråkad. Däremot kan jag sitta och prodda hur länge som helst utan att jag märker det.  

Kan du berätta lite om din ljudutbildning?

– När jag var 15 slutade jag ta lektioner i piano, flöjt, trummor, kör etc. Jag hade alltid dåligt samvete för att jag inte övade. Sedan kom inspirationen tillbaka och jag kunde plocka upp låttexter och skisser. Jag har skrivit ända sedan jag var liten. För mig har det alltid varit fysiskt att göra låtar. Det känns i kroppen jag fick fjärilar i magen för att det var så spännande, som att jag hittat en hemlighet som ingen annan visste om.

– Efter ett examensarbete på ett gymnasieprojekt då jag spelade in ett album bestämde jag mig för att aldrig mer bli beroende av någon annan. Det var inte dåligt men jag tänkte jag måste kunna själv om jag ska göra det jag vill. Det är en kliande känsla att sitta bredvid när man vet hur man vill ha det.

– Jag utbildade mig sedan i ljudteknik, ljudproduktion och ljuddesign, väldigt tekniskt. Det var skönt att komma från stan och byta miljö. Men kunskapen fick ligga och gro lite. När jag insåg att jag inte hade någon studio att gå till längre måste jag bygga upp det själv.   

Stämmer det att du även skriver uppdragsbaserat?

– Ja, jag skriver också lite uppdragsbaserad musik. Det är jätteroligt men då är det för ett syfte. Men det får jag aldrig koppla på när jag gör mitt eget, det är en helt annan kanal som öppnas.

Är den kommande turnén första utlandssatsningen?

– Tidigare har jag gjort sporadiska spelningar i Tyskland, Danmark och Litauen men nu blir det en sammansatt turné. Det ska bli jättespännande. Jag har bevakat turnélivet från håll genom kompmusicerande och har varit på ganska många turnéer. Då har jag snappat upp lite idéer och tankar på hur man kan göra och jag är ganska beredd på att det kan gå åt helvete också. Jag känner mig ganska lugn i det.

Producerar du turnén själv?

–Ja. Jag har haft lite hjälp genom en statligt finansierad exportmusiksatsning men producerar själv. Det är speciellt att vara både producent, utförare och bandledare och ha ansvar för allt. Det blir spelningar i Tyskland, Österrike, Tjeckien, Ungern och Danmark.

– Vi är tre personer som blir borta i februari. Jag, Jonatan Tikas på trummor och Felix Björklund som tekniker.

Hur ser planerna för framtiden ut?

– Jag planerar för en lite större turné senare men det kan jag inte säga så mycket om ännu, och så jobbar jag på en uppföljare till Teenager. Dessutom skulle det vara spännande att göra fler tydliga samarbeten med andra konstformer som bild och film. Ett stort syfte med musiken att se hur den resonerar i en annan människa, jag är intresserad av det samspelet och det skulle vara roligt att undersöka det mer. Jag ser det som en kedjereaktion. Jag får feeling och så gör jag något och så lyssnar någon annan och så kan det uppstå en annan feeling där. Det är spännande att se vad musiken kan göra!

Kolla in ett bildgalleri med Annelie


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA