x

KRÖNIKA: "Den här hatstormen var onödig"

KRÖNIKA: "Den här hatstormen var onödig"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Digitalisering och pålagda effekter i gamla filmklassiker är sedan gammalt en garanterad miljonvinst, tillika en idiotsäker bön om en hatstorm från de mest inbitna fansen. På senare år har ett liknande fenomen blivit allt vanligare även i musikens värld. Vi har bland annat fått finpolerade nyversioner och remixer av urkunder som Sgt Pepper och What’s Going On. Reaktionerna har inte varit nådiga, och vem hade väl trott det? Att göra minsta förändring av dessa album är för de mest inbitna fansen lite som att göra ändringar i Bibeln för en häftigare läsupplevelse. När det kommer till nyss nämnda klassiker kan jag till viss del förstå reaktionerna. Det gick aldrig så långt som att jag hämtade högaffeln, men väl till att jag muttrade irriterat för mig själv likt en mycket gammal och vresig människa.

Problemet i ovanstående exempel bottnar i att konstnärerna har svepts bort av tiden. Med endast två fjärdedelar kvar av Beatles kan vi omöjligt säga att nyversionen av Sgt Pepper är godkänd av upphovsmännen. För att då inte tala om Marvin Gayes klassiker som var helt i händerna på pengakåta skivbolagspampar.

Jag har däremot svårare att förstå de upprörda reaktionerna som följde när Moby gjorde en Re-Recording av albumet Play för en specialutgåva till prenumeranter av Vinyl Me Please. Moby gör väl vad han vill med sin musik, eller? Nyligen bestämde sig också musikhistoriens meste kuf Tom Waits för att remixa Real Gone från 2004. När jag först läste om det slog det mig främst som en märklig idé att göra en remix av en relativt ny och måttligt populär skiva, långt ifrån klassikerkonsensus. Real Gone är ett lo-fi-producerat och ojämnt album med några av Tom Waits mest krävande låtar. Ett album som får Björk att låta som hissmusik i jämförelse.

Redan innan remixen släpptes postade Waits via sin Facebooksida en förklaring till sina fans, om att det inte fanns någon anledning att köpa vare sig remasters eller remixer om man var nöjd med de ursprungliga versionerna. Folk hade skrivit så många upprörda inlägg att han nödgades bedyra att han inte försökte tvinga någon att köpa albumet. Jag surfade vidare till forumet tomwaitsfan.com och följde kommentarerna där. Av allt att döma kände sig en del så svikna av Mr Waits att det kunde likställas med smärtan vid en skilsmässa eller ett dödsfall. Waits delades plötsligt in i ett före och ett efter. Fram till beslutet av remixa Real Gone var han en symbol för allt som var gott och rent här i världen. Nu var han plötsligt en ondsint affärsman som fullständigt tappat omdömet.

Jag blev så påverkad av hatstormen att jag var tvungen att känna efter. Var jag kränkt? Hade Waits dragit sitt eget namn i smutsen? Var jag bara rädd för att erkänna att han svikit mig? Men nej jag var fortfarande mest nyfiken på att höra resultatet. Varför? Därför att skaparna var där! Om Tom Waits och hans medskapare och livspartner Kathleen Brennan beslutat sig för att ta sig tid i studion i syfte att mixa om och göra tillägg till Real Gone utgick jag från att de hade goda skäl.

När skivan väl dök upp i ett fint paket från staterna var det ändå med viss nervositet jag närmade mig det. Det enda sättet att bedöma skapelsen var genom att först spela hela originalets alla fyra sidor och sedan sätta igång remixen och spela dess fyra sidor i en direkt följd. I takt med genomlyssningen av originalet växte sig en oro allt starkare. Hoist That Rag, Sins Of My Father, How’s It Gonna End, Trampled Rose, Make It Rain, Day After Tomorrow med flera är alla klassiker. Albumet är fyllt till bristningsgränsen av galenskap och genialitet. Här finns låtar som det är meningslöst att leva utan. Allt är inbäddat i ett grumligt lo-fi-mörker så självklart att all form av förändring känns överflödig.

Vad tillför då remixen? Vilken version är den ultimata? Frågeställningen blir svår att förhålla sig till, därför att den är felställd. Remixen är ett helt annat album. På originalet låter det ungefär som att Waits skriker i en kastrull inlåst på toaletten, med bandet utanför. I remixen är Waits röst plötsligt så central i mixen att det låter som att han sjunger bredvid mig. Och det slår mig för första gången att han nog aldrig sjungit bättre än vad han gör här. Marc Ribbots nerviga gitarrsolo i Hoist That Rag får här sällskap av en blåssektion och plötsligt låter det hela mer som en romdränkt serenad till Kuba än ett ensligt skrik i natten.

Resultatet av det hela är att flera av låtarna får en helt annan betydelse, att mer ljus släpps in. I vissa fall sträcker jag mig så långt som att säga att låtarna lyfts till nya höjder. Make It Rain mår inte på något sätt dåligt av att få lite mer tyngd i basen exempelvis. Fast utan lo-fi-soundet blir på något sätt albumet som helhet också svagare. Det är den primitiva ljudbilden som är den sammanhållande faktorn här. Utan den återstår 16 mer eller mindre starka låtar, men som inte riktigt hakar i varandra.

Jag har alltså inte fått en ny favoritversion av Real Gone. Jag har snarare fått ett nytt album av Tom Waits. Vilken version jag väljer att spela kommer hädanefter att styras av sinnelag. Jag hoppas att andra artister vågar göra liknande experiment. Det finns absolut inget dåligt i att få flera versioner av sina gamla favoritlåtar. Är det inte i själva verket en stor del av poängen med att spela live? En aktivitet Waits helt slutat med för övrigt. Fast fortsätter folk att hatstorma så här förstår jag också om artister börjar dra sig för det. Mitt muttrande kring finpolerandet av döda konstnärers artefakter grundade sig i ett obehag orsakat av människors sätt att våldföra sig på någon annans skapande. Att upprört ropa blasfemi och tända bålet när en artist vill experimentera med sina egna låtar är att våldföra sig på något du inte äger det med. Det är egentligen bara två sidor av ett och samma mynt. Du kan aldrig äga någon annans verk. Hoppas vi kan låta artister använda sig av sin egen musik utan att avkräva ursäkter hädanefter. Waits, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA