x

KRÖNIKA: "Värdet av förebilder går inte att mäta i pengar"

KRÖNIKA: "Värdet av förebilder går inte att mäta i pengar"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Polarpriset brukar väcka starka känslor, särskilt när det gäller valet av vinnare inom populärmusik. När det blev känt att Metallica får priset, var det en tidsfråga innan Andres Lokko skulle uttrycka sin vrede i SvD. ETC beklagar ännu en gubbfest, Aftonbladets Markus Larsson tycker att priset är ett skämt och Ida Ölmedal i Expressen förklarar krig mot juryn.

När vissa pratar om dålig smak, drivs andra av närmast ideologiska principer. GAFFA-krönikören Mathias Skeppstedt rasar att det är "rent förjävligt att priset bara går till mångmiljonärer". Han går så långt som att underkänna prisets grundvalar och anser att det ska "gå till artister som behöver pengar för att kunna skapa eller överleva." Det tycks inte spela någon roll att hela eller delar av prisbeloppet högst troligt kommer att skänkas till välgörenhet. Att årets utmärkelse även föräras The Afghanistan National Institute Of Music – en institution som enligt juryns motivering är "engagerat i att bevara Afghanistans rika musikaliska arv samt att erbjuda en säker utbildningsmiljö åt hundratals pojkar och flickor" – verkar inte vara nog för att gottgöra Metallicas kapitalism.

Det är på sin plats med några klargöranden. Till att börja med finansieras inte Polarpriset via skattemedel, vilket man nästan kan tro av ovanstående kritik. Priset instiftades 1989 av Stikkan Andersson, som storsint nog ville se sitt arv komma andra till gagn. Detta via en fond som årligen delar ut en miljon svenska kronor till personer som anses ha varit framstående inom musiklivet. Priset har aldrig uttalat något syfte att (mer än indirekt) uppmuntra enskilda talanger i behov av spons; det finns det andra stipendier och bidrag som gör, statliga som privata.

Ja, för några eller kanske rentav merparten av pristagarna, är en miljon kronor kaffepengar och att betrakta som en symbolisk summa. Just därför är det både rimligt och sympatiskt att dela med sig av vinsten och stötta exempelvis hjälporganisationer. Men, istället för att glädjas åt att Stikkan Anderssons arv i slutändan gynnar verkligt behövande, är Skeppstedt kränkt över att priset inte behagar hans inställning till hur privata medel ska fördelas: "[Priset] ska definitivt inte gå till 'företag' vars styrelse ska ta ett beslut om vad som ska göras med pengarna." Här visar sig ett häpnadsväckande förakt mot företagande och entreprenörsskap. Dels finns det ingen motsättning i att vara strävsam kreatör och bedriva näringsverksamhet, dels är det inte unikt att musiker (oavsett inkomst) har egna företag, tvärtom. För kulturarbetare, inte minst i Sverige, är det vanligt att via sin enskilda firma eller annan lämplig bolagsform, fakturera uppdragsgivare. Att Metallica drivs som ett företag med en styrelse är alltså inga konstigheter, snarare ansvarsfullt och borgar för att prispengarna kommer att förvaltas korrekt. Det vore dessutom rent vansinnigt av ett band av denna dignitet att inte ha seriös hjälp med ekonomin.

Värdet av viktiga förebilder bör inte underskattas. Oavsett vad man tycker om Metallicas musik, går det inte att förneka bandets inflytande. I detta ögonblick, någonstans i världen, börjar en inspirerad ung människa att spela eller sjunga tack vare Metallica. Kanske kommer hen en vacker dag att leva på sin musik. Kanske startar hen eget och gör som Robyn banade väg för i mitten av 2000-talet: bli sin egen chef och ge ut musik på eget skivbolag. I sin tur kanske hen inspirerar någon annan. Låt oss komma ihåg varför folk använder estetiska uttryck från första början: passionen och kärleken till konsten. Däri finns rik näring att hämta för den som är villig att öppna hjärtat.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA