x

"Jag tjänar pengar på musik influerad av svart musik"

"Jag tjänar pengar på musik influerad av svart musik"

Tune-Yards senaste album I Can Feel You Creep Into My Private Life har en titel som frammanar minst lika mycket nyfikenhet som själva musiken. GAFFA pratade med Merrill Garbus om allvaret i ett av årets hittills mest lekfulla album.

I ett pressmeddelande står det att Tune-Yards numera är en duo, men du och Nate Brenner har samarbetat sedan din andra skiva. På vilket sätt är ert samarbete på denna skiva annorlunda och på vilket sätt märker ni skillnaden i resultatet?

– Nate har varit involverad i projektet i flera år nu. Vi har skrivit tillsammans, han har arrangerat och påverkat hela soundet på skivorna och i live-framträdanden. Jag tror att vi ville se till att hans medverkan var tydligt framhävd, eftersom det finns många som beskriver min musik som en “one-woman show”. Med varje album är Nate mer och mer en medarbetare, och denna gång står han som medproducent. Jag litar på honom mer än någonsin och bandet har blivit en ljudbild som vi delar på.

I samma pressmeddelande nämns intersektionell feminism som ett av albumets huvudtema.

– Det låter så akademiskt eller hur? Vem vill lyssna på ett album om intersektionell feminism! Jag tycks skriva om saker som bekymrar mig. Det bekymrade mig att höra vita kvinnor klaga på att icke-vita kvinnor inte hade kommit till Women’s March, som om det var viktigare att vara förenad efter Trump än någonsin innan. Jag sökte efter fler perspektiv från icke-vita feminister; om man bara skrapar på ytan och släpper lite på försvaret som vit feminist börjar man inse hur lite feminismen som leds av vita har åstadkommit för solidariteten och befrielsen för alla kvinnor. Det känns obekvämt att ifrågasätta feministiska rörelser, speciellt 70-talets kvinno-frigörelse som formade den kvinnan jag är idag – jag som växte upp med hängselbyxor och aldrig rosa kläder – men nu är det dags.

Jag tolkar musiken på skivan som mer politisk än dina tidigare släpp, vilket förmodligen kan bero på det politiska klimatet i USA just nu. Hade ni som mål att göra politisk musik?

– Tune-Yards har alltid varit politisk. Jag är kanske mer explicit för att det känns som att världen är på väg mot något slags slut. Men jag har alltid skrivit om ras, vithet, gentrifiering, polisvåld … Vissa gånger har jag gjort det med mindre finess, så jag utvecklas alltid i mitt uttryck. Jag är inte övertygad än att musik kan vara effektiv aktivism. Jag tror att hymner är viktiga och konsten är väldigt viktig, men jag lurar inte mig själv med att tro att det är detsamma som att organisera sig och vara involverad på ett påtagligt sätt.

Det som tilltalade mig först i er musik var att jag kunde koppla basslingorna till öst- och central-afrikansk musik jag hörde under min uppväxt (Kwassa Kwassa, Ndombolo et cetera). Influenserna på den här skivan är dock inte lika uppenbara som de var på till exempel Nikki Nack. Vad lyssnade du på under inspelningarna?

– Jag var förmodligen lite känsligare när det gäller appropriering den här gången. Och med det menar jag inte att appropriering är ondskefullt, eller till och med undvikligt, men bara att jag tittade närmare på min egen vithet. Jag äcklades av tanken att jag kanske stal influenser utanför det som redan fanns inom mig. Intressant att du nämner Kwassa Kwassa för den enda anledningen till att jag känner till uttrycket är från Vampire Weekends Cape Cod Kwassa Kwassa; jag vill kräkas lite grann varje gång jag hör den låttiteln. Den riktiga frågan var kanske: varför lämnar vithet ett kulturellt vakuum? Varför letar vita artister alltid kreativitet i andra kulturer på ett systematiskt och kolonialt sätt?

– Med det sagt lyssnade jag på musik såklart. Många kvinnliga producenter och artister, som U.S. Girls, Holly Herndon, KEISHH, Miss Eaves, Suzi Analogue, Linafornia.

Debatten om kulturell appropriering är intressant. I USA verkar den vara starkare än här i Europa. Som jag ser det är inte er musik en appropriering utan snarare en fortsättning på influenserna.

– Som vit artist är inte det viktiga att prata om att appropriering händer, för den sker hela tiden båda vägar, men snarare att vi lever i en förtryckande kultur som systematiskt raderar icke-vitas medverkan. Vit makt-kulturen ger privilegium och makt till vita människor (jag) innan icke-vita. Jag tjänar pengar på musik som är influerad av svart musik medan vårt land aktivt hindrar mörkhyade från att rösta, medan vår regering uppmuntrar till vit nationalism i hög grad, medan polisen som mördar icke-vita inte bestraffas. I denna kontext står ju liv på spel. Jag tror att det är därför en av raderna på albumet är “If music kills …” Tänk om musik dödar?

Låten Colonizer inleds med orden "I use my white woman's voice to tell stories of travels with african men".

– Det kanske känns som att jag gör narr av en viss typ av vit kvinna på den låten. Kanske för att Merrill Garbus verkar vara mer vaken än personen jag sjunger om, men historien kommer från en verklig upplevelse. Det var en gång då jag höll på att berätta om en resa i Kenya, och jag kunde höra mig själv och hur jag lät från utsidan. Jag har gråtit “en vit kvinnas tårar” (white woman tears) och allt det där. De flesta vita människor är snabba till att säga “jag är inte rasist!” och blir väldigt defensiva och vi gör allt vi kan för att inte säga fel saker. Men vad har vi åstadkommit med det? Det kändes viktigt att erkänna vitheten och att utmana andra att göra detsamma.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA