x

”Alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare”

”Alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare”

När At The Gates återförenades efter elva års uppehåll handlade det om att få ett avslut. Bandets dåvarande gitarrist Anders Björler sade till och med att det inte fanns på kartan att skriva något nytt material. När jag träffar två femtedelar av bandet på Truckstop Alaska i Göteborg är det bara någon månad kvar innan gruppen släpper sitt andra album sedan återföreningen 2007. Gitarristen Martin Larsson och sångaren Tomas ”Tompa” Lindberg ger en retrospektiv bild av händelseförloppet.

– Jag gjorde en intervju med en grek häromdagen, han var på vårt sista gig i Aten 2008 och var då övertygad om att vi menade allvar, säger Tompa. Och det gjorde vi ju. Vi menade varje sak vi sade, det gör vi alltid. Nu har vi lärt oss av det, vi kommer aldrig göra ett sådant uttalande igen. Nu tänker vi inte förspilla energin vi har, det finns en nyfikenhet på att skapa fortfarande. Det känns som en naturlig del att inte stanna av.

– Vi vek av en sommar och tänkte att vi skulle hinna med så mycket det gick, och sen kände vi att det inte räckte riktigt, säger Martin. Det enda vi vet nu är att det inte finns några planer på att inte göra saker.

To Drink From The Night Itself blir uppföljaren till At War With Reality som släpptes 2014. Om den sistnämnda var mer av ett säkert kort beskriver Martin hur tyglarna kändes friare den här gången.

– Det enda ansvaret vi har är att det ska låta på riktigt, som att vi menar det. Sedan finns det ingen garanti att det kommer fortsätta låta likadant, vår comeback-skiva var kanske nästan lite för inställsam i förhållande till det vi gör nu.

Hur kom det sig?

– Någon form av undermedveten prestationsångest, säger Tompa. Vi var nog tvungna att göra den skivan, vi skrev från hjärtat och allting men behövde komma över en tröskel för att kunna skapa helt fritt igen. Först nu hör man hur At The Gates låter i modern tid.

– Det är väl inte det minsta konstigt, det var 19 år mellan Slaughter Of The Soul och återkomsten, säger Martin. Vi har sagt jävligt länge att ”vi kommer inte, vi kommer inte … okej, vi gör en platta”. Då finns det i bakhuvudet vare sig man vill eller inte – speciellt hos Anders som skrev lejonparten av materialet, tror jag. Men nu har vi fått ur oss den och vi kan göra vad fan vi vill.

Låtskrivarprocessen har även sett annorlunda ut på ett mer konkret plan. I maj 2017 tillkännagav nämligen bandet att originalmedlemmen Anders Björler valt att hoppa av.

– Jonas (Björler, basist) har skrivit musiken på nya skivan och hans starkaste influens som jag uppfattat det är rysk, klassisk musik, säger Martin.

– Musiken på At War With Reality skrevs av både Anders och Jonas, och då skulle både jag och Anders säga till om olika partier som Jonas skrev. Den här gången har jag bara arbetat med Jonas rakt på, vilket betyder att vi inte behöver konsultera den tredje personen och kolla om allt är okej. Vi kan direkt stöta och blöta från scratch, och sedan presentera allt för resten av bandet. Låtskrivarprocessen är mer fruktsam, det är mindre frustration och mindre ängslan.

Så, varför slutade Anders?

– Vi kan inte prata om honom hur mycket som helst utan att han är här, säger Tompa. Han är en av våra närmsta vänner. Men – framför allt kände han nog ren utmattning av att vara ute på turné när han egentligen inte ville, plus att han gjorde det här extrema arbetet med At War With Reality som måste ha tömt hans metalbrunn för ett tag framöver. Och då steg han åt sidan för att inte hålla oss tillbaka, han har nog känt att han stannat kvar för vår skull.

– Han är inte inne så mycket på metal, säger Martin. Det är rena gissningar nu, men jag tror att det har plågat honom att stanna kvar, mer än vad jag har förstått. Hade det bara handlat om att umgås socialt hade han fortfarande varit kvar i bandet, det har inte det minsta med något personligt att göra.

– Precis, om vi inte hade spelat i At The Gates utan bara hade träffats och spelat fia, säger Tompa. Nu verkar han hur som helst må bättre än han någonsin mått och det gör vi också, så det blev en win/win. Det känns konstigt att säga det i efterhand, men vi levde i limbo eftersom alla andra ville skriva på nästa skiva. Vi lät honom ta en paus att tänka över hur han ville göra, eftersom hans nära vänskap till oss var värd det. Då blev det nästan absurt att en person som betyder jättemycket för bandet, hans avhopp blev en inspirationsgnista. Det känns taskigt mot Anders att säga, men det var därför det gick så explosionsartat när vi kom igång att skriva på To Drink From The Night Itself.

Att den ökade experimentlustan skulle splittra bandets fans finns det ingen oro över.

– Våra fans är lite smartare och snyggare än andra människor, och då snackar vi var som helst i världen, säger Tompa. Alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare. Nu skojar jag lite, men jag tycker ändå att de är lite mer ihärdiga. De orkar med alla våra konstiga jävla vändningar, de vill alltid förstå vad vi gör. Vi kan komma med de konstigaste grejerna som de aldrig hört förut, och ändå tycker de att det är svinbra eftersom de vill förstå det – och de lyckas. Vi har en fruktansvärd tur med det.

Finns det någon plats där ni fortfarande blir förvånade över responsen?

– Sydamerika är … inte direkt förvånande, för det har man alltid hört om, säger Tompa. Men det är alltid helt galet, googla på ”Blinded By Fear, circle pit, Santiago” så får du se.

– Men helt ärligt, som mest förvånad blev jag nog när vi spelade på Irving Plaza i New York 2008, säger Martin. Man tänker att det är en av världens största städer, folk får otroliga mängder kultur serverade varje minut. Man tänker att de ska vara lite blasé. Men det finns ett klipp på Youtube när vi spelar Slaughter Of The Soul och publiken överröstar Tompa på varenda stavelse. Någonstans där tror jag att jag blev sugen på att inte sluta efter återföreningsturnén, när man såg hur mycket vi betydde för folk.

När det gäller fansens förståelse för en experimenterande och progressiv anda kommer en annan fråga på tal. Omslaget till Slaughter Of The Soul brukar anses vara ett av konstnären Kristian ”Necrolord” Wåhlins mest klassiska. Sedan återföreningen är det istället rumänen Costin Chioreanu stått för konsten.

– Med det nya albumet bestämde vi oss för att göra något helt annorlunda än vad vi någonsin gjort förut, säger Tompa. Ändå blev det samma person som gjorde omslaget till At War With Reality. Någonstans är han en sjätte medlem, en extremt stor del i det kreativa. Han sade att han nästan upptäckt en helt ny teknik genom att vi pressat honom så hårt att gå utanför sina ramar. Än så länge har folk bara sett framsidan, men i vinylboxen är det åtta tavlor i samma storlek som alla hör till albumet.

Har Kristian uttryckt besvikelse över att han inte blev tillfrågad?

– Nej, jag tror inte han tänker på det, säger Tompa. Han har blivit känd för sina beställningsverk, det är det folk vill ha – sådant som liknar hans kändaste omslag. I en annan intervju var det någon som tog för givet att det inte var aktuellt – folk vet att vi vill göra nya saker. Men Kristian har en enorm konstnärlig ådra, och han hade definitivt kunnat göra något åt oss som folk inte hade trott var skapat av Kristian Wåhlin. Han är extremt kreativ och trevlig, så den dörren är självklart öppen.

"Idioterna kommer inte sluta vara idioter"

I samband med metoo-rörelsen startades hashtaggen ”kill the king” i Sverige, med syftet att uppmärksamma hur kvinnor behandlas i hårdrocksmiljöer. Rörelsen har inte undgått bandmedlemmarna.

– Man kanske inte kan hoppas på att de som redan har de här värderingarna och gör den här typen av saker kommer ändra sig, de är redan sabbade för evigt, säger Tompa. Det man kan hoppas på är att det kan skapa en scen där det från början inte är acceptabelt. Och att det kan få män och pojkar att säga ifrån när de ser idioterna.

– Precis, idioterna kommer inte sluta vara idioter, säger Martin. I och med att vi är grabbar är det också jävligt mycket som vi inte ser. På så vis är det jävligt bra att saker uppmärksammas. Jag kanske var 20 - 25 när jag fick en liten inblick i hur det är att systematiskt bli ouppmärksammad som tjej – men tjejen jag var med då hade inte ens reagerat för hon var så van vid det. Det handlar alltså om att långsamt ändra strukturer. Det kommer ta extremt lång tid tyvärr.

Strax innan vi avrundar dyker bandets nya gitarrist Jonas ”Stålis” Stålhammar upp och ger sin syn på saken.

– Det känns som att det aldrig kommer bli fixat så att det fungerar, det är som att säga att det skulle bli fred på jorden. Många verkar dessutom tycka att hårdrockare har bättre värderingar än andra, men det är som att säga att bara för du är vegan så är du inte nazist eller våldtäktsman. Det är också helt sjukt att tjejer inte kan spela i band 2018 utan att folk tror att de bara är flickvän till någon.

Stålis – ett nytt men bekant ansikte

Så fort Anders Björler hade tackat för sig inleddes jakten på en ny gitarrist. Bandet började prata om kriterier som ersättaren skulle vara tvungen att uppfylla.

– Det skulle vara en person med samma bakgrund som oss, som hade koll på bandet, och som vi kände, säger Tompa. Till slut återstod en mix mellan Erik från Nifelheim och någon som är bättre på gitarr. Vi testade att repa med Stålis, jag SMS:ade Jonas under repet och frågade om vi skulle låta honom vara med. Efteråt kändes det väldigt självklart.

– Det känns ju hur bra som helst, min barndomsdröm var väl att spela i At The Gates eller Kiss, säger Stålis. Nu efter de första spelningarna känner jag faktiskt ingen press alls, vilket förvånar mig. Vid ett tillfälle under första spelningen blev det helt mörkt på min sida av scenen och jag började spela fel, men inte ens då blev jag stressad. Pressen fanns väl där när jag officiellt blev medlem, jag var beredd på en shitstorm men ingen brydde sig.

– Nu valde vi någon som hade underground-kredd, säger Tompa. De som brukar kasta trollskiten blev nöjda, hade vi valt någon hotshot med frisyr hade de kanske inte blivit det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA