x

Festivalen där musik, natur och stadsrum sammanflätats – mitt i havet

Festivalen där musik, natur och stadsrum sammanflätats – mitt i havet

Tremor är den experimentella musikfestivalen i portugisiska Azorerna, där artister, natur och historisk stadsbebyggelse omfamnar varandra. Resultatet är en drömliknande multimedial symbios där poesin i varje del av helheten får skina. Erik Augustin Palm besökte ett världsunikt kulturevenemang som förnyar definitionen av en musikfestival.

Kolla in ett tungt bildgalleri från festivalen

För ett år sedan kände jag knappt till Azorerna. Jag hade en diffus bild av en avlägsen ögrupp någonstans i sydeuropeiska vatten, med ananas, blommor, gröna berg, bondgårdar och fiskebåtar. Och visserligen är det till stor del just vad denna portugisiska ”skärgård” utmärks av – där den ligger som ett Shangri-La mitt i Atlanten, fyra timmar från Boston och tre från Lissabon. Men när jag i juni – genom den Stockholmsbaserade japanska konstnären Akane Moriyama – fick kännedom om, och sedan möjlighet att besöka konstfestivalen Walk & Talk, som i juli hölls för sjunde gången på Azorernas största ö São Miguel, öppnades en ny dörr till vad som ryms i denna subtropiska mini-nation.

En verklighet där de nio öarnas kulturhistoria, natur, bebyggelse och hantverk länkas samman med portugisisk och internationell nutidskonst, design och arkitektur - liksom med flera subkulturella aspekter av dagens Azorerna, och där främst huvudstaden Ponta Delgada på São Miguel. Här finns getter, men även en prunkande konst- och musikscen. Fiskebyar, men även punkiga queerkids.

gallery_large

(Överraskningskonsert med brasilianska psych-rock-bandet Boogarins på ön Santa Maria.)

Den experimentella musikfestivalen Tremor har tagit sig an en liknande inställning till lokal kultur och miljö, där alternativa artister från en mängd genrer – electronica till gitarrbaserad indie, folkmusik och leftfield-hiphop – spelar för öbefolkningen och festivalbesökarna i sublima naturmiljöer, gamla kyrkor, tavernor och – i år – även i Ponta Delgadas äldsta skjortbutik. Namngiven efter det portugisiska ordet för de (oftast små) jordskalv som ständigt drabbar öarna, samt som poetisk referens till festivalens musikaliska ”skalv”, hölls Tremor i mars för femte gången, där de totalt 1500 biljetterna sålde slut.

Tidigare år har alternativa amerikanska hajp-namn som singer-songwritern Bonnie ’Prince’ Billy samt den eteriska electronica-sångerskan Julianna Barwick gästat. Till årets höjdpunkter hörde hyllade internationella artister som amerikanska queerrapparen Mykki Blanco och den transsexuella performance-artisten Baby Dee, dansk-finska synth-pop-kvartetten Liima (tre Efterklang-medlemmar och en finsk percussionist), brittiska electropop-bizarro-madamen Lone Taxidermist, Portugisiska electronica-duon Ermo och brasilianska psych-rock-bandet Boogarins, samt flera namnkunniga inhemska akter - däribland den i Portugal monumentala noir-folkrock-duon Dead Combo.

gallery_large

(Ön Santa Maria i mystisk morgonprakt.)

Ett fyrtiotal personer arbetar med Tremor de sista intensiva månaderna innan festivalen går av stapeln (bland annat folk från lokala kulturmagasinet Yuzin, samt det portugisiska alternativskivbolaget Lovers & Lollypops), men resten av året är det enbart fyra personer som curerar och ansvarar för programmet, där Antonio Pedro Lopes är spindeln i nätet. Den bakelitbrillor-beprydde Ponta Delgada-sonen är en varmt intagande och livligt entusiasmerande kulturprojektledare, som även under festivalen har en central, handgriplig roll i aktiviteterna.

Som när Antonio välkomnar mig och ett femtiotal andra festivalbesökare till det första segmentet av det allra bästa med Tremor; ”överraskningskonserter” ute i den azoriska naturfröjden. Efter en meditativ promenad i sagolik djungelmiljö, ackompanjerad av ett MP3-soundtrack som vi alla tillhandahållits via mail – ser vi duon Tír na Gnod uppenbara sig i ett vattendrag framför ett vattenfall. Musikaliskt lägger sig medlemmarna Marlene Ribeiro och Paddy Shine någonstans mellan Harold Budd och noise-jazz. Estetiskt påminner Marlene om en mardröms-samuraj av Miyazaki-rang, och Paddy påminner genom sin huvudbonad och sina vilda gester för att påkalla vattenfallets storhet, om en Sepultura-medlem som fått ett-med-naturen-psykos.gallery_large

(Överraskningskonsert i ett vattendrag i djungeln med ambient-noise-jazz-duon Tír na Gnod.)

Väl tillbaka i Ponta Delgada inleder jag kvällen med att intervjua Mykki Blanco, men som Michael, hans egentliga namn – innan han transformeras till sin kvinnliga artistpersona för kvällens konsert. Efter att i flera år ha föredragit ett könsneutralt pronomen, vill Mykki Blanco åter kallas för ”han” och ”honom”. Vi talar om denna genus- och identitetsmässiga resa, liksom mycket annat; flytten från USA till Lissabon (där han lever med sin portugisiske pojkvän sedan ett drygt år), hur Mykki och andra queerrappare som hans nära besläktade bounce-kollega Big Freedia, gay-MC:n iLoveMakonnen och lesbiska Young M.A., alla har bidragit till att ”mjuka upp” den fortfarande huvudsakligen homofoba hiphopvärlden i stort, samt hur svårt det har varit för Mykki att skriva material till sitt andra fullängdsalbum – eftersom han är van att skapa ifrån ett tillstånd av frustration och smärta, men idag säger sig vara lyckligare än på väldigt länge.

gallery_large

(Mykki Blanco levererade en intensiv Mykki-upplevelse på tavernan Solar de Garça.)

gallery_large

(Portugisiska electronica-duon Ermo, under sista festivalkvällen på Garagem Antiga Varela.)

Och denna energi tog Mykki Blanco med sig när han senare – ihop med sin pojkvän som DJ – framförde ett dynamiskt set med kastade stolar och hopp från andra våningen, på Solar de Garça, en gammal träinredd restaurang, vilket Mykki Blanco kommenterar med ”jag har aldrig spelat på en taverna tidigare”. Och i alla fall hälften av publiken har nog inte sett en artist som Mykki Blanco tidigare, även om många i lokalen är uppenbara Mykki-headz och rappar med i texterna om åtrå, revolt, skam och längtan. Konserten avslutas med att den 32-årige välbyggde rapparen rycker av sig peruken, och står där i all sin manlighet, tydligt refererande till sitt genusnarrativ.

Dagen därpå var det dags för ytterligare blickar på queerhet, men i stillbildsformat. Varje upplaga av Tremor har en programpunkt som är ett samarbete med Walk & Talk-festivalen (och vice versa), och detta femårsjubileum utgjordes detta av den portugisiska fotokonstnären Pauliana Valente Pimentels bilder av ungdomar från São Miguel – en utställning kallad ”De små skillnadernas narcissim”, på Fonseca Macedo Gallery i en av Ponta Delgadas små gränder.

gallery_large

(Pauliana Valente Pimentels fotoutställning av ungdomar från São Miguel - ett samarbete mellan Tremor och den lokala konstfestivalen Walk & Talk.)

Pimentel har fotograferat soldränkt tonårslyster i det mest förmögna området i staden, liksom i det mest karga och socioekonomiskt utmanade området på ön, fiskebyn Rabo de Peixe. En unik och fascinerande plats, som flera gånger har utnämnts till det fattigaste kvarteret i Europa – men som ligger vykortsvänligt vid havskanten, och där gubbig tradition samspelar med högst synbara icke-normativa livsstilar. Transsexuella och genderqueer-individer är vanliga att se på gatorna i Rabo de Peixe. Flera av dessa individer har skildrats i Pimentels magnetiska porträtt, där alla ungdomarna – rika som fattiga - förenas i sin geografiska tillhörighet och längtan efter något annat än livet på en ö mitt ute i Atlanten.

Senare på kvällen tas vi åter till en överraskningskonsert vid en pool intill de varma källorna Termas de Ferraria på västra delen av São Miguel, där ett nattligt poolparty bryter ut i det lila skenet från den provisoriska scen som den brasilianske soundsystem-MC:n O Gringo Sou Eu har upprättat i ett hörn vid poolkanten. Det börjar regna, men det stör inte denna till större delen portugisiska crowd, där ett lustfullt Brasilien-Portugal-växelspel uppstår mellan MC och publik, som av förklarliga skäl mest angår de portugisisktalande i folkmassan. Jag stannar inte kvar länge dock, för nästa dag är det i arla morgon dags för den allra hemligaste programpunkten.

gallery_large

(Azorernas landskap överväldigar, vart man än vänder blicken.)

Klockan 04.30 på morgonen bussas ett femtiotal av festivalbesökarna till vad vi ganska snart inser är Ponta Delgadas flygplats, Nordela – och vad som visar sig vara en flygtur till São Miguels granne Santa Maria, och en heldag i detta om möjligt ännu mer paradisiska ö-landskap. Resan är ett sponsrat samarbete mellan lokal kulturförvaltning och turistministeriet i Azorerna, och vi får ta del av allt från en magnifik frukost på vad som måste antas vara lilla Santa Marias enda kulturkafé, till exkursioner i den häpnadsväckande naturen – som påminner om en korsning mellan Fårö och Nya Zeeland. Jag vet inte senast jag såg en så GRÖN omgivning. Santa Maria-utflykten får sitt klimax i en ytterligare överraskning (dessa tycks aldrig ta slut under Tremor), genom en konsert med det portugisiska psychrockbandet Boogarins, i en amfiteater mitt i den lilla staden Vila do Porto. Byborna tittar lika mycket på oss ditresta Tremor-deltagare, som på det svävande, svajande spektakel som Boogarins är live, med sångaren Dinho Almeidas kattliknande röst (ja, ett slags jamande), och gester. Det låter lika mycket Mac DeMarco som Jobim, lika mycket Tame Impala som Milton Nascimento. Efter konserten flyger vi den korta sträckan tillbaka till São Miguel och stupar i säng för att hämta krafter inför den sista pulserande Tremor-dagen.

Denna inleder jag med en lunchintervju med festivalchef Antonio Pedro Lopes, som såhär mot festivalens avslut så nära, men fortfarande med tusen saker att fixa, svävar mellan insomnia och hysterisk begeistring. Det är stort för honom att snart ha klarat av den femte upplagan av Tremor.

– När vi startade Tremor för fem år sedan, befann sig Portugal i en ekonomisk kris. Det var ett svart hål, verkligen. Här på São Miguel och i Ponta Delgada återspeglades detta genom att den turistindustri som idag är så välmående här, inte alls fanns på samma sätt. Det fanns inte alla dessa hotell, och lågprisflygbolag åkte inte hit i samma utsträckning. Och något lokalt stöd från kulturförvaltning fanns inte heller på samma sätt som idag, naturligtvis. Så vi fick arrangera festivalen för 5000 euro, där runt 40 band kom hit och i stort sett spelade gratis. Därför är det så fantastiskt att se vad både staden och festivalen har växt till idag, och hur tillgänglig den är.

gallery_large

(Tremors festivalchef Antonio Pedro Lopes.)

Många av årets festivalbesökare kommer långväga ifrån, och då främst från det portugisiska fastlandet. Men Tremors eko inom festivalvärlden har hunnit nå långt på fem år, och folk har även rest från länder som Australien, Tyskland, England, och så Sverige, förstås. Men en stor och synbar del av festivalen är lokalbefolkningen, och Antonio Pedro Lopes känner en stark glädje över hur växelspelet mellan Tremor och ungdomar på öarna har fått en mångfacetterad musikscen att leva upp även resten av året. Utöver traditionell musik och kammarmusik (det finns över 100 filharmoniska orkestrar på São Miguel), så har den lokala moderna musiken blomstrat särskilt de senaste två-tre åren, inte minst den lokala hiphopscenen – vilket Red Bull har skildrat i webbdokumentären AZ-RAP: Sons of the wind, från i fjol. Men en myriad genrer prunkar.

– Genom att vi har fortsatt att utveckla denna relation med den lokala musikscenen, så har den blivit allt mer mångbottnad, med sina egna subgenrer och scener. Det gäller allt från singer- songwriters till electronica, från ny experimentell metal till hiphop. Och på samma sätt som den lokala musikscenen här är fragmenterad, är även festivalens curering fragmenterad. Vi skjuter i alla riktningar på Tremor, vilket hjälper till att behålla vår öppna, gränslösa anda.

gallery_large

(São Miguel "huvudstad" Ponta Delgada är vykortsromantik som den bara kan vara i Azorerna.)

Finalkvällen på Tremor präglas onekligen tydligt av denna eklekticism, där vi efter konserterna med Liima, Baby Dee och Dead Combo alla samlas på den kombinerade nattklubben och galleriet Arco 8 i en gammal stenbyggnad vid vattnet, där vågorna slår hårt dramatiskt mot de rymdfarkostliknande ”tetrapods” i cement som har placerats på rad för att skydda bebyggelsen.

Efter att ha värmt upp till tonerna, bilderna och madrömslatexdräkterna under Lone Taxidermists spektakulära konsert, får allting sitt crescendo när den extravagante portugisiske DJ:n La Flama Blanca spinner sin tropicalism med en passion och ett engagemang som få DJ:s lyckas förmedla bakom sina spelare. Inpå morgontimmarna crowdsurfar han över massan av utmattade, lyckliga Tremor-besökare, som under flygresan hem dagen därpå med övertygelse kan konstatera att de har varit med om en musikalisk, kulturell och övergripande mänskligt bejakande jordbävning.

Kolla in ett tungt bildgalleri från festivalen

För mer info om Tremor-festivalen, besök den här sidan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA