x

Umeå Open: Tunga upplevelser från en 21-åring

Umeå Open: Tunga upplevelser från en 21-åring

Stadsfestivalen Umeå Open som startade i samband med att Umeå utsågs till ”Årets Popstad 1997” av Sveriges radio P3 – och året efter anordnade den första festivalen – startades för 21 år sedan. Årets festival är endast utsträckt över två dagar istället för fjolårets tre. Dessutom känns line up:en tämligen blekare än tidigare upplagor. Umeå Open som exempelvis fått besök av internationella storheter som Glasvegas, Interpol och Kavinsky för att nämna några, får i år nöja sig med en skara av enbart skandinaviska artister, varav ingen tycks klassas som en ”headline”-akt. Då festivalen styrs ideellt är sådana dippar naturligtvis mycket ursäktbara.

DAG 1

Med det sagt finns det givetvis fortfarande mycket guldkorn att finna på vad många fortfarande tror är en norrländsk tennisturnering, på grund av festivalens något missledande namn. Dag ett pyntas tämligen passande med exempelvis Mattias Alkbergs samtida tonsatta poesi, som känns som klippt och skuren för den studenttäta björkstaden. Lika pricksäker och naturligt rotad i vardagens dekadens levererar Alkberg en högtidlig mässa och sätter musik och färg på vardagens avsigkomna och monotona tankegångar. Publiken är full med unga människor som förstår och tar till sig varenda stavelse från Alkbergs påpekande lyrik. Mycket fint och mycket svängigt.

Men kvällens höjdpunkt blir som förväntat givetvis när Sveriges svar på PJ Harvey intar Vasakyrkan. Slowgold fortsätter att totalt hänföra vilket rum hon och hennes band än må befinna sig i. Närvaron från Amanda Werne är omänskligt mänsklig och det tar inte många ljudvågor innan man finner sig själv sitta med en öppen käft som en eroderande fågelholk, långt ner i en djupt euforisk trans. Den centrala kyrkan blir en perfekt lokal för denna uppenbarelse, som tillsammans med ljud och ljus projicerar en mycket stark tilldragelse mellan de vibrerande kyrkbänkarna. Detta var en av vårens starkaste upplevelser. Tack för det Amanda, Erik och Johannes.

Sedan rullar kvällen vidare, och som vanligt krockar vissa spelningar med andra. Så den stackars människan får selektivt välja vilken artist som får förgyllas av närvaro. Du som valde att ta dig till den något unkna Studion för att se Pale Honey gjorde självfallet ett mycket gott val. Tuva och Nelly är i toppform och denna kväll låter de snuskigt bra. Med sin råa och gnagande indierock förkapslar dom en fantastiskt suggestiv estetik som får blodet att koka. Tillkomsten av de något industriella elementen i vissa spår förhöjer musiken till något helt fantastiskt som får en drogliknande effekt. Man blir hög som fan och sedan mycket beroende.

Kvällens sista spelning för mig och ett antal andra glada medmänniskor blev Holy som fick axla Pale Honeys mantel i samma lokal. Från och till mycket vackert och träffande, men i det stora hela känns det som att det är något som saknas här. Exakt vad det är är svårt att svara på, men ikväll känns det som att Holy lämnat lite av energin och entusiasmen hemma, vilket smittar av sig i musiken. Strul med gitarrsträngar som resulterar i att introt till en låt skär sig rejält i tre försök är väl inget man kan skylla på, men det gör ju sannerligen inte helheten bättre. Holy känns denna kväll mestadels något röriga och ur fokus. Men här och där står stjärnorna helt rätt på himmelen och gör stunder mycket tilltalande.

DAG 2

Med festivalen i full gång, och samtidigt på sin sluttamp, inleds sista dagen av årets festival med riktigt tunga kanoner. Jens Lekman. Varför blev du som du blev? Återigen så blir det Vasakyrkan som får berikas med en överdos av ren och skär genuinitet och musikalisk genialitet. Lekmans vemodiga och själtärande verk berör så in i benmärgen att det nästan gör ont att existera. Vartenda andetag från Lekman grabbar tag i kyrkans salongsberusade medmänniskor på ett påtagligt vis. Det tar inte många låtar innan tårkanalerna till slut ger upp och vägrar ta till sig hjärnans uppmaning om att behålla någon slags värdighet med ett straight face. Lekman penetrerar och värmer upp själens frusnaste skrymslen med en oförglömligt pricksäker och sinnesangripande upplevelse. Tack Jens.

Kvällens nästa stop blir på kulturhuset Vävens scen Black Box där indielegenderna Shout Out Louds tar tag i kvällen och ger den en ordentlig skakning. Med perfektionism och briljans levererar de en mycket proffsig och solid känsla som verkligen håller världsklass. Publiken är mottaglig och på tårna, men alldeles för gles. Var är alla människor? Och hur kan de missa detta? Shout Out Louds förtjänar att blicka ut över ett hav av sardinpackade disciplar. Men hur som helst sätter de sannerligen en färg och förträfflig ton på kvällen, och bevisar hur relevanta de fortfarande är för musikvärlden.

Pink Milks dystopiska domedagsprofetia med en nypa 80-tals vibbar blir ännu en oförglömlig käftsmäll från årets Umeå Open. Vem fan behöver egentligen internationella tramsakter som Glasvegas eller Interpol när epitetet som Pink Milk existerar? Det är nu det verkligen börjar bli uppenbart att detta kanske inte var ett så dåligt 21-årskalas trots allt. Pink Milk häller ut och totalt dränker Umeå med sin vibrerande postpunkiga dark wave. Det ockultistiska utbredande ljudlandskapet är massivt svulstigt och pressas hänsynslöst ner i kroppen till en närmande bristningsgräns. Suggestivaste suggestivt med ett underbart rituellt jämmer och elände från de doomiga ljudvågorna som länge kommer ringa kvar i huvudet. Hatten av.

Tillbaka till Black Box där INVSN uppmanar till en feministisk revolution. Med Dennis Lyxzén längst fram som ledande fanbärare bjuder INVSN på en smäktande lavett som känns samtida och kraftfull. Lyxzéns påtagligt vibrerande energi och passion blir i kombo med den svällande industriella postpunken en fantastiskt stark konceptuell pungspark. Upproriskt och pålitligt påverkande för dopaminets doseringsnivåer. Det är omöjligt att stå still eller att inte i alla fall slåss en aning med luften för att få ut de känslor som INVSN tvingar kroppen att uppleva.

Sist ut är tungviktaren Beatrice Eli. Och nu tycks Umeå ha vaknat och rört sig ut från sina trånga studentkorridorer för att möta den kalla vårnatten. Nu är det smockat i den svarta lådan framför scenen när Eli strör ut sin pompösa powerpop över det törstande havet av färgglada huvuden. Eli är ett proffs som tycks veta exakt vad hon sysslar med, och hur man får publiken att känna sig delaktig och inte hungrig på känslointryck. Dock blir det aldrig särskilt intressant. Eli gör sin grej, och hon gör det mycket bra, men det blir något förutsägbart och outmanande när man efter några spår kan förutse precis hur nästa kommer låta. Möjligen att det ikväll kan saknas lite nerv i luften. Men hur som haver blir spelningen ändå en mycket värdig och storslagen avslutning på en festival som trots en synlig avskalning verkligen levererar tunga upplevelser som länge kommer eka mellan björkarnas lystna blad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA