x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Balladen som får andra ballader att be om ursäkt för sig

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Balladen som får andra ballader att be om ursäkt för sig

Att bestämma sig för en enda låt genom tiderna och sedan kora den till världens bästa är så klart en omöjlig uppgift. En uppgift som orsakar sömnsvårigheter i och med alla känslor av skuld och skam gentemot de tusentals låtar som är värdiga en sådan placering, men som måste väljas bort. Den enda vägen runt det är att välja en Tom Waits-ballad. Då kommer de andra låtarna att förstå.

Waits har på något sätt suddat ut skiljelinjen mellan album och låtar, eftersom skivorna snarare fungerar som novellsamlingar än romaner där kapitlen hänger ihop. Annorlunda uttryckt: varje låt med Waits är som ett album i sig! Faktum är att han suddar ut gränsen mellan litteratur och musik likväl. Är det någon musiker som bör få Nobelpriset i litteratur är det Waits. Men troligen sållades han bort av manskapet i ett ganska tidigt stadium, då Waits skriver tillsammans med sin livspartner Kathleen Brennan. Att ge priset till Waits vore alltså att indirekt ge ett pris till kvinnan i hans liv. Och det räcker väl ändå med att Akademien pliktskyldigt tvingas erkänna att kvinnor kan skriva skönlitteratur vart 50:e år? De ska väl inte behöva besudla musiken också?

Artikeln fortsätter under bilden.

gallery_large

Med eller utan Nobelpris skriver Waits ballader som får Dylans ballader att be om ursäkt för sig. Faktum är att han skrivit ballader som fått alla andras ballader att be om ursäkt för sig sedan 1973 års Closing Time. Troligen är det därför han känns så självklar som kandidat till världens bästa låt. Jag behöver inte känna mig otrogen eftersom att jag vet att alla andra låtar förstår mig och bugar sig för Waits. Sätt Tom Waits vid ett piano eller ge honom en trasig gitarr med två strängar och tryck sedan på record. Gör du det kommer människoliv att förändras.

Vilken av alla ballader är då konungens magnum opus? Är det någon av de fantastiska ballader han skrev under 70-talet, innan giftermålet och samarbetet med Brennan? Bara på albumdebuten Closing Time finns Ol’55, I Hope That I Dont Fall In Love With You och Martha med som tre möjliga kandidater. Eller kanske San Diego Serenade från 1974? Nej det måste väl vara Tom Traubert's Blues (Four Sheets To The Wind In Copenhagen) från 1976 års Small Change? Albumet där Tom Waits röst på allvar transformerades från en mänsklig sångröst till vad kritikern Daniel Durcholz bäst beskrivit med orden: ”like it was soaked in a vat of bourbon, left hanging in the smokehouse for a few months, and then taken outside and run over with a car.” Nej det måste väl ändå vara så att hans bästa ballad finns på något av de monument till album han skapade med Brennan under 80-talet? Efter att hon övertalat honom att gå ifrån sin mest bekväma miljö vid pianotangenterna, och utmana sig själv genom att komponera på andra (ofta märkliga) instrument.

Nej, nej, nej och åter nej! Den allra vackraste ballad som någonsin har skrivits är faktiskt Never Let Go. Första gången den hördes var på soundtracket till filmen American Heart från 1992. Senare återutgavs den som en del av arkivrensningen Orphans från 2006. Varje gång jag hör den här låten får jag en pånyttfödd barnatro på evig kärlek. Jag kan se framför mig hur den åldrade Waits sätter sig vid ett dammigt piano och bara börjar spela. Det känns inte som en skriven låt, utan som en låt som alltid funnits i hans DNA och bara väntat på att få komma ut.

Artikeln fortsätter under videon.

När jag tänker på låten får jag först alltid för mig att den bara består av piano och sång. Trots att här finns trummor, stråkar och dragspel. Det är inte för att de övriga instrumenten saknar funktion i låten, men Waits röst griper tag likt en röst från den andra sidan och liksom drar i hela mitt väsen på ett sätt som gör att allt annat slutar spela roll. Den får allt annat att upphöra för en stund. I de flesta stora ballader finns ett ögonblick som fungerar likt ett förlösande crescendo – själva katarsis. Tänk när Princes röst brister i Purple Rain till exempel. Never Let Go fungerar inte riktigt så, utan den griper tag när Tom Waits sjunger öppningsgraden ”Well ring the bell backwards and bury the axe” och släpper sedan inte taget förrän tre minuter senare. Tiden däremellan glömmer jag bort att andas och tappar uppfattningen om tid och rum.

Om jag ändå ska utmana mig själv och välja ett ögonblick i låten – alltså världens bästa ögonblick i världens bästa låt – måste det bli formuleringen ”You can send me to hell but I'll never let go of your hand.” som nog är den vackraste och mest dubbeltydiga formuleringen om kärlek som någonsin har skrivits. Waits frasering och sätt att leverera texten får mig att vilja gå ner på knä och fria till min sambo, lämna allt vi äger till en hemlös person och sedan sätta oss i en rostig Cheva och bara åka.

Det går så klart inte att analysera delarna var för sig och göra dem rättvisa. Never Let Go måste upplevas för att du ska förstå. Du måste låta den hitta dig snarare än tvärtom. Som med allt Waits skrivit låter det bäst på natten i ett mörkt rum. Det får inte finnas något som står i vägen mellan dig och känslorna som ljudvågorna skickar ut i rummet.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA