x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: "Hos somliga skulle den utgöra ett paradigmskifte"

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: "Hos somliga skulle den utgöra ett paradigmskifte"

Skratta du bara. Självklart finns det en låt därute som är Världens Bästa och är du inte medveten om vilken den är så beror det enbart på att du inte har hört den här ännu.

Var börjar man annars? Jag och den här låten har ett oerhört märkligt förflutet. Året var 1992 och var jag inte på ishockeyträning eller i skolan så befann jag mig oftast på en och samma plats: mitt rum nere i källaren hemma i Kramfors.

Jag blev inför gymnasiet inhyst i det gigantiska hobbyrummet, en yta som dessutom föreföll vara än rymligare tack vare en väl tilltagen spegelvägg. Ofta fantiserade jag om att huset endast bestod av de där fyra väggarna och inget annat, att det var min lilla stuga ute i skogen eller min båt ute på havet. Hur praktiska ting som toalettbesök, matlagning och annat skulle ombesörjas brydde jag mig föga om att lista ut.

Och varför skulle jag? Allt jag behövde fanns ju där inne: min stereo, min skivsamling och min nedsuttna, orangea fåtölj som nog än idag på tippen har kvar mitt arselavtryck. I min förvrängda värld är det mig och mitt rum Rivers Cuomo beskriver i In The Garage från Weezers blåa. Fast jag hade Alan Wilder och Martin Gore waiting there for me, snarare än Ace Frehley och Peter Criss.

Vänner med tillförlitlig smak samt Kramfors enda men bästa skivaffär Skivspegeln var mina vanligaste källor till ny musik. De och P3. Alltid redo med penna och block ifall nya grejer spelades i radio. En sen eftermiddag spelades en låt som inte lät likt någonting annat jag hört.

”Vad. Är. Det. Här!?”, tänkte jag. ”Sade programledaren att bandet hette Sugar?”.

Jag sneglade ner i mitt block. Där stod, hafsigt och spretigt, ”If I Can’t Change Your Mind” nedkrafsat utifrån en textrad som kontinuerligt repeterades.

***

Efter att legendariska Hüsker Dü upplösts 1987 i en salig röra av olika viljor, heroinmissbruk, tillnyktrande och kölvattnet av deras managers självmord gav Bob Mould ut ett par soloalbum. Trots hyllningar från kritikerna åtnjöt han snarare kultstatus än relevans hos allmänheten och efter att ha blivit hånad av Dinosaur Jr-fansen under en festival 1991 beslutade han sig för att återgå till det ruffiga men melodiska powertriokonceptet under namnet Sugar – ironiskt nog var Hüsker Dü inspirationskällan till banden vars publik nu dissade honom.

1992 kom Sugars blixtrande debutalbum Copper Blue ut och dess först fjärde – FJÄRDE! – singel If I Can’t Change Your Mind skulle småningom vilset treva sig fram på topplistorna likt ett bortsprunget barn i City. Faktum är att låten kanske inte ens hade kommit så långt, hade det inte varit för Moulds flerfaldiga gästspel som värd för klassiska MTV-showen 120 Minutes. Videon till låten roterade i programmet men radiokanalen KROQ, som då var landets mest inflytelserika för alternativrock, vägrade konsekvent spela singeln. Inte förrän 120 Minutes programledare Lewis Largent drog en lans för bandet och kontaktade KROQ:s assisterande programdirektör med uppmaningen att de gick miste om något började saker hända och lavinen var i rörelse.

Hos somliga skulle den utgöra ett paradigmskifte.

Mould – som vid den tiden ännu inte offentliggjort sin homosexualitet – tog en halvtimme på sig för att skriva hela låten, inklusive den medvetet könsneutrala texten, på en tolvsträngad akustisk.

Resultatet var inget mindre än fantastiskt. Helt jävla über-fantastiskt. Och jag ska tala om varför.

Inledningen är rakt på sak. Driv och högt tempo. Malcolm Travis gick i det eljest okomplicerade trumkompet återkommande loss på virveltrumman med ren kulsprutefrenesi innan slagserien åtföljdes av frekventa crashcymbaler. Moulds tolvsträngade akustiska gav ifrån sig ljud så kristallklara att de kunde singla sakta till marken likt snöflingor en tjugo-minusgrader-vinterdag. En sångtext om ett förhållande i fritt fall. Ur perspektivet från en huvudperson som tydligt balanserar desperation och acceptans i vardera handen.

Verser med versrefränger, enligt 60-talets ärkepopmanual – att riffets mönster sedan för tankarna till min hatlåt The Lion Sleeps Tonight är ett faktum jag gärna vänder andra kinden till.

Ett stick som går ner lite grann utan att tappa tempo, för att därefter successivt byggas upp mot ett crescendo och utropet ”…if you change your mind” avlöst av ett befriande kort solo. En sista vers innan två på varandra följande versrefränger, avrundat med njutbar defilering.

Bob Mould sjunger som om han svalt andrastämman ner i sin strupe och därifrån släpper ut dubbla röster.

If I Can’t Change Your Mind gav mig en känsla i själen jag aldrig känt tidigare. Jag ville höra den igen. Och igen. Och igen och igen och igen. Men jag hade den ju inte hemma där jag satt i min källare.

Då kom det över mig: ”Tänk om jag köper skivan och plötsligt får för mig att den inte var så bra som jag först tyckte? Jag vill verkligen inte förlora den känslan”.

Så jag gav fan i det, för att inte fördärva det ljuvliga ruset.

Lite som karaktären Sean Penn spelar i The Secret Life Of Walter Mitty, naturfilmaren som Ben Stillers rollfigur letar rätt på högt uppe i Himalaya. När han suttit där på en vindpinad bergskam och huttrat i flera dygn för att ta en bild på den ytterst sällsynta snöleoparden och när den plötsligt dyker upp i hans objektiv bara inte förmår att trycka av. För han vill leva kvar i ögonblicket som aldrig kommer igen, oavsett hur fin bilden blir och hur rik han kan bli av att sälja den.

Jag vet. Framstår man inte som patetisk i ett dylikt läge så vet då inte jag. Men man kan samtidigt bli troende för mindre. Kanske var det den underligaste avhållsamhet världen någonsin skådat. 20 år passerade utan någon som helst kontakt med If I Can’t Change Your Mind.

Sedan gjorde Spotify sitt intåg.

Nu blev det för enkelt. Jag kunde bara inte stå emot längre. Jag letade upp Sugar och tryckte play …

Magin bestod. Magin förstärktes. Magin är starkare än någonsin. Magin kommer aldrig att gå förlorad.

Världens Bästa Låt.

Men varför? Varför i hela helvete avhöll jag mig under alla dessa år?

För övrigt är versrefräng världens vackraste ord.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA