x

KRÖNIKA: "Jag har inga vänner kvar – visst är livet underbart"

KRÖNIKA: "Jag har inga vänner kvar – visst är livet underbart"

(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)

Det är då fan till att vara man.

Följderna av mäns manlighet är givetvis värst för de runtomkring, kvinnor, barn, transpersoner och icke-binära. Men vi lägger ju också krokben för oss själva.

Den här gången är det Sveriges rockfarbror och bondfilosof nummer ett, Ulf Lundell, som lagt krokben för sig själv – igen. Eller, egentligen verkar hela hans liv mest ha bestått av en lång räcka krokben, trots alla framgångar. Och denna gång är det egentligen inget krokben per se. Utan ett livslångt beteende som verkar ta ut sitt pris, nu när han inleder livets höst.

Uffe var väl akterseglad av samtiden redan när han hamnade i bråk med journalisten och författaren Karolina Ramqvist 1999. Den senare valde att publicera hans brev till henne i feministantologin Fittstim: ”Lilla gumman. Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången? Saknas pojkvän?” Det var nog tur för Uffe att sociala medier som vi känner dem nu inte existerade på den tiden.

Nu för tiden verkar han helt strandsatt. I sin nya lunta Vardagar driver den nyskilde författaren runt hemma, pysslar och irriterar sig på omvärlden. Och han har inga vänner. Inte en kotte. Till tidningen Sex säger han: ”utan socialt nät är det lätt att uppslukas av den totala meningslösheten”.

Alltså, allt detta bygger på andrahandskällor. Jag har aldrig läst en rad av Uffe och skulle hellre bajsa på mig på allmän plats än försöka sätta i mig någon av hans oredigerade och 700-sidiga malströmmar till böcker.  

Jag har knappt heller hört en hel låt. I en fylleyra, och något slags plötsligt uppflammande, förvirrat och nationalistiskt sinnestillstånd, på Roskilde för en herrans massa år sedan, bestämde jag mig för att se honom. Väl längst fram i publiken insåg jag att jag kände till max två av hans låtar. När han slog an första riffet i stående manspread var det redan på tok för mycket och jag lämnade konserten.

Men nu sitter jag alltså här och tycker synd om honom. Uffe klarar sig givetvis alldeles utmärkt utan min sympati, men det är så bottenlöst sorgligt på något sätt. Här har han gått genom livet rasandes mot allt och alla och regelbundet bytt livskamrat – allt yngre ju äldre han själv blivit. Inte tagit i känslor med tång på något annat sätt än genom ilska och konst. Och nu är han ensam.

Yngre och framtida generationer kan läsa hans böcker och lyssna på hans musik som sedelärande berättelser om 1900-talets manlighet och vad den gjorde med människor. Sedan kan han sugas upp i myternas värld. Och precis som dåtidens folk varnade barn för Näcken, så att de inte skulle drunkna, så kan framtidens människor varna barnen för Uffe, så att de inte kvävs av manligheten.

Allt det här var väl egentligen ett omständligt sätt att hantera min egen monumentala skräck för att sluta som Ulf Lundell.  Tänk att sitta där och nynna på den där Kent-sången:

”Jag har inga vänner kvar. Visst är livet underbart.”

Brr, usch. Dags för förändring.

Har du en krönika eller ett debattinlägg du vill få ut? Kontakta oss på [email protected]


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA