x

“Det är något med människorna framför scenen”

“Det är något med människorna framför scenen”

Situationen och mötet skapar magin. För den ständigt aktuelle Robert Hurula väntar ännu en träff med Way Out West-publiken. Med GAFFA pratar han om varför han aldrig skulle kunna “göra en Alice Cooper”.

– Jag sitter här helt fördjupad i nästa grej, så jag är egentligen helt inkapabel att prata om den här turnén.

Robert Hurula skrattar åt sig själv, åt de taffliga försöken att förklara hur han ser på de senaste årens framgångar som han påbörjar. Han är redan längre fram, ”i nästa grej”, och har svårt att blicka tillbaka. Men han är glad över allt som hänt, även om han inte förstår hur det kommer sig att allt gått så bra.

– Jag har bara hållit på precis som jag gjort innan och som jag nog hade fortsatt göra oavsett hur det gått. Så man får bara vara glad över att folk vill att man ska komma och spela, att de vill prata med en och sådär.

Det är inte många som får ett så brett genomslag när man är typ 35 plus …

– Nej … men jag har inte stannat upp och tänkt på det så mycket. Jag hoppas bara att det beror på musiken, för det är vad som betyder något i slutändan.

“Göteborg i allmänhet brukar bli jävligt bra”

Ett album och två EP:s har det hunnit bli sedan solodebuten för fyra år sedan. Den som kom efter att han under många år haft framgångar med band som Masshysteri och The Vicious. Det har också blivit en väldig massa spelningar, bland annat en GAFFA-hyllad spelning i Linnétältet på Way Out West för två år sedan. Nu ska han tillbaka för en spelning på Stay Out West.

– Så här i efterhand kan jag minnas att det var väldigt kul senast. Men Göteborg i allmänhet brukar bli jävligt bra, det är något med människorna framför scenen där. Det känns som att de fattar, att de är med på noterna. Jag har alltid gillat att spela i Göteborg och några av de bästa spelningarna har varit där.  

Han beskriver det som att han aldrig kan njuta i stunden på scen, då blir inte spelningar bra. Innan är han ”supersupernervös” och sedan är allt över på vad han upplever som tio minuter. Det är de spelningarna han i efterhand minns som bra. Och just spelningen på Way Out West var en sådan. Men varför funkar han så bra live?

– Jag har egentligen ingen aning, det enda jag vet är att jag aldrig tänker bli någon som tränar in ett nummer. Jag vägrar låta bandets tankar gå till något som kan liknas vid rutin, utan även om vi spelar samma setlist ska något annorlunda alltid kunna hända.

Hur viktig är scenen för dig då?

– Det där är konstigt, för det är inget jag saknar. Men samtidigt, det är först när låtarna känns lagom ofärdiga för att bli färdiga på scen tillsammans med och framför folk som det händer något. Låtarna är inte klara förrän den gången allting klaffar när man spelar dem inför folk. Det är de stunderna som gör det värt att hålla på överhuvudtaget.

Det är fint, att situationen och mötet är det som skapar magin.

– Ja, definitivt. Det är också det som jag tror passar den typ av låtar som jag tror mig kunna göra. Jag vet att jag hade varit inkapabel att göra som Alice Cooper och tänka ut en färdig show med rekvisita eller sätta upp en krogshow som man gör varje kväll. Det skulle aldrig gå, jag hade fått panik.

Så det kommer inte att bli ”Hurula På Hamburger Börs” med andra ord …

– Nej, det tror jag inte. Fast det är svårt att svara på innan den dagen någon kommer och viftar med en massa pengar. Haha. Fast det är aldrig någon som viftar med såna pengar, så det är lugnt.

LÄS OCKSÅ: Way Out West knyter ihop säcken med 11 namn – och presenterar spelschema


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA