REPORTAGE: Höjdpunkter från årets Øyafestival

REPORTAGE: Höjdpunkter från årets Øyafestival

I ett varuhus står en ung man i en trench och fingrar på ett skohorn av björk, han ser inte ut att vara mer än tjugo, i ena handen har han flera kassar. Dyr dansk design verkar falla honom i smaken. Utanför tar två unga backpackers skydd från regnet på en uteservering, de intar sin frukost – tre paket cigg. Nasjonalmuseet några Oslo-gator därifrån är fullt av turister och skiljer sig inte nämnvärt från hur det brukar se ut på traditionella konstmuseer: landskap, fiskare med sina båtar, nakna eller ammande kvinnor, en Monet, en Manet, en Zorn. Tre tavlor av kvinnliga konstnärer sticker ut: ett uttrycksfullt sagomotiv av svenska Hanna Pauli*, en mörkhyad kvinna i en trädgård av norska Astri Welhaven Heiberg* samt en familj i sorg av norska Harriet Backer*.

Øyafestivalen, Norges motsvarighet till Way Out West om man så vill, inleder med Phoebe Bridgers. Amerikanskan har svart höghalsad klänning och solglasögon med blått spegelglas. ”Jesus Christ I’m so blue all the time” sjunger hon och påminner om en målning av kvinnor i sorgdräkt. Bandet har svarta kostymer vilket förstärker intrycket av jordfästning ytterligare. Omslaget till albumet från ifjol agerar backdrop och Phoebe sjunger lika njutbart som på skivan. Krut och volym saknas dock för att hennes indiefolkpop ska lyfta live, bäst blir det mot slutet när hon (äntligen) tar i från tårna i Motion Sickness. Det stundtals mjäkiga till trots är det svårt att slita sig, Phoebes röst och coola rockstar-aura har en magnetisk attraktionskraft.

BETYG: ★★★★☆☆

Lika coola är trion SASSY 009 från Oslo. Sirkusscenen på festivalområdet dånar av rytmer och ljud. Det är elektronisk dansmusik med en släng av techno, ambient och tvärflöjt(!), en överraskande mix av något orientaliskt, industriellt och melodiskt. På scen ser vi Sunniva, Teodora och Johanna i originella kläder; glittrigt, blankt och böljande tyger. Sjöjungfrugrön, lila och rosa ljussättning påminner om ett korallrev, som det är havets ensemble vi ser vars mässande röster vill locka oss ner i atlantens bråddjup. Trion står i en cirkel, alla sjunger men inte alltid ihop. Publiken är fläckvis utspridd och SASSY 009 väcker rejäla applåder. Välförtjänt, för det vi får känns nydanande, wow!

BETYG: ★★★★★☆

“We are aware that not all women feel repressed, but we know that they are.
No one feels repressed before she has a dream, a vision of something better”
 – mottot från Sirene, ett norskt feministiskt veckoblad som utkom 1973-1983.

Sirene önskade förändra populärkulturens framställning av kvinnor och deras mål var att upplysa kvinnor om maktstrukturer och att få kvinnor att ta kontroll över sitt eget liv. Sirene finns representerat på Oslo Bymuseet likväl som en affisch från Norges första kvinnokulturfestival. Festivalen som hölls i Oslo 1979, var arrangerad av, för och med kvinnor. På affischen ser vi en grön kvinnodrake spruta rosa eld samtidigt som hon stickar en gul halsduk med kvinnomotiv.

Under festivalens andra dag får vi en maktuppvisning som nockar oss brutalt. Norska duon Smerz levererar en noga uttänkt konsert med underliggande budskap kring sex, makt, kön och mångfald. Henriette i androgyn framtoning, inleder med ljus R&B-röst sittandes på en kontorsstol. Deras avskalade, snärtande elektronika ekar i tältet. Catharina i flickig klänning alternerar mellan att dansa och styra ljudtekniken i full koncentration. Sättet hon rör sig på är fullkomligt hypnotiserande. Efter en stund dyker gäster upp på scen, först två blonda solariebruna snubbar som tränar med hjälp av metallstänger, vi i publiken blir deras gymspegel. I nästa akt bevittnar vi en runway; mannekänger av olika kön, form och färg spatserar förstrött på scen till Smerz pulserande beats. Publiken skriker överförtjust. No Harm, Because, Bail On Me… allt i deras repertoar låter bättre live, och likt SASSY 009 har Smerz insett att den elektroniska musiken kräver nya överraskande grepp för att nå fram på underhållande sätt. Tidskriften Sirenes gamla önskan, om att kvinnor bör äga framställningen av sig själva uppfyller duon med råge. Smerz håller oss hårt i sitt grepp, precis så hårt som vi vill bli hållna.

BETYG: ★★★★★★

LA-baserade Moses Sumney inleder avslappnat och det krävs inte många låtar för att inse att förträfflig musikalisk gastronomi försiggår på scen. Framför sig har Moses ett långt skaft med mikrofoner, skaftet lyser i olika färger beroende på vad han programmerar in. Det ser komiskt ut, som skaftet på en dyr sladdlös dammsugare. Med på scen finns musiker som följer Moses minsta vink, det svider i våra ögon, inte av lök men av det fantastiska fiolspelet vi bjuds på. Moses konstnärliga kompositioner har drag av klassiskt, elektroniskt, folk, jazz och soul. Frank Ocean och D’Angelo dyker upp i tanken, likväl som Solange och Bon Iver. Moses med magisk falsett är en stor stjärna på en liten scen, en stjärna i ordets rätta bemärkelse med en vilja att göra avtryck i en tid då många artister ser festivalspelningar som ”en vanlig dag på jobbet”. Moses ger inte bara musiken verkligt värde och seriöst innehåll, han visar också publiken omsorg. Han tar vår tid och våra dyrt införskaffade festivalbiljetter på allvar – en gest för evigt minnesvärd.

BETYG: ★★★★★★

Vigelandsparken i Oslo är världens största skulpturpark av en enskild konstnär: Gustav Vigeland. Parken innefattar mer än 200 skulpturer och det tillhörande museet har över 1600 skulpturer, 420 träsnitt och 12 000 teckningar i sin samling. Att Vigeland var en arbetsnarkoman av sällan skådat slag? You bet, men så borde också hans livsverk klassas som något av ett världsarv. Intrycket efter ett besök är att det snarare är skulpterade känslor än personligheter vi ser i varje staty. Känslor som är universella i alla mellanmänskliga förhållanden: glädje, kamratskap, osämja, förtvivlan, tröst, lek, åtrå, avskildhet, gemenskap. Att Vigelands kulturgärning efterlämnas till kommande generationer ger förtröstan till en värld som alltmer tycks vilja slita människor isär snarare än förena dem.

Utanför festivalområdet får jag Klassekampen i näven, den politiskt röda dagstidningen delas ut av hurtiga ungdomar. På sidan tre skriver svenske musikern Stefan Sundström kolumn (i översättning av Lars Nygaard). Sundström menar att den sönderslitande faktorn i världen är kapitalism: ”det rike mennesker er mest redde for, er at alt strevet har vaert forgjeves (…) Kapitalismen holdes igang av skam, skam for å vaere fattig”. Skam är också känslan som infinner sig när jag blir ifrågasatt av en kontrollant vid festivalens närmsta tunnelbanestation. Min biljett är giltig men jag har ändå inte gjort på ”rätt” sätt för att få resa. Kontrollanten brummar likt en småpåve om bötesbelopp. Min ilska stiger, jag skäms å Norges vägnar, skäms över att ett så rikt land väljer att ha en hel hord av extra kontrollanter vid stationen där de vet att massor av människor passerar festivalens sista dag.

Lindstrøm underhåller oss från Sirkusscenen. Den norske dj:n och producenten förenar sin elektroniska spacedisco med filmvisning. Fängslade bevittnar vi hur två män bär en orange kropp? Staty? Mumie? Vad vet vi inte riktigt. Den suggestiva historien tar sin början i Vigelandsparken och filmen fortsätter sedan visa männens långsamma vandring bärandes kroppen genom norska landskap. Det är jävligt konstigt men fascinerande nog extremt spännande. I publiken är det smockfullt och trångt, tillslut dyker männen med kroppen också upp på scen – till jubel givetvis. Ett konstprojekt eller en konsert? Oavsett vad, Lindstrøm ger både våra ögon och öron en meditativ upplevelse.

BETYG: ★★★★★☆

På en festivalscen står en ung man i en pärlemorsgnistrande poncho och ler överväldigat, han ser inte ut att vara mer än tjugo, i ena handen har han en mikrofon. Paljetter verkar falla honom i smaken. Kristoffer Cezinando Karlsen vann tre Spellemann-priser för sitt album Noen Ganger Og Andre (som undertecknad utnämnde till årets album 2017), nu avslutar han Øya 2018 och det börjar lite trevande. Det är tydligt att vissa i publiken inte är bekanta med hela Cez urbana popkatalog, men likt en mussla som öppnar upp, börjar det så småningom skimra och när kvällsmörkret faller och hans kändaste låtar får fart ekar allsången. I NRK dokumentären ”Takin Ova - Historien om norsk hiphop” får Lars Vaular och Karpe Diem välförtjänt utrymme, Chirag från Karpe Diem gästar också Cezinando under kvällen.

Cezinando fyller inte riktigt Lars Vaulars skor som avslutade Øya med bravur i fjol, men vad gör det när huvudpersonen tackar publiken likt ett lyckligt barn. En lycka som letar sig in i oss, som det vänligaste och varmaste ljus. Det sista vi hör från scen är ljudet av en trumpet, det är effektfullt.

BETYG: ★★★★★☆

Sommaren 2018 kommer både norrmän och svenskar minnas som het. Utanför min lägenhet, en av alla dessa varma dagar väcks jag av Aqua Aura, några unga killar i min Stockholmsförort spelar Frickys låt på hög volym, dom sjunger med i texten så gott dom kan. Sen spelar dom Jireel, sen Fricky igen.

På Parkteatret tar ett av Øyas alla klubbevent vid när festivalen är slut, Jireel och Drake hörs i högtalarna. När klockan slår 01.11 står Fricky med Cleo, Gonza-Ra och Erk på scen. Kvällen innan har gänget intagit Way Out West, men recensionspennorna efter den spelningen är vassa. Jag tänker på Jocke Berg, på hur de ”små små orden är svåra ord och de hårda orden är enkla ord”. Att vara en hajpad artist kan inte vara enkelt, för hajpen den skapar inte artisten själv, den byggs upp av omgivningen. Hajpen är också skoningslös, lev upp till den eller så är du värdelös. Hajpen tolererar inte heller att en artist kan ha en dålig dag. Det är givetvis inte rättvist, ingen ska behöva leva upp till andras förväntningar. Men så är det också ett konstigt klimat vi lever i, artister höjs till skyarna som gudar, övermänniskor, drottningar, kungar. Det är inte sunt och vi musikjournalister borde vara dem första som rannsakar oss själva i vad vi bidrar med. Kärlek tar oss medmänskligt längre än vad hajp och hårda ord gör.

”Vi:et” har alltid varit starkare än ”Jag:et” för Random Bastards, DIY-anda fast med ett extra T på slutet: do it yourself together. Fricky med RB-vänner får avsluta min vecka i Oslo och det är ett av dom finare boksluten man kan få. Jag skrålar med och tänker att göra saker tillsammans är grejen, Fricky vill få oss att fatta den poängen. Poängen är att det finns någon som svarar när du ropar Je T’aime.

 

*Hanna Pauli, ”Prinsessen”, 1896
*Astri Welhaven Heiberg, ”I hagen”, 1919
*Harriet Backer, ”Avskjeden”, 1878


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA