x

Grattis Madonna – länge leve omoralens väktare!

Grattis Madonna – länge leve omoralens väktare!

På 80-talet och in i 90-talet fanns det, något förenklat, en kung av pop och en drottning. På kungatronen presiderade den omåttligt populäre Michael Jackson. Och på drottningtronen den måttlöst populära Madonna. Nu är kungen död sedan länge. Men drottningen blir 60 år idag. Länge leve drottningen!

För oss som växte upp på 80-talet gick det inte att undkomma Madonna ens om man hade velat. Musikkanalen MTV stod på i varje ungdomsrum och Madonna slungades ut ur dumburken in i samtiden som en regelrätt pungspark. Rätt in i en konservativ era i USA och in i en kulturellt fattig epok i Sverige.  Idag är det kanske svårare att se hennes artisttilltag som särskilt kontroversiella – jag kan ha fel, moralismens fula nuna tycks ju vädra morgonluft – men då var hon på allas läppar.

Min ingång till henne var något oortodox. Småglin har ju jäkligt dassig smak – jag har en 4-årig vän som tycker ”Opa Gengnam Stajl” (mer känd som Gangnam Style) och Bada Nakna är det bästa som hänt världen. Jag köpte LP:n I’m Breathless (1990), kanske en av hennes sämsta plattor så här i efterhand. En skiva med storbands-swing inspirerad av filmen Dick Tracy, som hon också skådespelade i. Men det var också en port in till hennes musik, till den klubbiga och genomsnuskiga Erotica som skulle släppas två år senare och bakåt till alla smaskiga kontroverser hon serverade på 80-talet.

Madonna mottogs knappast bara med öppna armar. Hon upprörde katolska kyrkan och rasister med videon till Like A Prayer. Hon chockade ett homofobt samhälle när hon stod upp för HBTQ-världen. Hon väckte avsky hos moralens väktare – vilka var många – med sin explicita sexualitet. Madonna hade ett sådant genomslag att jag för första gången förstod att min farsa var något slags sexuell varelse. Han tyckte ”hon var sexig” – det var givetvis inte han som berättade det, utan morsan.

Madonnas sexuella uttryck har aldrig varit på någon annans villkor. Hon har spelat på de stereotyper och de krav som påtvingats henne som kvinna. Och hon var så långt ifrån flera av de andra kvinnliga stjärnor som fyllde mainstream-etern under 80-talet, de som fortfarande var tvungna att agera som påstådda änglar. Hon tog in den ohämmade, självständiga och sexuella kvinnan på poplistorna. Krattade manegen för sådana som Rihanna och Lady Gaga. Kvinnor som gör sitt och skiter i vilket.   

Så har hon fortsatt. Madonna går fortfarande på tvären mot hur en gamling ska vara. Framför allt hur en äldre kvinna ska vara. Hon går inte längre i den absoluta fören för popmusiken. Men hennes artist-jag är fortfarande den där popstjärnan som hånglade med en svart Jesus. Och när hon på albumet Rebel Heart (2015), som 56-åring, jämförde smaken på vigvatten med smaken på slidsekret så gick det en rysning av välbehag genom hela min kropp. En påtaglig rysning med förgreningar bakåt i pophistorien. Trots att albumet lämnade mycket i övrigt att önska. Madonna är alltid Madonna.  

Allt det här har hon gjort med så många odödliga poplåtar att de är omöjliga att lista. För så är det, hade inte Madonna skrivit låtar som backade upp hela projektet så hade hon bleknat bort efter Like A Virgin (1984).

Grattis, Madonna. Hoppas du överlever oss alla. Celebrate!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA