x

23 färska album du bör kolla in

23 färska album du bör kolla in

Spiritualized – And Nothing Hurt

Inför detta album ville Pierce ha samma episka rymd och storslagenhet som de konserter han genomförtde senaste åren tillsammans med en stor orkester och månghövdad kör.

Problemet var bara att sånt kostar pengar och det hade han inte mycket av. Istället är hela skivan inspelad på en enkel laptop i hans lägenhet, det mesta framfört av honom själv. Sedan har han flyttat runt reglagen tills nivåerna hamnat exakt rätt. - Janne Hallman

Chris Liebing – Burn Slow

En dansveteran. Chris har verkat på Frankfurts elektroniska scen sedan tidigt 90-tal. Även 2018 bygger han upp sinnessjuka ljudkollage och atmosfärer att både somna in och vakna upp till. Musik för dig som tokförälskade dig i Jon Hopkins Singularity från tidigare i år.

Princess Chelsea – The Loneliest Girl

Tankarna går direkt till Broadcast. Det finns något medvetet naivt förpackat i en lika elektronisk som levande kaleidoskopisk ljudvärld. Ekon och körer och den omedelbara glädjen till pop.

Swamp Dogg – Love, Loss And Auto-Tune

Nu har soulens evige oddball Swamp Dogg fått hjälp av Ryan Olson och Justin Vernon (Bon Iver). På den här skivan har Swamp Dogg använt sig av så mycket auto-tune att rösten stundtals är helt oigenkännlig – så förvrängd att till och med Kanye skulle rodna. Det kan tyckas märkligt att en av världens största soulsångare väljer att göra så. Men nu rör det sig inte om en artist som har för vana att välja uppenbara vägar heller. - Fredrik Langgrath

Satellite Stories – Cut Out The Lights

Det är dags att ta farväl av Finlands mest succérika indie-band. Satellite Stories slår spiken i kistan med musik som glider runt i Coldplay- och The Killers-land. Mainstream-kompatibelt med andra ord.

Waxahatchee – Great Thunder

Katie Crutchfield kan inte hålla sig utan skickar ut en längre EP med sluten pop. Det är sången, pianot och gitarren i fokus. Om förra veckans morgonmusik var Iron & Wines nysläppta EP, så har vi här skivan som tar vid.

Eric Bachmann – No Recover

Du hörde honom senast som gäst på Neko Cases album Hell-On. Hans karakteristiska röst, tänk Bon Jovi fast så mycket vänare och angenämare, visar sig direkt. Allt hänger på den och musiken är – precis som albumets omslag vittnar om – en stilla våg.

Oliver Coates – Shelley's On Zenn-La

Du har hört historien förut. En klassiskt skolad musiker går helt ner sig i elektroniken och skapar saker som både förbryllar och fäster sig som simpla popmelodier. Den här London-bördiges tidigare verk har bland annat släppts av Warp vilket också kan ge en fingervisning om vad vi har att göra med. För vänner av Autechre och Kaitlyn Aurelia Smith.

Steven A. Clark – Where Neon Goes To Die

Albumtiteln är briljant och visar samtidigt upp temat som binder ihop det här albumet. Clark står mitt i den rådande R&B:n men sneglar lika mycket åt rockhistorien. Det är funkigt, souligt och färgglatt. Neon som sticker i dina ögon, ett vidöppet disco-dansgolv.

Honey Hahs – Dear Someone, Happy Something

Dessa tre tonåringar har figurerat tillsammans med akter som Shame och Fat White Family men musiken är inte i närheten av tidigare nämndas stök. Det här är istället stämsång som hypnotiserar. Ett CocoRosie för framtiden. Ett ännu lugnare Girlpool.

Manu Delago – Parasol Peak (Live In The Alps)

Bara konceptet gör det intressant att ta del av det här verket. Ett gäng bestämmer sig för att ta alla sina instrument och maskiner och pulsa rakt upp i alperna. Här skapas musik som kan buntas ihop som postrock. Påminner ibland om Sufjan Stevens mer elektroniska grejer. Musiken är så varm och omslutande att bara tanken om var den har spelats in ger allt en ironisk touch. Björk är med på ett hörn ock, bara en sån sak. 

Markus Krunegård – I Huvet På En Idiot, I En Bar, På En Ö, I Ett Hav, På En Ö, I En Bar, I Huvet På En Idiot

Krunegård är i sin allra bästa form, och känns mer taggad än han gjort sedan debuten med Markusevangeliet för tio år sedan. Melodierna är pigga och fäster bra, produktionen klassisk men fräsch. Men framför allt är det texterna som är grejen. Denna gång är de genuint genomarbetade, med kluriga och klockrena rader på löpande band. - Janne Hallman

Seinabo Sey – I'm A Dream

En av Sveriges största soulstjärnor tar ton knappt en månad innan hon (förmodligen) fyller Globen. De tidigare singlarna har viskat att vi har att göra med ett mindre stordåd till album och det går inte att bli besviken. Med ibland små små gester gör hon allt så enormt. Nutidens gospel i kubik.

Twin Pigs – Scandinavian Nightmare

Allt är skit och inget förändras. Twin Pigs fortsätter att häva ur sig, förlåt, skrika ur sig, för att trösta ditt sinne och bedöva din hjärna. Och precis det gör de så in i helvete bra! Här blandas ren hardcore-punk med cello- och blåsdetaljer. Här gästas musiken av Grovy Nickz (Dolores Haze) och Edvard Valberg (Honningbarna). Här får frustrationen sitt.

Paul McCartney – Egypt Station

Innan skivan var ute avslöjar skribenter på välrenommerade tidningar att den där The Beatles-ikonen, han kan fan fortfarande. Tavlan som ses på omslaget ligger Paul själv bakom och musiken skivan bär på är det första helt nya materialet sedan 2013. Albumet ska låta som det känns att ta en tågresa igenom Egypten. Hoppa på tåget här.

The Blaze – Dancehall

De tidigare smakproven som har stannat när man väntar på att de ska växa går här in i en tio spår lång helhet kort och gott kallad Dancehall. Det är genuint, känslorikt och tyvärr något upphackat. Det är som att kusinerna Guillaume och Jonathan Alric vill hålla saker kortfattat bara för att. Som att deras på pappret så episka tackling av house stannar halvvägs i en punkig effekt. De mjuka mattorna till trots, här ska ingen lyssnare dras medhårs. Samtidigt är det så värt att ta del av.

MNEK – Language

Ja, du känner igen honom från den där Zara Larsson-hitten och det är något han så charmigt tar upp och driver med redan på det inledande spåret. Men MNEK är ju så mycket mer än en sidekick till vår gigantiska popstjärna. MNEK är av kött och souligt blod. Hans röst är sensationell och hans nya album borde konkurrera med de största.

Ital Tek – Bodied

Alan Myson från de brittiska öarna har genom åren fokuserat på dubstep, IDM och ambient. Hans nya album driver vidare i tidigare spår. Bodied är minst sagt cinematisk och målande.

Sauna Youth – Deaths

Ursäkta mig men hur bra är inte det här bandnamnet? Lika mycket frisk fläkt-vibb får man av hela albumet vars inledning Percentages är råbarkad-kalv-på-grönbete-punk. Om du gillar Eagulls och Hookworms kommer du även gilla detta.

Maribou State – Kingdoms In Colour

De har jämförts med The xx, Mount Kimbie och James Blake. DJ Koze och Bonobo har hyllat dem och nu är det dags att ta nästa steg. Räkna med musik som skiftar färg från spår till spår.

Amnesia Scanner – Another Life

Från Finland, men verkar i Berlin. Den här duon återvänder med elektronisk experimentell musik som gör sig lika bra på svettiga klubbar som på konstgallerier. Huvudsaken är att du känner något av det och att det sticker lite i dina ögon – och öron, givetvis. Det gör det.

Rebecca & Fiona – Art Of Being A Girl

Art Of Being A Girl är en kompromisslös platta som är raka motsatsen till en nyfödd prematurbebis – stark, resolut och frigörande. - Alexandra Lovén

Rådjuret – Rådjuret

Med löjligt fina indiemelodier och texter som behandlar ångest gör den här färska Luxury-akten allt helt rätt. En debut som sticker ut i en djungel, eller kanske i det här fallet snarare skog, av slentrianindie.

Alla album samlade i en spellista? Här:


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA