x

"Jag har fett mycket att vara arg över"

"Jag har fett mycket att vara arg över"

I Gambia slutade Seinabo Sey att vara en artist. Där hittade hon nya perspektiv som följde med tillbaka till Sverige och till Globen. Men känslan av att inte göra sina fans besvikna stannar förmodligen kvar för alltid.

På Cirkus i Stockholm 24 februari 2016 gör Seinabo Sey ett framträdande på Grammisgalan. Under sin låt Hard Time, med sitt bombastiska beat, ställer sig hundra svarta kvinnor bakom Seinabo i långa led. Helt svartklädda och orubbliga blickar de ut i publiken under hela låten.

– Det var intressant att se hur starkt folk reagerade på det där, att det var så jävla obekvämt för vissa. Jag kommer verkligen med värme ihåg när jag var klar att Kaliffa ställde sig upp först av alla i publiken. Kaliffa är gigantisk så man ser honom direkt, och då blev det nästan att jag började gråta. För det var så här, åh herregud jag står i ett rum med nästan bara vita människor. Jag hade glömt det. Det blev enormt påtagligt. Vi är så jävla få och det är så jävla ofta det står orimligt mycket vita människor på en scen och det betyder ingenting. Vi är så onormala här att om vi är många på en scen då är det ett jävla ställningstagande. Också hur mycket människor ville att jag skulle förklara det, jag blev helt tokig. Varför skulle jag förklara det? Det fattar ni väl.

Hur ser du på det framträdandet så här i efterhand?

– Det är under de tider när jag suttit hemma och inte fattat vad fan jag håller på med som jag har kollat på det klippet för att komma ihåg att jag kan något. Jag trodde ju inte att det skulle betyda så mycket för mig själv i efterhand, eller för någon annan som stod på den scenen heller egentligen. Men det var verkligen början på att jag började tro på mina egna idéer.

Tror du att det hade någon större betydelse och påverkan?

– Jag hoppas i alla fall att någon flicka såg sig själv för första gången på TV och tänkte vad fett att det finns så många som mig. Jag lackade ju för att jag tyckte att vi inte var med någonstans, det är som att vi inte finns. Ibland är argumentet ”jag hittar inga svarta modeller”. Jamen jag kan visa här, det finns hundra stycken. Folk kan sitta hemma och fundera på att det inte finns en marknad för det, att alla ser likadana ut eller whatever the fuck. Titta på det där så är det tydligt att så är det inte, vi är skitmånga. Och det tog tre dagar att få ihop de där personerna.

"Det blir alltid från ingenting till allt"

Det är sensommar i Stockholm. Värmeböljan är över och huden på armarna knottrar sig lite när man låtsas att vädret fortfarande håller för t-shirt. I lobbyn på ett hotell på Östermalm i Stockholm väntar  artisten som varit en av Sveriges mest framgångsrika, både här hemma och i USA, de senaste åren. Hon har mycket att stå i, senare under eftermiddagen ska hon klä upp sig för något som verkar kräva finstassen. För stunden är hon iklädd jeans och t-shirt och inte så sugen på att byta ut det mot något inte alls lika komfortabelt, skämtsamt förbannar hon sitt stora modeintresse.

– Det är mycket nu, det blir alltid från ingenting till allt. Men det är mycket roliga saker, det är svårare att skriva låtar. Allt känns lätt förutom det, säger Seinabo när jag frågar hur dagarna är så här några få veckor innan albumrelease.

I’m A Dream är Seinabo Seys andra album och hon beskriver processen som lång och knepig. Hon har en enormt hyllad debutskiva bakom sig och hade ett klassiskt dilemma kring vilken väg uppföljaren skulle ta.

– Det svåraste med att göra andra skivan var att utvecklas utan att gå för långt från det man var, och att fortfarande vara inspirerad av sig själv. Tycka att nu har jag skrivit det där på ett sätt som jag inte har gjort förut.

Varför ville du inte förändras för mycket från första skivan?

– Det är nog för publikens skull. Vem var det jag sa det till, jag tror fan det var Mwuana, att jag gillade en viss låt av hans. Och han ba ”är du en sån som gillar den låten?”, för han gillade inte den låten, tolkade jag det som. Jag skämdes så mycket när han sa så, haha. Han kanske tyckte att folk som gillade den låten inte hade smak. Och då kom jag på att jag också kan se ner ibland på vissa låtar jag har gjort.

Det klirrar i hotellets finservis när Seinabo häller upp kaffe och hon skrattar åt sig själv när hon nästan spiller.

– Man kan inte göra något nytt bara för att. Förstår du vad jag menar? Ibland blir det så när man är uttråkad. Också för att jag jobbar med mycket människor som kan göra lite allt möjligt och jag själv också rent praktiskt faktiskt skulle kunna genomföra många olika saker, men man måste ändå ha lite styrpinne på det där annars blir det ännu spretigare än vad det ändå uppfattas som att det är.

gallery_large

"Man måste sluta försöka sluta pleasa så mycket"

När jag frågar Seinabo mer om det faktum att hon nästan verkar tänka mer på sina fans än sitt eget kreativa utlopp förstår jag varför omtanken om dem är så stor. Seinabo är mer självsäker nu än vad hon har varit tidigare och därmed stärks även banden till hennes lyssnarskara.

– Om jag ska vara helt ärlig så börjar det som en fullkomligt självisk grej. Men en sak som min producent Mange har lärt mig är att om jag tycker att det är bra då finns det garanterat någon annan som tycker att det är bra. Det är viktigt att förstå för vem man gör musiken och för första gången i mitt liv har jag tyckt att det är rimligt att göra musiken för mig själv. För att min publik är någon som är som mig. Om jag värdesätter mina egna känslor kring det här så kommer säkert det vara mer inkluderande än något annat. Man måste sluta försöka sluta pleasa så mycket. Eller jag behöver sluta med det.

Hur hoppas du att albumet tas emot?

– Jag hoppas att folk lyssnar på det och att det kan betyda något i livet. Jag hoppas för min egen del att det kan leda till ett kreativt liv som är större på något sätt. Det kanske låter konstigt men att det ska öppna dörrar för mig att hitta platser i världen, människor i världen att göra musik med. Förut trodde jag, eller jag kanske tror det varannan dag fortfarande, att jag ville ha ett lugnt liv och bara vara allt jag förknippar med att vara normal. Men nu har jag också kommit på att nej, jag ska nog bara maxa det här konstnärsflummet. Jag vill bara åka och kolla på en trumma i Kina, jag vill flippa ur och utforska musik och konst och åka runt. Det hade varit kul.

Men ändå göra låtar som inte gör dina fans besvikna?

– Ja, det är verkligen viktigt. Jag lovar! Om jag får de där grejerna ur mig så kommer jag hem och så ska jag pull it back, haha.

Något som är ganska ovanligt är att du har så många olika sound, det är svårt att placera din musik, tänker du också så?

– Jomen så är det nog säkert. Jag orkar inte bry mig om det för då måste jag rita om hela mig själv. Det kan inte vara det som kommer först. Men det hade säkert gått bättre för min musik om det var tydligare vem jag var, för samhället accepterar ju inte så många konstiga svarta kvinnor åt gången. En per tionde år typ. Det är säkert inte till min fördel kommersiellt men det hade varit för mycket att renovera om sig själv på det sättet.

Det är nästan svårt att tänka sig hur det hade kunnat gå bättre än vad det gjorde för Seinabo när hon slog igenom. GAFFA-Priser och nomineringar för Grammisgalan och P3 Guld regnade över stjärnskottet, och ofta var det inom kategorierna som täcker hiphop, soul och R&B.

– Det förstår jag. Alla mina referenser, alla grundstenar i mig är hiphop, soulmusik och reggaemusik, svart musik överhuvudtaget. Sen är det ju absolut så att det känns som att jag kan göra en rocklåt och så skulle någon kalla det för soul för att jag är svart. Det har jag verkligen tänkt ibland. Det gör ingenting men det problematiska är kanske att vi avkräver svarta kvinnor tydlighet på ett större sätt. Det är ju problematiskt, men om man vill betinga min musik med soul och hiphop så blir jag bara glad, det är lugnt.

Slutade identifiera sig som artist

Under dryga tre år gjorde Seinabo Sey över 120 spelningar och levde i ett ständigt turnerande. Hennes sista stora gig var på AfroPunk i augusti 2016. Planerna på album nummer två hade redan då funnits i tankarna ett tag och en Seinabo i full gas var redo att sätta igång direkt. Men två år har dröjt, under vilka Seinabo både har jobbat och slappat i det tysta.

– Jag var så uppe i varv efter allt turnerande och sa att nu ska vi in i studion direkt. Jag ville ha sessions inbokade till december. Jag ville att det skulle gå fort och jag uppskattade att jobba mycket. Med det där momentumet som jag hade så hade det nog varit bra om jag följt upp det lite fortare men så blev det inte. Jag var redo att jobba ihjäl mig men det var nog lite stress.

En bit in i arbetet med det som nu blivit I’m A Dream åkte Seinabo till Västafrika – till Senegal och till Gambia där hon delvis vuxit upp – för en längre period. Orsaken till resan var att spela in två musikvideor, men istället för att åka hem och fortsätta jobba på skivan stannade Seinabo kvar.

– Kanske den enda gången som jag i hela mitt liv lyckades sluta identifiera mig själv som artist eller konstnär var när jag åkte till Gambia. Jag gjorde mina musikvideor men sedan stannade jag kvar och tänkte faktiskt inte på en enda jävla låt på två månader. Och det var så jävla fett för det har aldrig hänt förut. Att bara vara en vanlig tjej. Jag gick runt i klänningar varje dag och var gullig och solade. Det var som en annan del av min personlighet. Jag fick leva lite. Det var skönt. Plus att jag verkligen var jävligt trött på att vara i Stockholm, jag behövde lite perspektiv på vad jag höll på med.

Hårt slit för stora avtryck

Om man ska beskriva Seinabo Sey är det lättast att börja med rösten. Den stora, oemotståndligt vackra och egensinniga rösten som berör innerligt. För att sedan gå vidare till hennes genrelösa låtar, de som inte går att stoppa in i ett fack. Ibland smattrar hårda trummor, ibland är det avskalat akustiskt och ibland något helt annat. Har du henne i lurarna upplevs Seinabo som fri, säker och med en enorm pondus. I verkligheten har hon svårt att veta när en låt verkligen är bra, jobbar medvetet med självkritik och sliter hårt för de stora avtryck hon lämnar.

– Jag är väldigt kritisk, absolut. Jag gillar att känna att jag utvecklas. Det är så jag har blivit bra på det jag gör. Jag menar, jag går inte i skolan, det finns inte så många nötter att knäcka egentligen om jag inte skapar dem själv. Hela den här världen är uppbyggd så att man glorifieras och det ska hyllas. Att komma till en viss punkt och börja tro på myten om sig själv är förödande tror jag. Jag är hård mot mig själv men jag tror att det är nödvändigt för det här är världens lättaste jobb annars.

GAFFA-Priser, Grammisar och P3 Guld-statyetter, gäst hos Conan O’Brien, toppbetyg av kritiker. Succén som kom med debutsingeln och albumet Pretend går att mäta. För Seinabo Sey innebar det även en total förändring i livet. Från att ena dagen ha sovit runt hemma hos kompisar och leva på mindre än nudlar, levde Seinabo plötsligt som en ständigt turnerande och hyllad artist.

– Jag förstod inte det då men det var ju helt hysteriskt. Jag kan ju fortfarande tycka att det går bra nu men det går inte lika bra som då, haha! Utan att känna någon sorg över det alls, för om man bara får testa det där en gång så räcker det också. Jag är väldigt tacksam för den perioden för jag fick en helhetsbild av det här livet väldigt fort. Lite posttraumatisk stress har jag kanske, men det var ju fett som fan.

Vad har varit skillnaderna när du skrivit andra skivan, jämfört med första?

– Det är klart att jag har fått ett större självförtroende ändå, musikaliskt. Och en självkänsla där jag äntligen tror på mig själv och litar på mig själv musikaliskt. Litar på att nånting blir bra. Det kanske jag inte riktigt vågade tro förut. Jag har alltid vetat att om jag får en mikrofon så kan jag få människor att känna någonting men det är ju så mycket mer än det att vara artist.

Det nya albumet innehåller bara nio låtar trots att Seinabo spelat in material som skulle kunna fylla tre eller fyra gånger så många album. Hon berättar att hon i efterhand ångrar några låtar på Pretend, debuten från 2015, och till I’m A Dream har hon varit hård och sorterat bland spåren. I erfarenheten hon har tagit med sig från första åkturen har hon förstått hur viktigt det att ha en nyanserad syn på sig själv som artist.

– Jag ser inte mig själv så mycket utifrån och jag tror att det kanske är det jag gillar mest med mig själv. På gott och ont. Det hade varit bra vissa dagar, för att jag har så himla dåligt självförtroende, att se mig själv utifrån och förstå att människor tycker att jag är bra. Men generellt tror jag att det gynnar mig för den här världen är så jävla ytlig och det handlar så mycket om mig allting. Om jag också ska börja tycka det kommer jag bli den största narcissisten på hela jorden.

Rasism och tillhörighet

På Seinabo Seys nya album finns låten Breathe, en otroligt stark låt som behandlar rasism och tillhörighet. Dramatiska men avskalade stråkar sätter tonen och låter Seinabos sång och ord ligga långt fram, nära medvetandet. Seinabo berättar att hon skrev Breathe under en av hennes stora dippar.

– Jag hade fastnat lite med allt och jag fattade inte vad jag höll på med, kanske för att jag var lite deprimerad och inte tyckte att det fanns ett värde i att skriva musik för min skull just då. Så jag åkte till Senegal och satte mig på ett hotell själv. Det är samma kultur som Gambia men de pratar fett mycket franska och jag fattar inte franska så jag kände mig lite som ett UFO där. Men jag kände ändå solklart att jag ska vara här. Om det ändå ska hanteras problem då hanterar jag hellre dem i Senegal.

En vecka innan höstens riksdagsval, och Seinabos albumrelease, stod hon på scen framför ett slutsålt Popaganda i Stockholm. Inbjuden till First Aid Kits stora spelning framförde hon Breathe backad av systrarna Söderberg. Det är en låt mäktig nog att marschera till, refrängen är ett soundtrack för alla som kämpar för rättvisa. Men trots de stora vyerna som låten innebär så föddes den från något väldigt specifikt och personligt.

– Jag kommer tydligt ihåg att jag sa till mig själv att jag skulle på simplast möjliga sätt, utan att skämmas, skriva ner varför jag var där. Då kom jag på att liksom det är fett kul bara att någon raggar på mig någon gång, alltså det händer aldrig här i Sverige, och då skrev jag ”I don’t have to explain to them why I’m beautiful”. Just då var det jättetydligt för mig att jag kände mig som en del av samhället.

Refrängen i Breathe består av slagorden ”Forward Ever, Backwards Never”. Seinabo hade hört sin pappa säga frasen många gånger, men det var först när hon hörde den i ett tal av Gambias utbildningsminister, tillika Seinabos gamla rektor, som hon mindes den. Orden har sina ursprung i Ghanas första president Kwame Nkrumah.

– Jag gillade den där konstiga grammatiken och tänkte jag att det passar ju bra som poplåtsmaterial. Så jag bara tog det och gjorde en refräng av den. Jag trodde inte att jag skulle få ha kvar det, jag vet inte om det är lagligt att göra så? Haha. Det får vi väl se.

Du har sagt att det är en ”achievement to be happy”, vad menar du med det?

  Jag har fett mycket att vara arg över. Folk kastar skit i ens ansikte hela dagarna. Så jag är stolt över mig själv när jag inte är arg. Det är inte lätt för någon av oss som är annorlunda på något som helst sätt. Det är mycket som skulle kunna göra att man tappar modet eller hoppet, faktiskt. Jag tycker vi ska high fiva varandra, bra att du inte har gått under liksom! För alla jag känner är på väg att gå under. Jag blir så fascinerad bara senaste halvåret över hur många, framför allt unga svarta kvinnor, som smyghintar om hur deprimerade de är. Alla blir så trötta, alla blir så ledsna, alla känner sig så jävla ouppskattade. För det är så det är. För det finns två, tre svenska artister som är svarta, det förändrar inte ett jävla skit.

Seinabo pratar om att alltid behöva förhålla sig till något och om bråken som följer.

– Jag måste alltid titta på en förvirrad blick när jag kommer på något som är utanför mallen. Jag blir alltid på något sätt utmanad för att människor inte ens förstår vad som ska hända, förstår du vad jag menar? Det är tufft, och det är lugnt att säga det högt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA