x

Mainstream för hipsters?

Mainstream för hipsters?

Det var rätt mycket Matthew Houck inte förutsåg för drygt fem år sedan. En hel del, när allt kommer omkring.

Till att börja med gav uppbrottsskivan Muchacho Phosphorescent ett välförtjänt genombrott och Paste Magazine utsåg den till 2013 års bästa album. Song For Zula blev om inte en monsterhit så åtminstone en modern tårdryparklassiker.

– Gensvaret den låten fick, att den blev vad den blev, det var och är fortfarande en total överraskning för mig, berättar Houck över telefon från ett hotellrum i Amsterdam.

– Den avhandlar ett tungt ämne, vet du. Jag hade då aldrig trott att den skulle tas emot så väl av publiken, men det gör mig stolt och tacksam. Sanningen att säga brukar jag känna mig stolt över alla mina låtar, däremot lyssnar jag sällan på dem när nästa skiva väl är klar. Allt jag hör är ändå bara saker jag kunde ha gjort bättre eller annorlunda. Egentligen är det så med Zula också, men på det stora hela har den verkligen stått sig bra.

Eh, typ.

Du själv brukar ofta citera små textsnuttar från olika sånger, så pass att du till och med inkluderade en Johnny Cash-rad i inledningen av Song For Zula. Sångtexter i allmänhet är viktiga för dig, men känns det även som att dina egna texter är det för andra?

– Jag får ofta frågan om vad jag vill med det där, med citerandet. Inget är viktigare för mig än lyrik, särskilt sångtexter och poesi. Ibland har de rent av räddat mitt liv, de är som små ögonblick av magi som visar en vägen. Jag har sett folk som tatuerat in textrader från Song For Zula och Wolves och sådant gör mig jättesmickrad, när saker jag skrivit betyder så mycket för andra. Det är svårt att prata om det här utan att låta flummig, men man blir hedrad och rörd.

Någonstans på det ljuva internet såg jag någon sträcka sig så långt som att Muchacho gjorde Phosphorescent ”mainstream”, vilket kanske var att ta det ett steg för långt. Mainstream för hipsters, möjligen, men ens det kanske vore rena dödskyssen … ?

– Ha ha! Nja, ”mainstream” känns nog lite avlägset … Men visst, spelplanen förändrades, det gjorde den. Så länge jag inte fuckar upp allt har jag om inte annat en etablerad karriär. Samtidigt hade jag sysslat med det här oavsett, det fanns ingen plan B.

Blev pappa mitt under turné

En sak ytterligare som Houck inte förutsåg var att han i samband med Muchacho skulle träffa sin fru, australiensiska musikern Jo Schornikow, vilken också blev fast medlem i Phosphorescent. Hur de träffades berättar han för övrigt om i den ovanligt glättiga New Birth In New England, första singeln från nya albumet C’est La Vie.

– Jo, den är i princip självbiografisk, medger han nästan skamset. Förhoppningsvis kan den fungera för andra att relatera till ändå.

På kort tid gick han från att vara nyskild med lite väl stark lockelse till dekadent leverne till att i rask takt bli både nykär och pappa mitt under Muchacho-turnén.

– Ja, vår dotter fick mestadels tillbringa sitt första år ute på vägarna. Sedan när vi turnerat färdigt fick vi en unge till, en pojke, konstaterar Houck och brister ut i ett gapskratt när han inser hur hysteriskt det låter.

Nu under hösten är det dags att ge sig ut på turné igen med C’est La Vie, vilket framstår som något av en utmaning när hela familjen numera ingår i det kringresande sällskapet.

– En utmaning kommer det helt klart att bli … Förvisso har barnen varit med på ett par enskilda festivalspelningar, men aldrig flera veckors turnerande.

Hur har ni förberett er?

– Ehm … genom att inte göra det alls och istället låtsas som att allt är lugnt, haha! Ärligt talat, när jag kommer hem måste vi sätta oss ned och räkna antalet personer som åker med. Redan bandet och alla runt omkring börjar bli många, lägg därtill en familj med ett par ungar plus att vi behöver ha med en barnvakt. Det kommer att bli en hel del folk, så vi måste klura ut hur vi ska fixa det.

När han kommer hem, ja. Hem är numera Nashville och inte Brooklyn. Megaidyll istället för megacity. Bilden tornar upp sig automatiskt för ens inre ... Bilden av hur allsköns musiker och artister samlas vid öppet hus hemma i familjen Houcks lummiga trädgård för lite avslappnad barbeque, bärs, kulörta lyktor, spring in till studion för pålägg, ut kommer mästerverk efter mästerverk …

– Du, det var drömmen jag hade och fortfarande har, men vi måste få det lite mer funktionellt först. Jag fokuserade på att få skivan klar eftersom jag varit medveten om att det började ha gått för lång tid sedan den förra. Så jag lyckades få i ordning saker och ting så pass att jag själv kunde arbeta där. Men jag älskar tanken på att det skulle hända.

Vi också, Matthew. Vi också.

Tills det blir verklighet väntar vi istället med spänning på vilka textrader från C’est La Vie vi ska tatuera in.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA