x

Progressive Circus 2018 – rapport från en jämställd och nyskapande svensk festival

Progressive Circus 2018 – rapport från en jämställd och nyskapande svensk festival

Progressiv rock: musikgren som utvecklades på 60- och 70-talet av band som Yes, Genesis och Pink Floyd, och kännetecknas av konceptalbum, långa låtar och musik färgad av medlemmarnas spelskicklighet. Ej att förväxla med den svenska proggen. Progressive Circus 2018 arrangeras på Palladium i Malmö av Kulturpunkten med hjälp av Musikverket och Jämställd Festival.

Det är ingen tvekan om att progressiv rock i alla dess former är en musikgenre för människor med entusiastisk läggning. Fansen är otroligt dedikerade, spenderar massor av pengar på skivor och ljudsystem och gör inte sällan progen till en del av sin livsstil. Den största nördfaktorn kommer kanske ur att det finns någon sorts självuppfyllande poäng i att veta så mycket som möjligt om så många band som möjligt. Kan betraktas som elitistiskt, jag föredrar nördigt. Charmigt nördigt.

LÄS OCKSÅ: Svenska gruppen portade från Guatemala – anses "satanistiska"

Progens breda värld är absolut populär men inte särskilt lukrativ. Det saknas pengar och därmed i hög grad turnéer, för att inte tala om festivaler. Så det faktum att en av Europas erkänt roligaste arrangemang inom scenen har etablerat sig i Malmö är egentligen helt otroligt. Visst är det varken de dyraste eller största namnen som uppträder men arrangörerna lyckas år efter år locka spelningar som på ett eller annat sätt är riktigt exklusiva. Och med dem kommer fansen – 2018 års upplaga av Progressive Circus har besökare från såväl Danmark och Finland som Storbritannien, Ryssland, Tyskland, Mexico och Australien.

Ytterligare en fantastisk bedrift ska nämnas innan det är dags för referat av de fem konserterna. Under åren har Marcus och Anna Enochsson, initiativtagare, strävat efter att göra festivalen så jämställd som möjligt. Det kan tyckas klurigt med en genre som vid första tanke skriker gubbig, men förut har de faktiskt lyckats ha precis lika många kvinnor som män på scen. I år är männen något fler, däremot är alla akter antingen kvinnodominerade eller kvinnofrontade. Det är väl egentligen bara Way Out West som lyckats uppnå samma mål? Stora applåder!

LÄS OCKSÅ: Ny studie: Livemusik är den ultimata flykten från ”digital overload”

Nedan följer kommentarer av samtliga konserter från årets upplaga.

gallery_large

Merit Hemmingson

Även när det kommer till åldersspannet har Progressive Circus varit duktiga med mångfalden. 78 år gammal är Merit Hemmingson en av Sveriges äldsta aktiva musiker. Album nummer 24 släpptes 2016 strax innan hon blev invald i Swedish Music Hall Of Fame. Musikkarriären har pågått sedan mitten på 50-talet. Därför bör hon inte placeras i skuggan av konstellationer som dök upp senare, men för att beskriva musiken kan vi ta hjälp av Hansson & Karlsson och Kebnekajse. Med sig har hon trummisen Wille i röd burdungy-sammetskavaj och sin stora, fina elorgel med tillhörande leslie. Under setet på 45 minuter får vi höra Merits egna tolkningar av klassiska brudmarscher såväl som eget material och hyllningar till Jan Johansson. Humor och värme präglar mellansnacket, inte minst är det kul att höra hur Ack Göta Konungarike visade sig vara Nederländernas nationalsång. Merit Hemmingsson visar sannerligen inga tecken på att ge upp sin över 60 år långa musikaliska karriär. ★★★★☆☆

gallery_large

Anneke van Giersbergen

Det är noll tvekan om vem som är lördagens stjärna. Den nederländska sångfågeln frontar festivalens huvudakt men har också tilldelats ett eget, akustiskt sett. Spelningen är arbetsnarkomanen Anneke van Giersbergens första i Sverige sedan ett halvlyckat framförande med The Sirens 2015.
Trots att hon mer eller mindre besitter undertecknads favoritröst i hela världen blir det, rent objektivt, inte mycket mer än en trubadurig mellanakt av det hela. Å andra sidan väljer jag lätt det här framför alla andra gitarrsnubbar och snubbor på planeten. I egna låten Circles samt ett stycke vardera av Ayreon och The Gathering kommer hennes röst till sin rätt på bästa vis. Även Pink Floyds Wish You Were Here krossar alla akustiska covers som spelats in och avslutande Iron Maiden-covern går hem hos publiken. Foreigners I Wanna Know What Love Is och Mister Misters Broken Wings är kanske inte de roligaste låtvalen med tanke på hur mycket Anneke har att plocka ur sin katalog. Men som intermission betraktat: härlig underhållning. ★★★★☆☆

gallery_large

Promise And The Monster

Halvvägs in uppträder den kanske mest udda fågeln i sällskapet. Billie Lindahls hjärtebarn har egentligen inte mycket med den klassiska/stereotypa progscenen att göra. Det skulle väl i så fall vara att Opeths frontman Mikael Åkerfeldt är ett stort fan eller att bandet dykt upp i liknande sammanhang förut. Men det är ingen tvekan om att kvartettens musik är progressiv – på riktigt.
Mixen av stämningarna som uppstår live är rejält oortodox. Bandet har jämförts (och turnerat) med José Gonzales, en likhet som rejält faller bort live. En som saknar bättre referensramar drar snarare fram First Aid Kit och Massive Attack ur referenshatten. Billie plockar knepiga, brutna ackord med alla fem fingrar och sjunger spöklika stämmor tillsammans med Jennie Ståbis. Samtidigt bidrar effektspäckad fiol och minimala slagverk till en folkig känsla. Om alla andra mellansnack präglas av lika delar humor och kärlek är Promise And The Monster iskalla i jämförelse. Musiken låter ungefär som att promenera i en glänta i skogen och stöta på ett ufo. I sista låten dundrar rymdskeppet iväg med pukor och crescendon. Medlemmarna lämnar en efter en tills bara Hanna Andersson står ensam kvar. Fiolen dör ut, konserten dör ut – djävulskt effektfullt. ★★★★★☆

gallery_large

Iamthemorning

Visst, alla årets bokningar är i någon mån exklusiva, men om det är något som en verkligen inte får chansen att se varje dag så är det rysk progrock. Iamthemorning, i studion en duo men på scen en kvintett, besöker Sverige för första gången med sin säregna musik som kallats för ”chamber prog”. Jag blir inte helt klok på var etiketten passar in men det ständiga pianot ger absolut vibbar av att befinna sig på en lyxig herrgård.
Sångerskan Marjana Semkina verkar ha sugit åt sig resten av medlemmarnas karisma och är definitivt den mest iögonfallande av alla festivalens musiker hittills. Under låtarna svävar hon runt över golvet barfota, i vit klänning och med sina dreadlocks uppsatta likt i en kanelbulle i nacken. När det inte spelas bjuder hon på mörkare och mörkare humor, om hur hon vill ta oss hem till Ryssland men att det inte går och att de stycken som låter muntra inte alls är det. Med hennes egna ord handlar bandets texter om ”smärta, depression, självmord och mordbrand”. Även en låt om elchocksterapi får plats i setet.
Ljudet är inte optimalt för musiken, vilket vi nog får skylla på lokalen. Inte heller är det någon vidare upplevelse att se de andra fyra, svartklädda ryssarna titta ner på sina instrument. Men musiken som sådan är till stor belåtenhet, inte minst för mexikanerna i publiken som sjunger med för fulla halsar. Där kan vi snacka om hur musik förenar. ★★★★☆☆

gallery_large

Vuur

Kvällens huvudakt hade inte kunnat framträda på förra upplagan av Progressive Circus 2016, helt enkelt eftersom de inte fanns. Men med Anneke Van Giersbergen på sång och resten av uppställningen full av toppmusiker är det ingen tvekan om att Vuur förtjänar sin plats längst upp på affischerna. Extra kul är att de är – så vitt jag kan minnas – det första regelrätta prog metal-bandet som spelar på festivalen.
Och jädrar vad metal det låter. Ljudet är imponerande bra och de extrasträngade gitarrerna låter nedstämda till någon mörk zon i djuphavet. Vissa hade kanske förväntat sig att Vuur skulle hålla sig till material från sin egen debut In This Moment We Are Free - Cities. Den integriteten tillåter de sig dock att tumma på. Redan spår nummer två blir crowdpleasern On Most Surfaces från Annekes tid i The Gathering och avslutar konserten gör samma bands klassiker Strange Machines. Vid det läget har de flesta i publiken rest sig ur stolarna och smält samman med bandet som delar golv med oss. Och hur bra Vuurs egna låtar än är – för det är de – så gör bara överraskningsfaktorn att alla covers blir höjdpunkter. Gentle Storms The Storm med episka Hollywood-körer på backtracks och Devin Townsend-låten Fallout är totalt otippade och riktigt väl avverkade. Frontstjärnans kompanjoner är löjligt duktiga musiker, för att inte tala om underhållande att kika på. Johan van Stratums dreadlocks är överallt och medlemmarna rusar över golvet som om det vore strömförande.
Progressiv rock kan betraktas som en insnöad, nördig genre. Men att Merit Hemmingsson och Vuur hör hemma på samma festival är helt självklart. Lyssna på en låt var och säg sedan att progfans inte är öppensinnade. Näst sista låten Reunite! – Paris berör hur folk från olika bakgrunder kommer samman för en gemensam sak. Precis vad som hände på Palladium. Nu hoppas vi bara att såväl Vuur som cirkusen kommer tillbaka nästa år. ★★★★★☆

MEST LÄST: Lämnar Sigur Rós efter våldtäktsanklagelse


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA